Ett syskon i Herren tog vid ett tillfälle kontakt med mig, och undrade varför jag i slutet av mötet hade uppmanat församlingen att pröva det, som jag hade sagt i predikan.
Hans resonemang var följande: eftersom han och några till hade bett för mig i början av mötet, bett att den helige Ande skulle leda mig i det jag sade, så borde väl saken i och med det vara klar, och jag borde då ha haft så mycket tro på Gud och på Andens ledning, att jag inte frågade efter någon vidare prövning av predikan!
Jag svarade som det är, att fullt så enkelt är det nog inte.
Allt ska nämligen prövas, så befaller Guds ord, och där görs inga undantag för sådant som blir framfört efter att en bön om ledning har blivit bedd för predikanten! Och det är församlingen, som har ansvar för att utföra den prövningen, det ansvaret kan man inte frånsäga sig, även om man har bett för predikanten.
Om predikanten – eller profeten – tvingas fungera utan det skyddsnätet, då är han utlämnad till att försöka pröva sitt eget budskap, och det är som bekant inte så alldeles lätt att få syn på bjälken i det egna ögat! Självprövning är visserligen bra och nödvändig, och också den av Gud påbjuden, men det räcker inte med bara den.
Jag misstänker, kort sagt, att den köttsliga naturen, och den förmåga till självbedrägeri som den så gärna tillhandahåller, är något jag inte är kapabel att handskas med på egen hand, och jag är helt säker på, att Herren har menat att ordet om att allt ska prövas, alltså bedömas av dem som hör det som blir predikat, gäller i alla lägen, och för alla som uppträder som profeter och lärare i Guds församling!
Jag kommer ihåg ett tillfälle för många år sedan, när jag var inbjuden att undervisa några dagar i Lukas församlings lärjungaskola i Helsingfors. När jag och eleverna hade hunnit bekanta oss med varandra, började jag en lektion med att litet tillspetsat säga: ”Ni är väl medvetna om att ni inte ska tro på ett enda ord jag säger?”
Deras miner var aningen mystifierade. Vad menar han?
”Alltså, ni ska inte tro blint på det jag säger, jag vill att ni ska tänka efter om det här stämmer med Bibeln, och att ni ska invända och ställa frågor, om ni inte får det att gå ihop!”
Jag anade, att det inte hade hört till vanligheterna i deras tidigare erfarenhet att få en sådan uppmaning, men i de tyckte i varje fall att det lät som en bra idé…
Vi har alltså som kristna ett ansvar för att pröva det vi får höra, vare sig det är fråga om vanlig predikan och undervisning, eller om det är fråga om budskap av profetisk karaktär!
Jag har tyvärr intrycket att detta är något som kanske inte bedrivs sådär alldeles ivrigt i församlingarna, varken i kyrka eller frikyrka, vilket åtminstone till en del beror på att församlingsfolket inte har blivit uppmuntrade och lärda att göra det, snarare då tvärtom.
Vi predikanter tycks ju kunna komma undan med både det ena och det andra utan att bli ställda mot väggen!
Blir vi ställda mot väggen någon gång, då kan det låta som en av mina bekanta en gång berättade – han hade påpekat för prästen att det som hade sagts i predikan gick stick i stäv med vad som står i Bibeln, varpå prästmannen hade blängt på honom, och undrat hur många år han hade läst teologi, då? Signalen var alltså ”Du vet ingenting och kan ingenting, så kom inte här och ifrågasätt vad JAG säger!”
Reagerar man som förkunnare på det sättet, när det man sagt blir prövat, då förkastar man skyddsnätet Gud ville ge.
Sen är vi ju så snälla och hänsynsfulla också.
Jag läste en gång en bok, som innehöll ett brev som en liten flicka hade skrivit till sin far, som var vid fronten. (Tror författarinnan var Märta Tikkanen?) I det brevet skrev den lilla ”jag har varit snel”.
”Snel, snel, snel!” utropade författaren strax efter i uppgivenhet över den snällhetsmodell hon tvingats in i redan som liten…
Ibland tror jag att vi har missuppfattat den kända sången ”O sällhet stor som Herren ger…”
Vi har fått den till att handla om ”snällhet stor” istället.
