Så har man då firat sin trettiofjärde farsdag – och den tolfte farfarsdagen.
När vi gick på bibelskola gav en av lärarna oss följande definition på nåd: ”Nåd, det är när ens vuxna barn bemöter en med vänlighet!”
Det gör mina vuxna barn, inte bara på fars dag, utan hela tiden! Jag kan alltså verkligen säga, att jag lever i nåden!
Det måste ju vara fråga om nåd, för jag har nog tyvärr inte varit världens bästa pappa. Själv kommer jag mest ihåg att jag var borta på predikoresor mest hela tiden, när barnen var små, och när jag sen var hemma var jag ofta trött och irriterad på både hustru och ättlingar.
Ättlingarna ifråga tycks inte ha en fullt lika mörk bild av sin barndom, så kanske jag gör det värre än det var, men nog känns det ändå oförtjänt att de är så positivt inställda till farsan som de är!
I år blev jag ganska ställd, när jag läste farfarskortet den nioåriga sondottern kom med.
Enligt henne har farfar nämligen följande hobby: Gud, Jesus, och kyrkan.
Hur hon har kommit fram till det begriper jag inte – barnbarnen har troende föräldrar, som sköter barnens kristna fostran alldeles själva, och utan att jag har tyckt mig behöva hjälpa till, så jag har inte pratat med dem om andliga ting desto mera. Så, hur har hon uppfattat att just Herren och församlingen är så centrala i gamlingens liv??
I och för sig är jag ju glad att hon så glasklart har sett var jag står, men varifrån har hon tagit det?
Barn är rent fruktansvärt observanta, det är bara att konstatera, och bara att lägga på minnet! De tar in allt vad vi vuxna säger och gör, och de bildar sig uppfattningar om vad som är viktigt för oss, också fast vi inte direkt går in för att servera dem de uppfattningarna.
Och om vi är människor, som på något sätt är viktiga för dem, då blir det, som vi ser som viktigt, också mer värt för dem, än det annars skulle ha varit!