Det har hänt att en och annan undrat varför jag inte skriver om sånt jag varit med om på mina resor?
”Händer det inga underverk, ser du inte Gud verka på olika sätt, när du är ute och håller möten och ber för människor?”
Nå, för det första är jag nog ingen sån profet, som ser tecken och under var jag än rör mig.
Jag tror mig ha fått en uppgift, och det är att predika Guds Ord, och arbeta med bibelundervisning.
Häftiga möten, där det händer mycket, är något som mer hör ihop med evangelistens tjänst, åtminstone förefaller det fungera så.
För det andra, så är jag av den meningen, att det är mottagaren, som ska vittna om vad han eller hon har fått från Herren, inte förmedlaren! Det är ju inte förmedlaren, som gett något, inte heller har han tagit emot något, han är bara mellanhand!
Det föreligger en uppenbar risk för att vi börjar se upp till de mänskliga redskapen på fel sätt, om Gud i sin nåd behagar använda dem på ett övernaturligt sätt, och den risken blir inte precis mindre, om de börjar berätta vitt och brett om allt vad Gud har gjort genom dem.
Om Gud har välsignat dig, om Gud har helat dig, så ge gärna Gud ära genom att berätta det för andra! Det är helt bibliskt och riktigt – ”gå hem till de dina, och berätta hur stora ting Herren har gjort med dig”, säger ju Jesus.
Då är det Gud, och Gud ensam, som får äran för sitt verk!
Visst händer det nån gång att jag berättar om något bönesvar i samband med undervisningen, men jag försöker se till att det ska vara undantag, inte regel.
Hellre berättar jag då om vad jag lärt mig genom att göra bort mig, det är mindre ägnat att blåsa upp mitt ego! 
Bra!