Han lever!

För femton år sedan gav jag ut en liten bok, där jag låter några bibliska gestalter återberätta varsin viktig dag ur sina liv – i jag-form.

Jag använde allt jag hade av känsla och fantasi när jag skrev, så ta inte det här som någon teologisk faktauppsats, det här är bara mitt försök att leva mig in i hur det månne kunde ha varit, hur det kan ha känts, upplevts, av dem, som var med.

Så här på påskdagen vill jag plocka ett kapitel ur den boken, och  låta Petrus komma till tals:

”Jag hade inte sovit en blund sedan natten i Getsemane, och när jag tänkte på hur jag hade somnat där, fast Jesus hade bett oss vaka med honom, brände det inom mig av skam.

Den större skammen orkade jag inte ens tänka på, den bara fanns där, som ett svart, stinkande träskhål i utkanten av mitt medvetande.

Från det hålet steg ett självföraktets tidvatten, som varje ögonblick hotade att spränga sina fördämningar, dränka mina tankar och vräka ner mig i sitt mörker. Jag hade ju förnekat Jesus! Efter allt jag hade lovat honom, hade jag stått och skakat av rädsla där på översteprästens gård, och gått ed på att jag inte överhuvudtaget kände honom, då när sanningens ögonblick var inne, och det skulle ha varit dags för mig att stå för mina stora ord!

I vilket annat sällskap som helst skulle jag inte ha haft annat att vänta, än att alla skulle vända ryggen åt mig i förakt, men inte här. Här i rummet var vi alla svikare. Alla hade vi övergett Jesus och sprungit vår väg, då när soldaterna kom, och han sade de obegripliga orden om att nu hade ondskans stund kommit, nu hade mörkret makten!

Ingen av oss hade stått vid hans sida under rättegången, ingen av oss hade vittnat för honom. I stället hade vi burit oss åt som en fårskock gör, när vargen tar herden! Jag såg mig omkring på de andra. Fortfarande såg vi ut som en flock förskrämda får, visserligen alla samlade igen, men alla lika vilset förtvivlade, utan att ha någon tröst att ge varandra.

Johannes satt på golvet med ryggen mot väggen och armarna om knäna, det unga ansiktet med sitt fjuniga skägg såg trött och härjat ut. Han satt med slutna ögon, och då och då ryckte det i ögonlocken. Kanske satt han och återupplevde de sista grymma timmarna när han stått vid korset och sett hur Jesus långsamt, den ena ändlösa minuten efter den andra, plågades loss från livet, kanske hörde han fortfarande pöbelns hånskratt och smädelser blandas med Marias jämmer över sin son.

Tillsammans med just Johannes hade jag tvingat mig själv att gå upp till Golgata i ett sista förtvivlat hopp om att Gud ändå i sista stund skulle rädda sin Messias, rädda honom så som Isak i sista sekunden räddats från döden av Herrens ängel, när Abraham redan stod med offerkniven höjd. Johannes hade gått ända upp till korsen när han såg några få av de kvinnor, som hade följt oss på vandringarna genom landet, stå där så nära Jesu kors, som soldaterna låtit dem komma, men jag stannade i utkanten av folkhopen, jag orkade inte gå närmare.

Det var något så omöjligt, så otänkbart, detta, att se den renaste och heligaste människa, som jag någonsin hade mött, uppspikad på trä på detta sätt – inte bara för att det var min Herre och Mästare, som höll på att dö under fruktansvärda plågor, utan också för att lagen ju sade att var och en som är upphängd på trä är förbannad. Hur kunde en oskyldig bli gjord till en förbannelse? Hur kunde Gud tillåta detta?

Så kom mörkret, avgrundsmörkret, som triumferande vällde fram mellan klipporna, jäste upp över kullen och förmörkade själva solen. Jag såg inte längre korsen, men jag hörde det fruktansvärda skriket, och jag uppfattade nätt och jämt orden genom plågan: ”Min Gud, varför har du övergivit mig?”

