Jag har vid några tillfällen fått frågan hur man egentligen ska hantera profeter och profetior i allmänna möten? Är det rätt väg att gå att ha ett ”profetfilter”, som först prövar budskapen, innan någon släpps upp i talarstolen? Eller ska man lämna hela prövandet åt var och en i församlingen?
Jag har själv varit både en i filtret och en som blivit filtrerad, när jag i tiden medverkade i ett par OAS-möten i Piteå. Vi, som satt med i filtreringspanelen, hade nämligen ingen gräddfil till talarstolen heller…
Så jag har litet erfarenhet av hur det här går till i praktiken, nog.
Det finns ingen klar regel i Skriften för hur prövandet av profetiskt tal ska gå till.
Vi vet att innehållet i budskapen ska hållas inom Skriftens ramar, men inte heller den regeln kan tas bokstavligt . Om nu en profet t ex får ett budskap om att de kristna bör skära ner på tiden de tillbringar på sociala media, och det inte står något om Facebook i Bibeln, ska man då automatiskt falskförklara budskapet?
Vi vet att själva kärnan i profetian är Kristi vittnesbörd – vilket jag förstår som att det är i hans namn, och i enlighet med hans vilja, det ska profeteras, men inte heller med den nyckeln är det så lätt att tolka allt som sägs. Jesus säger ju de facto både ”ni huggormsyngel”, och ”ni är min vänner” till människor i olika sammanhang, och hur vet vi om ett nutida budskap är riktat till rätt mottagare, även om det till ordalydelsen kan verifieras utifrån Bibeln?
Vi vet att det inte är profeten själv, utan de andra, som ska pröva, men anvisningen som finns i 1 Kor 14 är tydligt skriven för en mindre sammankomst, där det finns tid och utrymme för alla att vara med och både tala och pröva. Den modellen är av praktiska skäl inte tillämpbar i en storsamling.
Så problemet vi ställs inför i ett större möte är, att dels ska vi inte utsläcka Anden, dels har ledarskapet ett ansvar för att inte vilka villoläror och falska budskap som helst får förkunnas. Detta därför att man lugnt kan utgå från att det finns bara alltför många i en tusenhövdad åhörarskara, som inte har några instrument alls att pröva sanningshalten i det som sägs.
I en del sammanhang har man valt att lösa problemet genom att stänga helt – inga andra än de på förhand vidtalade talarna släpps upp. Då släcker man Anden.
I andra har man valt att ha ett filter, alltså några människor, som gör en förhandsprövning, om någon vill bära fram ett budskap.
Det här kan fungera, förutsatt att de som sitter i filtret själva fungerar profetiskt, och är fria att fungera opartiskt.
Det är på de punkterna risken finns att filtret börjar ta bort sådant, som Herren vill säga, men som inte upplevs för tillfället passande, och då förvandlas personerna, som ska sköta förhandsprövningen, till ett slags kravallstaket framför estraden.
Det här fenomenet ser vi redan i GT, där prästerna många gånger försökte hindra profeterna från att tala, om deras budskap inte var politiskt korrekt.
Sen finns det de sammanhang, där man låter folk bära fram sina budskap utan förhandsprövning också i större sammanhang, med intentionen att man ju kan korrigera i efterhand, om det går överstyr. Det här är bättre än ingenting, men kan skapa en viss förvirring – och det är i praktiken väääldigt sällan det fungerar, ingen vill ju vara den som håller i yxan, även om många ser att den borde användas!
Och sen finns det de ställen, där inget prövas, och således alla sorts profeter för fram mer eller mindre vilda budskap. Vilket brukar leda till förakt för profetiskt tal, när tillräckligt mycket smörja har fått stå oemotsagd.
De återkommande profetiska löftena om stora väckelser nästa år, som vi har hört till lust och leda i tiotals år redan, hör till den kategorin.
Själv tror jag att just i stormöten har filtermodellen har bäst förutsättningar, förutsatt att de som sitter i filtret vet vad de sysslar med.
Här är första regeln, att man inte ska fundera på vad man möjligen kan släppa fram, utan i stället fokusera på vad man inte har något annat val än ta bort. Litet grann som den gamla tempelriddarregeln alltså: ”När du drar ditt svärd, tänk då på vem du ska skona, inte vem du ska döda”.
Om nån t ex vill profetera om datum för Kristi återkomst, då tar man bort honom.
Om någon har ett budskap om att Herrens tillkommelse är nära, och det är dags för oss att hålla oss vakna, då släpper man fram honom.
Om någon vill profetera att alla, som har gjort abort, hamnar i helvetet, då är det yxan.
Om nån säger att aborterna väcker Guds misshag, och att vi behöver omvända oss och be om Guds förlåtelse för vårt land, då släpper man fram honom.
Vi ska alltså inte blockera obekväma budskap bara för att de är obekväma, men ändå hålla något slags koll på att de är i överensstämmelse med evangeliet, och i osäkra fall hellre fria än fälla.
Att sitta med i ett sånt här filter – eller att i nödfall ensam utgöra det filtret – är ett större ansvar än folk i allmänhet inser.
Om Gud vill säga något till sitt folk, och jag inte släpper fram det, då är det på mitt ansvar att det inte blir uttalat!
Är man en av dem, som har fått till uppgift att pröva profetiskt tal i ett stormöte, får man alltså akta sig för att vara mer angelägen om att hålla tidtabellen och vara politiskt korrekt, än om att söka förstå vad man i ljuset av Guds Ande och Ord faktiskt inte har något annat val än att gallra bort.
Det är rätt sällan jag har stött på profetiska budskap, som har varit så förvända, att det inte har funnits något gott i dem!
I allmänhet är det folk med något slag av psykisk störning, som kommer med sådant – eller sådana som ”profeterar” för att stärka sin egen position.
Det är enklare i de mindre sammanhangen, där anvisningen i 1 Kor 14 kan tillämpas mer direkt, men jag är absolut av den meningen, att det profetiska talet har sin plats också i de större sammanhangen!