Vi ska ju inte vara kritiska, vi ska inte angripa någon, vi ska låta hundra blommor blomma, eller så får vi inte klaga på det den allvetande Pastorn säger och gör, för då har vi en kritisk ande, eller så får vi inte ifrågasätta något som har förleden ”så säger Herren”, för det påstås då vara synd mot Anden…
Vi tror uppenbarligen alltför ofta att vi bara ska vara snälla och tysta, och gapa och svälja vad spiksoppa som än serveras! Men detta är inte vad apostlarnas undervisning säger, och vi ska ju hålla fast vid den, inte sant!
Ifråga om lärare och lära gäller fortfarande detsamma för nutidens kristna som gällde redan för Apollos och Paulus: ”Inte utöver vad skrivet är! ”
Låt mig understryka en gång till att ingen står över prövning. Även fast du prövar en lärare i dag, och kan konstatera att han för tillfället är på rätt köl, så är detta ingen garanti för att han fortfarande är det nästa år! Det lär vi oss från Apg 20:28-30!
Konsekvensen av en försummad prövningsfunktion är att den onde, köttet och världen kan ösa in vad villoläror, otro och förnekelse som helst bland de kristna.
Givetvis i lämpliga doser, så att folket hinner vänja sig vartefter…
Sedan är det inte bara profetian, utan också profeten, inte bara läran, utan också läraren som ska prövas. ”Av deras frukt ska ni känna dem” säger Jesus i Matt 7. Inte av begåvningen, inte av talförheten, inte av kunskapen, inte av nådegåvorna, utan av frukten, av karaktären! (Jfr Gal 5:22 och 1 Kor 13)
Annars kommer fältet att vara fritt för maktmänniskor, och för den sortens herdar som skaffar sig egen vinning på fårens bekostnad.
Den yttersta konsekvensen av utebliven prövning är att vi förlorar evangeliet, och blir med Svarte Petter på hand i form av en ”kristendom light” som består av en del denna världens väsende – som vi ju inte skulle anpassa oss efter! – en del religiöst vitmålat stoff från Freud och Jung och Rogers, och en del lämpligt”snälla” bibeltexter, som kan användas för att ge den rätta touchen åt det hela.
Eller så tar svarte Petter gestalten av en maktutövande församlingspamp, eller i värsta fall en sektledare
När prövningen går förlorad, då går omvändelsen förlorad, går helgelsen förlorad, går efterföljelsen förlorad!
”Jag vill hellre vakta dörren i min Guds hus än bo i de ogudaktigas hyddor”
Så står det skrivet.
Man blir kanske inte så omtyckt i dörrvaktarfunktionen – det kan säkert alla ordningsmän och portierer intyga – men utan den blir det kaos och fördärv.
De församlingar, som har herdar som inte försummar sitt ansvar att pröva allt och skydda sin församling från direkt skadliga influenser, besparas mycket ont! De har ett skyddsnät.
De enskilda kristna, som med hjälp av t ex den enkla trosregel vi har i den apostoliska trosbekännelsen gör det till en vana att pröva det som erbjuds, kan slippa mycket smärtsam förvirring. De har ett skyddsnät.
Tro mig, jag vet. Jag har suttit i samtal med tillräckligt många lurade och förvirrade människor, som aningslöst har följt med det ena eller andra andliga vindkastet utan att pröva det som sägs, och sedan slagit sig illa, när skyddsnätet saknats.
”Släck inte Anden, förakta inte profetior, men pröva allt, behåll det goda, och håll er borta från allt slags ont!” 1 Tess 5:19-22
Tack för det du skriver om att pröva! Det är så viktigt! Vill du också lite reda ut hur man gör när man prövar allt och behåller det goda? Kan man behålla det som är gott om grunden är fel? Lite surdeg surar hela degen, och kan man äta russinen ur en förgiftad kaka? Var går gränsen?
En av orsakerna till att prövningen av det som sägs i församlingarnas talarstolar ofta lämnas därhän, är att det inte är så alldeles enkelt att veta hur man ska bära sig åt i praktiken.