Då sprang jag blint min väg i mörkret, bort, bara bort från denna fasans plats! Jag snavade och föll i den branta nerförsbacken och slog mitt knä så att jag bara kunde halta mig fram, och när jag kom ned till stadsmuren visste jag inte åt vilket håll porten var, så jag blev sittande där med ryggen mot de släthuggna stenarna och grät, grät och jämrade mig i en förtvivlan så djup, att jag inte ens hade vetat att sådan fanns!

Jesus hade ropat ut sin förtvivlan över att vara övergiven av Gud – det kändes som om själva marken försvann under mina fötter nu, när det sista lilla hoppet om att änglahärarna skulle ingripa hade släckts.

Så kom jordbävningen. Liksom nyss det sista som fanns kvar av min tro hade tappat fotfästet, togs nu till och med själva markens fasthet ifrån mig! Jag kurade ihop mig och väntade döden vilken sekund som helst. Marken skakade och jag hörde hur människor skrek av skräck, men inga hus hördes rasa samman och muren bakom min rygg stod stadigt kvar. Så ebbade jordens vånda ut, bara de halvkvävda smärtvrålen från de korsfästa rövarnas dödsvånda fortsatte att höras uppifrån kullen

Småningom började dagen ljusna igen, mörkret drog sig tillbaka och solen kom fram igen. Det var redan skugga där jag satt, solen höll på att gå ner, men jag satt kvar. Jag visste helt enkelt inte vart jag skulle gå! De allra flesta hade sökt sig bort från kullen redan när det onaturliga mörkret kom, och nu var bara de romerska soldaterna som vaktade korsen kvar, soldaterna och våra kvinnor. Där stod också Johannes troget kvar, den yngste av oss, han som denna dag hade bevisat sig vara den bäste av oss.

Jag satt kvar. Jag såg hur soldaterna knäckte skenbenen på de två rövarna för att de skulle kvävas och dö snabbare, men när de kom till Jesu kors såg de ut att diskutera något, och sedan lyfte en av dem sitt spjut och drev in det i hans sida. Några ben slog de inte sönder på honom. Han var alltså redan död, och jag kände lättnad över att han inte längre behövde lida.

Då kom några män ut genom porten och började gå upp mot avrättningsplatsen. De bytte några ord med den romerske centurionen, som hade befälet däruppe, och sedan började de ta ner Jesu kropp från korset. Till min slöa förvåning hjälpte romarna till. Männen, som hade kommit för att hämta kroppen, kunde alltså inte vara några vanliga män ur folket, men varför skulle någon betydelsefull person nu, när allt var slut, intressera sig för vad som hände med den galileiske profetens jordiska kvarlevor?

Orden, som jag just hade tänkt, bet sig fast i mitt sinne och upprepades igen och igen där inne, ekade i tomheten och hopplösheten. Allt är slut. Allt är slut….

Solen gick ner, och det började skymma. Snart skulle stadsporten stängas, och bredvid huvudskalleplatsen ville jag inte tillbringa natten. Jag haltade in i staden och sökte mig förstulet längs gatorna tillbaka till det hus, där vi firat påskmåltiden tillsammans med Jesus mindre än ett dygn tidigare. Där fanns ändå en plats att gömma sig, kanske skulle de andra också komma dit, kanske någon skulle veta vad vi nu skulle göra?

Föregående dag hade jag betraktat mig som en ledare i lärjungaskaran. Nu visste jag ingenting, nu var jag ingenting.

Mycket riktigt, i den främmande staden var detta den enda plats vi hade att komma till. Småningom var vi alla samlade, alla utom Judas från Keriot och Johannes.

