I C S Lewis´klassiker ”Från helvetets brevskola” skriver den unge frestardemonen, som är på uppdrag uppe på jordytan, ett upprymt brev till sin handledare nere i Avgrunden, och fröjdar sig över att andra världskriget just har brutit ut, med allt det lidande och elände, som krig medför för människorna.
Gamle onkel Tumskruv är dock inte lika entusiastisk, och han förklarar varför: krig är inte alls så fördelaktigt för den onde och hans anhang, som man kanske kunde tro!
”Ibland måste vi önska våra ”patienter” ett långt liv”, skriver han. ”Sjuttio år är inte en dag för mycket när det gäller att lösgöra en människa från de band, som förenar hennes själ med himlen, och istället skapa en tillräckligt stark bundenhet vid det jordiska!
Människorna har naturligtvis en benägenhet att betrakta den fysiska döden som det värsta av allt ont, och att tro att om man lyckas komma undan det ena eller andra med livet i behåll, då är detta det högsta goda. Detta beror dock på att vi har lärt dem att tänka så! Tro inte på vår egen propaganda, Malört!”
Efter att ha utlagt den tanken på ett par sidor i boken kommer han sedan med följande slutkläm:
”Betänk också hur många människor, som i krigstider dör under omständigheter, som är icke önskvärda för oss!
I krig dör ju människor på platser, där de visste på förhand att de riskerade att bli dödade, och dit de, om de överhuvudtaget tillhörde Fiendens parti, därför begav sig väl förberedda inför döden.
Hur mycket bättre skulle det inte vara för oss i Avgrunden om alla människor istället dog på dyrbara sjukhem, omgivna av läkare som ljuger, sköterskor som ljuger, och vänner som ljuger, om de gör som vi har tränat upp dem alla att göra.
De döljer sakernas verkliga tillstånd, och lovar den sjuke att han ska gå igenom sjukdomen, de befäster de sjuka i föreställningen att sjukdomen ursäktar vilken eftergivenhet som helst mot sig själva, och om våra agenter på platsen kan sin sak, då kommer de också att avstå från varje antydan om att man borde hämta en präst, för detta kunde ju låta den sjuke ana hur det i verkligheten står till med honom!
Den ständiga påminnelse om döden, som kriget påtvingar människorna, är däremot ödesdiger för våra strävanden. Ett av våra bästa vapen, nämligen den förnöjda världsligheten, görs odugligt. I krigstider kan ju inte ens en människa tro att hon ska leva för evigt!”
Jag har kommit att tänka på den här passusen i boken ifråga då och då på sista tiden. Kampen mot coronaviruset beskrivs ju då och då i krigiska termer, och just nu är medvetenheten om detta krigstillstånd, och de risker det medför, ganska högt uppe i människornas medvetande.
Man kan nog utan överdrift säga, att den förnöjda världslighet, som Tumskruv beskriver som ett effektivt verktyg i arbetet på att föra själar till förtappelsen, just nu har hamnat ganska rejält på undantag i vårt samhälle.
Man brukar säga att krigets första offer är sanningen. Kanske man kunde tillägga att en av krigets första insikter är medvetandet om den egna dödligheten?
Frågan är dock, om vi finländare av idag – och svenskar med, för den delen, längre har så mycket andlig klarsyn och insikt, att vi förmår dra de rätta slutsatserna av detta? Den nu pågående pandemin kunde vara en väckarklocka för oss, kunde få fungera som en kallelse från ovan att ändra tänkesätt och inriktning på våra strävanden och vår livsföring, och viktigast av allt, den kunde vara en nog så nödvändig påminnelse om att det är allt skäl att vara förberedd inför den sista resan – avresedagen kommer ju förr eller senare, oavsett man har gjort sig redo eller ej!
Tror vi på den ovannämnda propagandan, eller tror vi på sanningen?
Ja, och jag tror att vi är långt inne i den yttersta tiden. Antikrist dyker kanske snart upp, i allt kaos frågas det efter en ledare.