Om läraren är den, som undervisar i evangeliet, och på samma gång också identifierar de tankebyggnader, som vill dra bort vår uppmärksamhet från Jesus, så är profeten den som sätter en bomb under dem.
Profeten har nämligen den otacksamma uppgiften att hålla Guds folk vaket – och att väcka oss, när vi har somnat andligen.
Det gör han genom att komma med personligt riktade, inträngande budskap, genom att nämna allt vid dess rätta namn, och genom att utmana till omvändelse.
Jag hade en gång en arbetskamrat, som hade otroligt svårt för att vakna på morgnarna och komma sig till jobbet.
Han brukade köpa billiga kinesiska väckarklockor – det här var alltså för typ fyrtio år sedan – för att kunna unna sig nöjet att slänga dem i väggen på måndagsmorgonen, när de ringde!
Ungefär så upplevs ofta också profeten, hans budskap känns för åhörarna som när väckarklockan ringer på morgonen, och man bara vill fortsätta att sova.
I värsta fall kan det gå så, att den församling, som en profet har blivit satt att hålla vaken, blir så trött på hans ”ringande” att de ”slänger honom i väggen”, tar avstånd från honom, fryser ut honom, och falskförklarar hans budskap, inte för att det är något fel på det, utan för att det upplevs jobbigt!
Profeten blir alltså ofta en ganska ensam figur, för om man ser något, som ingen annan ser, och ingen riktigt förstår vad man talar om, hur ensam blir man inte då? Det mönstret ser vi t ex i Jeremias liv, han, som profeterade mot avfall och avgudar mitt under kung Josias reformation, när allt såg ut att gå åt rätt håll.
Men Jeremia var den ende, som såg det avfall som fanns i folkets hjärtan, den ondska som tillfälligt tvingats gå i ide, medan den gudfruktige kungen rev avgudatemplen, och nu bara väntade på att få blomma ut igen, när han var borta.
I profetgåvan ingår något av att kunna se det osynliga, att kunna tyda tecknen, medan de ännu är så pass svagt antydda, att andra ännu kan tro att allt står tämligen väl till, det draget märks tydligt hos både Jeremia och andra profeter.
När man ser på bibelns profeter, märker man att de var lika mycket förebedjare som förkunnare, Det de såg, förvandlade de till bön, de gick i bräschen för sin sovande omgivning. Profeten är alltså spjutspetsen i den andliga krigföringen, den som ber de träffsäkra bönerna. Samtidigt står han inför Gud till försvar för folket, så att de inte ska dra Guds vrede över sig genom avfall och den otrohet vi kallar avgudadyrkan.
Han är också på ett speciellt sätt ”brudgummens vän”, en som har sin glädje i att se omvändelse och förnyelse!
Det draget ser vi tydligt i både Elia och Johannes Döparen. Båda förde folket tillbaka till Gud, och båda var villiga att ta vilka risker som helst för att detta skulle ske!
En nytestamentlig profet är en, som ständigt arbetar för en djupare omvändelse och ett innerligare förhållande mellan Jesus och hans församling. Han sörjer över ljumhet och förvärldsligande, längtar efter att se en upprättad församling, känner vrede över förförelse och falskhet, och han gör det för att han älskar både Herren Jesus och hans folk.
Och vi behöver profeterna, för hur ska vi kunna känna igen och fröjda oss över Guds närvaro utan den vakenhet, som får oss att sörja över hans frånvaro? Hur ska vi kunna prisa oss saliga över frälsning och barnaskap, om vi inte är vakna över vårt behov av ständigt mer av Guds frälsningsverk i våra liv?
Hur skulle någon kunna vara ett Kristusbrev, som ger Guds kärlek vidare till sårade människobarn, utan att ha väckts ur sin dvala till att igen tro på, ta emot, och leva i Guds kärlek?
Hur skulle vi kunna med glatt och villigt hjärta engagera oss i Guds verk, utan att ha fått hjälp med att hitta rätt i våra prioriteringar? Alltför ofta tror vi att livets mening är att vara så lycklig som möjligt, lycklig efter denna världs definitioner, men för att kunna vara lycklig på det sättet måste man sova andligen!
Profeten sticker hål på den bubblan, och hjälper oss att se sanningen, och börja sträva efter att vara heliga – avskilda för Jesus – i stället. Då faller mycket på rätt plats!
Om människan får som hon vill i olika saker, då blir hon lycklig, det inbillar hon sig, åtminstone, men för att hon ska bli helig måste Gud få som Han vill i hennes liv! Det är in i det tänkesättet, det sättet att leva, som Herren genom sina profeter vill leda oss, för det är först då det är någon mening med att tala om Jesus som Herre. Visst unnar Gud oss stunder av lycka, men det är inte det primära. Sök först Guds Rike och Hans rättfärdighet, så kommer det andra som bonus, säger Jesus!
Profeten tvingar oss andra att stanna upp och rannsaka oss. Vad har min tro för innehåll? Rör det mig i ryggen överhuvudtaget att det ser ut som det gör i världen, och i församlingen? Är Jesus mitt livs mening, mål och innehåll?
Den andliga nådegåva profeten behöver är naturligtvis framför allt profetians gåva, men profeten har också vanligen något av gåvan att skilja mellan andar.
Profeten har också ofta en särskild auktoritet som gör det möjligt att konfrontera ondskans andemakter, en auktoritet som står i proportion till den lydnad som finns i hans eget liv. I detta är han en som står till försvar för folket mot ondskans vargmakter.
Begränsad är han i sin tjänst, han likaväl som de andra ledartjänsterna. Med sin klarsyn och sin stridbarhet blir han ofta något av en grovhuggare, som kanske inte är alldeles lämpad som ömsint omhändertagare…. se bara på orsaken till schismen mellan Paulus och Barnabas i Apg 15:36-41!
Den frestelse, som drabbar människor med profetkallelse, är att man blir så arg på allt man ser, som går fel, att man tappar bort Guds kärlek och nåd mot just syndare. Att uppmana folk att vandra i ljuset är rätt, att kräva att de ska vara perfekta innan de duger är fel!
Att säga att Gud inte vill ha sitt folk ljummet är rätt, men att bara läsa lagen för dem, utan att alltid först av allt visa på Jesus, leda dem inåt, till centrum, leder bara till lagiskhet, med dess två oundvikliga följder: uppror eller underkastelse…
Motgiftet är att leva i kontakt med sig själv, så att man aldrig glömmer att detta, att man har en profetisk gåva, inte säger ett endaste dugg om ens egen andlighet eller mognad. En gåva säger ju ingenting om mottagaren, den säger bara att Givaren är god och generös!
En annan frestelse, som lurar på profeten, är att helt enkelt ge upp, att börja tänka att ingen lyssnar ju ändå, varför ska jag då fortsätta att reta folk till ingen nytta? Här är motgiftet att minnas, att trohet är det viktiga, trohet mot Honom, som ger kallelsen och uppgiften. ”Predika mitt ord för dem, oavsett om de hör på eller inte”, fick Hesekiel höra från sin himmelske uppdragsgivare.
Sen finns ju också problemet med falska profeter. Vi får alltid ställa frågan från 2 Kor 11:1-4: vem vill den här personen egentligen ”trolova” oss med? Sig själv? Någon egen, obiblisk, ande eller herre? Har han evangeliet med i det han säger?
Pröva allt, behåll det goda, det gäller också här.