När Johannes slutligen kom, visste han att berätta att förrädaren hade ångrat sig och kommit tillbaka till templet med sina blodspengar, och när prästerna inte brytt sig om honom och hans bedyranden att den, som han hade förrått, var oskyldig, hade han kastat pengarna i templet och försvunnit, ingen visste vart. Johannes hade också följt med dem som begravde Jesus, och berättade att den ene av dem hade varit en rådsherre, Josef från Arimatea, och den andre fariseén Nikodemus, han som hade kommit för att samtala med Mästaren den där natten för länge sedan.

Nu hade denne Nikodemus alltså öppet, mitt på ljusa dagen, ställt sig på Jesu sida och sett till att han fick en ordentlig begravning , nu när det fanns allt att förlora och inget att vinna på att bekänna sig till honom! Vi såg inte på varandra, ville inte se på varandra. En rådsherre och en farisé hade alltså gjort det, som vi inte ens tänkt på, och inte skulle ha vågat göra, om vi än hade kommit att tänka på det! Allt som hände denna mardrömsdag tycktes bara öka på vår skam och skuld.

Johannes hade också hört berättas i staden att den enda skada, som jordbävningen hade anställt, skulle ha drabbat templet. Den officiella versionen var att jordbävningen hade kommit det väldiga draperiet, som skilde det heliga från det allra heligaste, att falla ner, men ryktet sade att det tjockvävda, starka tyget hade rivits itu som av osynliga händer redan strax innan jordbävningen började!

Ingen av oss orkade ändå reagera desto mer på den nyheten. Så det blev tyst igen, Johannes hade inget mer att säga efter att han hade mumlat fram vad han visste och hade hört, och nu satt vi där i en tystnad som bara växte och kändes alltmer obrytbar ju längre tiden gick.

Nu hade redan tre dagar gått, vi suttit och legat, elva män i detta vindsrum, vi hade vandrat fram och tillbaka, tittat ut genom fönstret i skräck för att få se soldater på väg för att fängsla oss, sabbaten hade kommit och gått och snart skulle dagen gry på den första dagen i veckan. Fortfarande fanns vi alla kvar, men utan att någon sagt något visste vi ändå, att så snart dagen började och gatorna fylldes med folk, skulle vi smyga oss ut och blanda oss med mängden. Vår enda möjlighet var att försöka ta oss ut ur den dödsfälla, som vi antog att Jerusalem nu var, om inte för alla som hade följt Jesus, så åtminstone för oss, som varit hans närmaste lärjungar!

Då började någon banka på porten och ropa på oss nere på gatan. Det var en kvinnoröst, och när jag hörde det andades jag ut. Då var det åtminstone inte Stora Rådets män som kom! Jag haltade fram till fönstret och lutade mig ut för att se porten, och där nere stod Maria från Magdala, andfådd och rufsig och bultade med knytnävarna på dörren.

Jakob rusade ner för att öppna innan hon väckte hela grannskapet. När hon väl var insläppt, och med andan i halsen kom rusande uppför trappan, begrep vi först inte vad det var hon försökte förklara för oss, hon var så exalterad att orden snubblade över varandra! Småningom fattade vi att hon hade gått till graven, att hon hade funnit graven vara öppen och tom, och att vakterna var borta! Men deras vapen och utrustning hade legat kvar där! Sedan kom det mest svårsmälta av allt, hon påstod att hon hade sett en ängel, och att ängeln hade sagt att Jesus levde, att han hade uppstått från de döda!

Vi såg på varandra. Simon Ivraren skakade sorgset på huvudet. ”Det har blivit för mycket för henne”, sade han. ”Hon har sörjt sig från vettet.” Flera av de andra nickade instämmande, och Simon gick fram och ville lägga armen om Maria för att försöka visa henne förståelse och medkänsla.

Hon slet sig lös från honom med blixtrande ögon. ”Tror ni mig inte så kan ni väl åtminstone gå och se efter själva”, fräste hon. ”Om ni nu ens vågar er dit”, tillade hon, innan hon stormade nerför trappan och försvann.

