Den vanliga tanken om hur vi ska förverkliga missionsbefallningen tycks vara, att det gäller att gå ut.
Ut och vittna, ut och missionera, ut och evangelisera!
Det är också det huvudsakliga innehållet i den mesta undervisningen på området.
Och detta är ju sant, förstås!
Jesus säger ju att vi ska gå ut i hela världen!
Frågan är ju då åt vilket håll vi ska gå, när vi går ut, för att verkligen förvalta den Guds nåd, som vi kallar evangeliet, på bästa möjliga sätt.
Här blir svaret, kanske något oväntat, att vägen ut går inåt.
Det är ingen brist på den här sortens paradoxer i Bibeln.
Vägen uppåt går neråt, den som mister sitt liv ska vinna det, den som vill vara störst ska vara den minste av alla och allas tjänare…
Just den här paradoxen, att vi ska söka oss inåt om vi verkligen vill gå ut, den har kanske blivit mer förbisedd än de andra.
När man läser apostlarnas brev, skulle man vänta sig evangelisationsappeller, uppmaningar att gå ut och vittna, på var och varannan sida.
I verkligheten är det väääldigt tunnsått med sådana. Den som har lust kan ju läsa genom alla breven i NT, och se hur många ställen han hittar, där de troende uppmanas att gå ut och evangelisera! Det finns ställen, där det ges erkännande åt dem, som har gjort det, men det är svårt att hitta direkta uppmaningar!
Varför är det så?
När Jesus uppmanar oss att gå ut borde väl apostlarna göra detsamma?
Jo, det gör de nog!
Det är bara det, att de vet att vägen ut går inåt, så de anger en riktning vi inte riktigt väntar oss, och då har vi svårt att känna igen den.
Det sägs om Filippus, att han predikade Kristus för folket i Samaria, inte att han predikade om Kristus.
För att bli en människa, som predikar Kristus får man lov att gå inåt. Annars blir man en, som antingen predikar om Kristus, eller så blir man en som inte predikar alls.
Evangelisation består nämligen inte bara av ord.
Det räcker inte med att proklamera, där behöver också finnas en synlig bekräftelse av budskapet.
Den bekräftelsen finns i de människor som lever evangeliet.
Alltså består en stor del av apostlarnas undervisning i råd och anvisningar för hur en kristen människa ska leva och bete sig mot andra.
Men stannar vi där, då har vi bara åstadkommit en modifierad version av Mose lag, levnadsregler ägnade att beteendeträna folk till att uppföra sig på önskat sätt.
Alltså tar apostlarna ett steg till, och anger riktningen inåt, mot centrum av den kristna tron, mot Herren själv!
Drivkraften i allt vi gör är tänkt att vara kärlek, Guds kärlek, som vi har kommit til tro på, och som förvandlar oss, gör oss till Kristusbrev, gör så att vi avspeglar Guds härlighet.
Vi reflekterar det vi är vända till – hur skulle det kunna vara på något annat sätt?
Tar vi vägen ut utan att vara vända inåt, då kommer vi att reflektera andra saker, inte Jesus. På den vägen drabbas vi av högmod om vi har framgång, missmod om det går dåligt, och vi frestas jämföra oss med varandra, för jämförelse är också att spegla sig i andra.
Blir vi hånade och förlöjligade tar vi in föraktet och låter det påverka oss, för vi ser oss i omgivningens spegel. Sen drar man sig antingen undan, eller tar på sig fanatismens pansar och fortsätter, och ingen Kristus blir predikad i någotdera fallet, även om det nog kanske talas mycket om honom.
Jag minns en gemenskap, där man gick in för att verkligen bli evangeliserande. Man skaffade material som innehöll program för hur man tränar lärjungar till att bli evangelister, och man hade regelbundna möten och träffar och utåtriktade verksamheter, allt för att bli så effektiva som möjligt i själavinnandet. Inom ett år var alla utmattade, och folk började droppa av.
”Nu orkar jag inte med det här längre, det finns ju ingen Jesus i det längre!” Så sade en av dem. som varit entusiastiska i början, innan hon slutligen gav upp, och lämnade gruppen.
Så kan det gå. Man blir så ivrig att förvalta Guds nåd, och verkligen gå ut med den, att man tappar bort Jesus själv mitt i allt förvaltarskapet.
Det var den här risken, medvetenheten om den, som angav tonen i apostlarnas brev.
Guds Ande har inget intresse av att vi ska bränna ut oss för Guds skull.
Inte heller har han något intresse av en evangelisation, som saknar den bekräftelse, som finns i människor som lever vända till Herren, och speglar hans barmhärtighet och kärlek till sin omgivning.
Vägen ut går inåt.
I Apostlagärningarna 2:42 nämns det som vi brukar kalla de fyra ben, som församlingen står på: apostlarnas undervisning, brödragemenskapen, brödsbrytelsen, och bönerna.
Vad är detta för något, egentligen?
Är det inslag i gudstjänsten, programpunkter att gå igenom, när vi samlas?
Något de kom tillbaka till då och då, snabblandade i på söndagen, och sen gick ut från igen, när de gick ut från mötet?
Den grekiska grundtextens uttryck innebär att detta var något de blev kvar i, höll fast vid att förbli i!
Den finska översättningen är väldigt bra här: ”He pysyivät” – ”De blev kvar i, de stannade i”.
För att förstå detta behöver vi ha samma förståelse som de första kristna av vad dessa fyra B:n egentligen är för något: de är mötesplatser!
Här får vi gå inåt, möta Jesus, se honom, ta till oss av all den nåd och kärlek som möter oss i apostlarnas undervisning, möta Guds kärlek i de kristna syskonen, eftersom de också lever vända till samma ljus, leva i den ständiga påminnelsen om Guds Lamm, han som tagit bort världens synd,och står som garant för att ingenting någonsin kan skilja mig från Guds kärlek, och vi får alltid vända oss till Fadern med allt i bön, för han är alltid med, och lyssnar alltid.
När en människa börjar leva på det sättet, går vägen inåt, då kommer hon automatiskt också att gå vägen utåt.
Bekräftelsen av evangeliet finns där, det syns redan innan något har blivit sagt, och när något sedan blir sagt, då är trovärdigheten där. Kristus är predikad redan innan han blir predikad, och då är det inte bara ord om Kristus som blir sagda!
Det Rike, som inte består i ord, utan i kraft, är där!
På det här sättet blir vi alla evangelister, inte bara de som är framfusiga och frimodiga och verbalt begåvade…