Att ha döden som livskvalitet

I dessa tider, när så mycket av det, som vi hör och ser i nyheter och tidningar handlar om coronaviruset, och allt som görs för att bromsa spridningen av detsamma, kanske det är läge att säga något om den del av arbetet på frälsningen, som vi, åtminstone i mitt tycke, tar upp alltför sällan, nämligen vårt sätt att förhålla oss till det faktum att vi en gång ska dö – ett faktum, som just nu har aktualiserats för hela världens befolkning.

Vad har detta med frälsningen att göra, kanske någon undrar?

Själva ordet ”frälsning” betyder bland annat ”befrielse”, att bli gjord fri från något.

Enligt Hebr 2:14-15 kom Jesus hit till jorden ”för att han genom sin död skulle göra dens makt om intet, som har döden i sitt våld, det är Djävulen, och göra alla dem fria, som av fruktan för döden hela sitt liv igenom levt i slaveri”.

Nu tror jag inte att jag överdriver särskilt mycket, om jag säger att detta är en aspekt av frälsningen, som vi oftast inte arbetar speciellt mycket på – eller ens har förstått, att det vore önskvärt att vi arbetade på!

Själv kom jag först in på de här tankarna, när jag för länge sedan, typ trettiofem år? köpte och läste en liten skrift med titeln ”Döden som livskvalitet”. Den är skriven av Erik Ewalds, och ingår i hans bokserie ”Livsorientering”.

Jag hade då inte tidigare reflekterat över hur effektivt vi i vårt samhälle skjuter från oss hela tanken på döden. Inte heller hade jag tänkt på vilken inverkan en sådan förträngning, för att inte säga förnekelse, av ett så fundamentalt faktum i tillvaron kunde tänkas ha både på människans välbefinnande, och på hennes sätt att leva sitt liv!

Det förefaller mig uppenbart, att det som bland dagens människor uppfattas som det allt överskuggande viktiga, det är att leva så länge som möjligt.

Snart sagt all energi inom vården läggs ner på att försöka skjuta det fysiska dödsögonblicket framför sig så länge som möjligt.

En väl så viktig fråga att ställa, och resultat att sträva efter, vore väl ändå vad slags kvalitet människan har på sitt liv, medan hon lever?

Ewalds säger, och jag håller helt med honom, att ju mer vi försöker tränga bort medvetandet om att vi ofrånkomligen en dag ska dö, desto mer kommer det att påverka oss negativt från vårt undermedvetna – han använder ordet ”tyrannisera”!

Hebreerbrevet talar om för oss varför det är så: dödsfruktan är lika med slaveri, träldom under en rädsla, som ligger så djupt, att man inte ens ser sambandet mellan denna alla rädslors moder,och alla andra rädslor och former av ångest människorna kämpar med.

Vill man finna vägen till ett större mått av frihet och frid i sitt liv, då kan man alltså knappast lämna bort den här biten.

Hur arbetar man då på sin frälsning just vad det gäller att bli fri från fruktan för döden?

Första steget blir att avstå från att skjuta hela tanken från sig, att acceptera faktum: vi måste nu alla en gång dö, och det gäller också just mig.

Nästa steg blir att tänka över vad döden kommer att innebära för mig?

”Jag dras åt båda hållen. Jag skulle vilja bryta upp och vara hos Kristus, det vore mycket bättre, men för er skull är det nödvändigt att jag får leva kvar”. Så skriver aposteln i Fil 1:23-24

Så kan var och en, som tror på Herren Jesus för sin frälsning, säga inför döden.

Själv föreställer jag mig det ögonblick, när jag tar steget ut från jordlivet, just som ett steg ut, ut från en tillvaro präglad av mörker, ondska, hat och avund, ut från en värld som är i den ondes våld, och in i Guds ljus och frihet.

Det kommer att vara som att ha levt hela sitt liv instängd i en svinstia, och sedan för första gången få ta steget ut i solsken och friskt luft!

Varför då blint klamra sig fast vid det här livet, så som vore det det enda man hade?

Döden som livskvalitet innebär att man får leva i hoppet om att en dag tar denna tidens lidanden slut, en dag behöver man inte leva i en skapelse, som är lagd under förgängelsen, en dag tar den långa, jobbiga skolterminen slut, och sommarlovet börjar!

Det här är vad Bibeln kallar att ha ett levande hopp!

Att arbeta på frälsningen innebär här att man medvetet flyttar över tyngdpunkten i sitt hopp för framtiden från allt sådant, som hör till den här tiden och världen, till det kommande eviga livet, att man i tro tar till sig Jesu löfte om att vi ska få vara där han är, att det finns rum berett för oss i Faderns hus!

Tredje steget, när man väl har accepterat tanken på döden, och på riktigt börjat leva i hoppet om den kommande härligheten, är vid det laget tämligen naturligt: man börjar fråga sig själv, och fråga Gud, hur man ska leva det här livet så, att det passar ihop med det kommande?

Insikten om det här livets förgänglighet, att vi inte kan ta någon jordisk ära eller jordiska tillgångar med oss härifrån, och att ingen av oss vet när vi ska härifrån, den insikten kan befria en människa från många slags strävanden av den sort, som vi annars alltför gärna arbetar med, och är betungade av.

Ewalds säger att man för att kunna dö bort från sig själv behöver vara medveten om döden, och det ligger mycket i det.

Men han säger också, att man för att dö bort från sig själv behöver vara medveten om sitt behov av nåd, och den biten måste också få vara med!

Annars fastnar man inför döden lätt i det välkända mönstret av förnekelse, vrede, köpslående, och depression.

Det finns nåd, och det gör det möjligt att se sin kommande död utan att gripas av fruktan och ångest. Och detta, att se att det finns nåd inför döden, och erkänna sitt behov av den nåden, det öppnar i sin tur för att man ska bli en människa, som lever i nåden här och nu, har nåd både för sig själv och för sina medmänniskor!

”Kom till mig, alla ni som arbetar och är betungade, så ska jag ge er vila!”

Detta är den verkliga livskvaliteten, för det är en kvalitet, som grundar sig på det, som Jesus har gjort, gör, och kommer att göra!