Johannes reste sig och knöt manteln om sig med en beslutsam gest. ”Jag går”, deklarerade han och tittade hoppfullt på oss andra. Först var det ingen som rörde sig, men Marias ord hade väckt något inom mig! Om jag inte ens vågade gå ut till graven nu, hur skulle jag då våga gå ut genom stadsporten senare på dagen, hur skulle jag våga gå tillbaka till Galileén, hur skulle jag alls våga fortsätta att leva? Så jag reste mig och följde med honom.

Vi hade inte kommit långt stycke på väg när Johannes började springa. Jag försökte följa efter, men knäet som jag hade slagit så illa på Golgata satte stopp för det. Jag fick linka efter så gott jag kunde. Som väl var hade Johannes beskrivit var graven fanns, så jag visste vägen.

När jag äntligen kom fram till graven, stod Johannes alldeles stilla utanför öppningen och väntade på mig. ”Det är sant” ropade han när jag kom. ”Här är bara svepningen kvar, graven är tom och vakterna är borta!”

Jag stod där och försökte förstå vad som hänt. Graven var alltså tom och vakterna borta. Det kunde förstås betyda att de helt enkelt flyttat kroppen någon annanstans. Men varför låg deras utrustning kvar?? Inga romerska soldater, som jag hade hört talas om, hade någonsin lämnat några vapen efter sig! Några änglar syntes inte till, inga andra övernaturligheter heller. Det var en helt vanlig, daggfrisk vårmorgon, solen hade just gått upp och nattkylan dröjde ännu kvar i skuggan.

Jag gick in i graven. Bindlarna, som varit virade runt kroppen, låg kvar precis som de blivit lindade, det var som om kroppen på något oförklarligt sätt försvunnit rakt genom dem och lämnat dem kvar i orört skick. Varför skulle någon ha gjort sig besvär med att först ta bort bindlarna och sedan arrangera dem på det här sättet? Jag såg närmare på dem, och nu såg jag att de stelnande salvorna, som bindlarna blivit indränkta i, tydligt visade att ingen hade rört svepningen sedan begravningsdagen. Något oförklarligt hade hänt, men vad?

Jag gick ut till Johannes igen. Han stod där och skimrade av någon nyfödd inre visshet som jag inte kunde dela. ”Minns du inte att han sade det?” frågade han. ”Han sade ju att det skulle gå så här, han skulle bli fängslad och skymfad och dödad, och sen skulle han uppstå på tredje dagen!”

Jag mindes, jodå. Men det minnet var så blekt och gammalt, och minnet av den fruktansvärt misshandlade kropp, som legionären ränt spjutet genom på Golgata, var så nytt och så starkt, att jag inte orkade ta till mig det som Johannes försökte dela med mig. När jag såg besvikelsen i hans ögon, bara vände jag och gick.

Vägen tillbaka till huset verkade oändligt lång. Varje steg kändes som ett knivhugg i knäet, de människor jag mötte på gatorna tittade frågande och misstänksamt på mig, och inte visste jag vad jag skulle säga till de andra när jag kom tillbaka! När jag äntligen vacklade in i vår övre sal igen, kunde jag inte annat än bekräfta det som Maria berättat – allt utom änglasynen, alltså.

De andra hade naturligtvis försökt reda ut det hela medan jag varit borta, och någon av dem hade kommit ihåg samma ord av Jesus som Johannes börjat tala om vid graven. Jag hade kommit tillbaka just medan de vände och vred på det de mindes av de orden. Tomas hade reagerat som jag hade gjort vid graven, han hade rest sig och gått ut, när de andra började spekulera kring möjligheten att Maria ändå hade talat sanning.

”Men även om han skulle ha uppstått, hur skulle vi kunna möta honom, hur skulle vi kunna se honom i ögonen?” Det var Matteus, han som Jesus hade lyft från att vara en föraktad medlöpare till romarna till att vara en av oss tolv, som plötsligt reste sig och höjde rösten. ”Vi blev prövade, och ingen av oss höll måttet. Vad skulle han med oss till?”