Det är alltså viktiga och aktuella frågor du ställer!
Jag ska försöka hålla tungan rätt i mun, när jag svarar – och jag har inga heltäckande svar att komma med, några tumregler bara.
Först av allt får man lyssna väldigt noga vad som sägs om Gud.
Därför nämnde jag trosbekännelsen i slutet av mitt inlägg ovan.
Presenteras en annan Gud än den Fader, den Son, och den helige Ande som Bibeln presenterar för oss, då ska man dra öronen åt sig.
I 2 Kor 11 understryks det här, och där beskrivs också följden av att inte rensa ut falsk undervisning ifråga om vem och hurudan Gud är: man dras bort från den uppriktiga troheten mot Kristus – eller som King James uttrycker det: ”so your minds should be corrupted from the simplicity that is in Christ”.
Kort sagt, lyssna noga på vad som sägs om Jesus, och ha koll på vad apostlarnas undervisning säger om Honom!
Sedan ska man lyssna noga också på vad som sägs om oss människor.
Här har vi nämligen ett budskap från den här världen, som är raka motsatsen till det Jesus säger!
Jesus säger nämligen att vi människor är onda, men att vi ändå kan göra en del bra saker.
Den här världens vishet säger att människan i grund och botten är god, men tyvärr gör vi ändå en del dåliga saker.
I det senare fallet behövs ingen frälsning, ingen pånyttfödelse, ingen försoning.
Där sägs det räcka med litet lämplig omskolning…
Det tredje man får ha ögon och öron på, det är hur evangeliet presenteras.
Är det tron på Jesus, som framhålls som det som räddar oss människor, eller är det tron på Jesus plus något annat?
I Galaterbrevet kan vi läsa ett vitglödande angrepp på alla, som vill få människorna att tro att det är tron på Jesus plus något, som den troende själv förväntas prestera, som sammantaget ska ge frälsning.
Om inte grunden är rätt ifråga om dessa saker, då kan man lugnt placera hela rasket i mapp nummer fem – alltså i papperskorgen.
Att försöka, som du säger, plocka de äkta russinen ur en förgiftad kaka, det är en både riskfylld och dessutom totalt onödig verksamhet.
Samma russin finns ju också i den oförgiftade kakan, eller kanske vi ska säga i livets oförfalskade bröd.
Oftast är det så, att där hela lärosystemet, hela tänkesättet bakom förkunnelsen, vilar på fel grund, där ges det överhuvudtaget inte möjlighet att välja vad man ska behålla och vad man ska sortera bort.
Där är kravet att man ska köpa hela paketet, godta och bekänna sig till alltsammans!
Om man böjer sig för ett sådant krav, då förkastar man samtidigt Guds klara befallning om att pröva allt, och bara behålla det goda.
Den befallningen kan alltså förstås på två sätt.
Antingen tänker man sig att man tar varje enskild predikan, varje enskild artikel, och väljer och vrakar ord för ord och mening för mening, eller så kan man tänka att det som bygger på rätt grund, det är gott, och även om där finns mänsklig ”kärlsmak”, som kan behöva sorteras bort, så finns där ändå det goda gudsordet att hämta och bevara.
Det som inte bygger på rätt grund, det behöver man inte sortera desto mera, det kan man bara lämna därhän.
Själv har jag stannat för alternativ två.
Jesus säger ju att ett dåligt träd inte kan bära god frukt.
Tilläggas kan, att det aldrig är bara budskapet, som ska prövas.
Budbäraren ska också hålla måttet, så som framgår av både 2 Kor 11 och 1 Tim 3.
En predikant, som inte betalar sina räkningar, som försummar sin familj, och utnyttjar sina medmänniskor på olika sätt, kan visserligen ha lärt sig att predika evangelium på ett till det yttre oklanderligt sätt, men eftersom hans sätt att leva motsäger det han predikar, förstör han sin egen trovärdighet, och blir en orsak till att Gud blir smädad bland de icketroende.
Vi ska inte följa dåliga föredömen!
Tack så mycket för ett bra svar!