”Det är inte det jag inte förstår, som bekymrar mig, det är det jag förstår, som ställer till problem!”
Så lär Mark Twain ha sagt vid en finare middag, när hans bordsdam frågade honom, om inte allt det obegripliga i Bibeln satte myror i huvudet på honom – han hade just berättat, att han brukade läsa Bibeln regelbundet.
Han visste, han – visste bättre än att fastna på fel saker!
Ibland, när jag beskådar både mina egna och andras försök att utlägga Skriften, att begripa, och förklara på ett begripligt sätt vad den säger, samt förklara för andra varför just ,mitt sätt att se på saker är rätt, och deras är fel – det må då gälla eskatologi, penga-användning, sexualitet, eller karismatik – frestas jag fråga mig vad det egentligen är vi håller på med.
Skapar vi en krångelkristendom, istället för att bara gå in i ett nytt sätt att leva?
Jag menar så här: tänk om vi kristna skulle ta de enkla, begripliga uppmaningarna i Guds Ord på allvar, så att vi gick in för att omsätta dem i praktiken, hur mycket tid skulle vi då ha att krångla till det, som är svårare att förstå, ännu värre?
”Allt vad ni vill att människorna ska göra er, det ska ni också göra mot dem!” Så säger ju Jesus.
Tänk om vi alla skulle pröva det vi gör, säger, eller skriver med den måttstocken!
”Skulle jag verkligen vilja att någon gjorde detta mot mig, sade detta om eller till mig, skrev det här om mig eller mot mig?”
Eller, om man tar Konfucius version, som tydligen var ingiven av samme Ande, även om Konfucius var en hedning: ”Allt som ni inte vill att andra ska göra mot er, det ska ni inte heller göra mot dem!”
Här finns program så det räcker för hela livet!
Inte är ju detta så krångligt att tolka och förstå! Förverkligandet är sen en annan femma. Det var såna här texter, som Mark Twain tyckte var problematiska, för han förstod dem! Man lär sig onekligen en hel del om sig själv, om man går in för detta som livsstil, och det är väl det, som är det jobbiga och problematiska…
På den tiden, när framgångsteologin var aktuell här i Norden, sade någon vid ett tillfälle så här: ”Det som skrämmer mig med den här läran, är att det uppenbarligen är möjligt att vara en god framgångsteolog, utan att egentligen nånsin ha omvänt sig!”
Jag vill mena, att man kan stryka ”framgångs” här, och bara lämna ”teolog” på raden.
Jag kan studera Bibeln, jag kan studera teologi, jag kan bli bra på det, jag kan forska i det, jag kan tro mig ha alla de rätta svaren – utan att egentligen nånsin behöva omvända mig, eller ens se mitt behov av omvändelse, av förändring, av förvandling, av ”metanoia”.
Men om och när de enkla, begripliga texterna, de handfasta anvisningar för hur jag ska leva och handla mot mina medmänniskor, när de får börja oroa mig, då har jag inte längre tid att ”bekänna andras synder”, jag får fullt upp med mina egna.
Jag tror det var Stanley Jones, som berättade hur han vid ett tillfälle träffade en grupp troende unga män, som berättade att de brukade samlas ett par timmar i veckan för att bekänna synder. ”Men syndar ni så mycket?” frågade han. ”Nej, nej, vi bekänner andras synder, inte våra egna”, blev svaret.
Man kan förmoda, att den Twainska insikten ännu inte hade landat i det sällskapet, liksom man kan förmoda att den inte heller har landat i mitt liv, om jag har mer bekymmer om andras liv och leverne och synder än om mitt eget sätt att leva.
Han visste, han, vad som borde oroa honom mer, det han begrep eller det som var dunkelt.
Vet jag?
Vet du?
Du har obehagligt rätt! Vår kristendom idag befinner sig ljusår från det som hände på Genesarets strand då Jesus sade ”Följ mej”.Lär det så att mycken lärdom gör sinnet styvt, i betydelsen att det är mycket svårt att ändra åsikt även om man upptäcker att man hållit på fel dogm? För att ytterligare virra till det har vi dem som säger att Bibeln bara delvis är Guds ord och därmed tolkningsbar (enligt den egna måttstocken).
Jag tycker att vår kristendom med dess bud och levnadsregler kan förliknas vid ett paket. och väldigt ofta reagerar vi som mycket små bar: Vi tjusas av det vackra omslagspappret medan innehållet inte intresserar nämnvärt. Och så blir vi sittande med det värdelösa pappret i händerna och tror att vi har den Stora Skatten!
JO, jag tror som du i det fallet, alltså att mycket lärdom gör sinnet styvt, i all synnerhet om man högt och ljudligt har hävdat sina lärdomsbaserade åsikter.
Det är svårt att backa från en intagen position i de här sammanhangen.
Ibland undrar man, när man följer debatterna, om det är Kristi ära eller den egna som ska försvaras så till sista tangenttrycket…
Omslagspapper, ja.
Sven Reichmann sade vid ett tillfälle att lagen och buden kan förliknas vid ordningsstadgan i en fabrik – den är till för att produktionen ska löpa, inte för att alla som jobbar där ska sitta och vara helt upptagna med att fundera på paragraferna och utlägga dem för varandra….