Det blev tyst. Matteus hade klätt allas våra innersta känslor i ord. Vi hade alla bevisat oss vara odugliga. Vad skulle Jesus med oss till nu längre?

Jag satte mig ner och sträckte försiktigt ut mitt värkande ben. Vad skulle Messias, den levande Gudens Son, med mig till, även om han nu verkligen skulle ha kommit till liv igen? Järnbandet kring bröstet stramades åt, gråten värkte i halsen, men kom inte längre.

Då drog ett plötsligt vinddrag genom rummet, en vind med doft av blommor, som aldrig blommat i Israels vår, en vind så ren som om kom den från en plats där aldrig någon förr andats in den, en vind så varm att den smälte det frusna självföraktet i mitt hjärta till en vårflod, som kom tårarna att rinna!

Med vinden kom ett ljus, ett ljus utan skuggor, ett ljus, som kom från alla håll på en gång och jagade bort allt mörker – och där stod Jesus mitt i rummet, den Jesus vi hade känt och vandrat med, men på samma gång en ny, en Jesus så full av liv, så Levande att allt annat föreföll förtvinat och döende vid jämförelsen!

Det var kärlekens liv som strålade om honom, en kärlek som flöt ut från honom som vatten från ett källsprång, en kärlek som räckte till för oss alla, som räckte till för alla människor från alla tider! Jag försökte resa mig för att få komma fram till honom, för att få röra vid honom, men det skadade benet vek sig och jag föll framstupa framför honom och grep om hans fötter och grät.

Han böjde sig ner och lyfte upp mig på fötter, lätt som när man lyfter ett barn, och när jag såg in i hans ögon läste jag bara kärlek, kärlek och förståelse och förlåtelse i dem! Där fanns inget av det avståndstagande, inga av de förebråelser som jag hade väntat, inget av det förakt jag tyckte mig ha förtjänat och därför hade pinat mig själv med!

”Frid vare med er”, sade han, och i det ögonblicket förstod jag för första gången i mitt liv vad frid är, vad det är att veta att man aldrig kommer att bli lämnad, aldrig övergiven, att man har fått lämna sina bördor, slipper arbeta och vara betungad över sin brist och sina synder, jag såg vad det är att ha en Gud som förlåter, att ha en Fader som förbarmar sig!

All rädsla, all ångest, all självfördömelse sköljdes bort, mitt sinne renades som när man vrider ur ett smutsigt klädesplagg i rent vatten, och jag förstod äntligen vad Jesus skulle med mig till, vad han skulle med oss till. Han skulle helt enkelt älska oss, låta sitt liv och sin kärlek bo i oss, och genom oss skulle han sedan älska andra, och låta budskapet om förlåtelse och frid gå vidare!

Livet, som flödade från honom, skulle i oss bli de strömmar av levande vatten, som han en gång hade lovat att alla, som trodde på honom skulle bli källor för!

Så försvann han, rummet blev som vanligt igen, men vi såg i varandras ansikten att ljuset fanns kvar inom oss! Några bara blundade med lysande ansikten, någon prisade Gud, två stod och kramade om varandra, men alla var fyllda av samma befrielse, samma lättnad, samma plötsliga visshet om att fortfarande vara kvar hos Jesus, fortfarande vara hans lärjungar, fortfarande vara älskade! Jag vände mig om och började gå mot Johannes för att omfamna honom och välsigna honom för den trohet, som hade tagit till sig sanningen redan vid den tomma graven, och då, vid det första steget, märkte jag att Jesus hade gett mig ett särskilt bevis på att han i varje avseende var densamme nu, som han varit under de tre år vi hade vandrat med honom!

Mitt knä gjorde inte längre ont….”