Lovsång i landsflykt

Så kommer vi då till berättelserna om Davids tid i landsflykt.

I 1 Sam 19 kom den slutliga brytningen mellan kungen  och hans tjänare, och David måste fly för sitt liv.

Under den här tiden som David befann sig på flykt eller i landsflykt – vi talar alltså om uppemot tio år – skrev han sammanlagt åtminstone tjugofem psalmer. Jag tänker mig då att följande psalmer faller in under kategorin förföljelsetid:

4, 5, 13, 17, 25, 26, 27, 28, 31, 34, 35, 52, 54, 56, 57, 59, 62, 63, 64, 70, 86, 109, 140, 141, 142, och 143.

 

Kopplar man samman psalmerna med de händelser i Davids liv de hänvisar till, blir naturligtvis ordningen en annan än den de har i Psaltaren.

Då kommer psalm 59 först.

Den är skriven när Saul sände män för att bevaka hans hus och döda honom, en händelse som 1 Sam 19:11-17 berättar om.

Som man kunde vänta sig, ber David här om Guds hjälp och beskydd i den situation han befinner sig i, och hänvisar till att han ju inte har gjort något för att förtjäna Sauls fiendskap.

Vad som är mer oväntat, det är att han också sätter in sin egen trängda situation i ett större sammanhang!

”Herre Gud Sebaot, Israels Gud, vakna upp och ställ alla folk till svars, skona ingen, som handlar trolöst!”

Här är det inte en självömkande och självupptagen människa som talar, här kommer samma passion för rättvisa och rätt fram, samma önskan om att rättfärdighet ska härska på jorden, som vi såg i hans tidiga psalmer! Han skriver sin bön till Gud i fullt medvetande om att han ingalunda är den enda människan på jorden, som får lida oförskyllt, att kung Saul ingalunda är den enda maktmissbrukande styresman som finns!

Det vill till att en människa har en generös natur, om man ska ha råd att tänka på andra, när man själv sitter i kläm!

 

David gjorde sedan ett försök att bosätta sig i Filistéen – han räknade tydligen med att han där skulle kunna få tjänst hos kungen i Gat, och därmed vara utom räckhåll för Saul. Det gick dock inte så bra, för han blev igenkänd som en av Sauls härförare, alltså en farlig fiende. Det kunde ha slutat illa för honom där och då, om han inte hade kommit på tanken att spela vansinnig.

Jag har någonstans läst, att sinnesrubbade personer åtnjöt något slags immunitet på den här tiden, det blev räknat som ett nidingsdåd modell värre om man dödade en sådan, så det här var antagligen den bästa strategi David hade kunnat tillämpa i den här situationen!

Nu får vi alltså lägga till ännu en sak på listan över Davids olika gåvor – tydligen var han en god skådespelare också!

I stället för att bli ihjälslagen blev han bara utkastad istället, så han måste ju ha gjort en övertygande rollprestation här! 1 Sam 21:10-15

 

Efter den här pärsen skrev han så psalm 34.

Här har vi nu alltså en man, som först har blivit fördriven från sitt hemland, och sedan blivit utkastad från den plats, där han hoppades finna en fristad.

Man skulle i det läget vänta sig att få läsa en klagosång full av verop och bitterhet, eller hur?

Istället får vi läsa en helt fantastisk lovsång till Gud, som dessutom innehåller både goda råd och anvisningar om hur man ska kunna fortsätta att glädja sig i Herren i alla slags omständigheter, och en tydlig messiasprofetia!

 

”De som ser upp till honom strålar av fröjd, deras ansikten behöver inte rodna av blygsel!”

Här har vi en av nycklarna till Davids hart när förnuftsvidriga glädje: han ser inte på omständigheterna, han ser upp till Herren! Alltså lever han redan tusen år före Jesu födelse det liv, som Jesus i Joh 15 säger att han vill att hans lärjungar ska få leva, ett liv fullt av glädje över Guds frälsning.

 

Den andra nyckeln finns litet längre fram i psalmen:

”Smaka och se att Herren är god! Salig är den människa, som flyr till honom!

David har alltså smakat Guds godhet. Hur gör man det?

Jo, helt enkelt genom att ge sig tid att tacka Honom, ge sig tid att få syn på Hans godhet, tillåta sig själv att häpna och förundras litet grann över att Gud faktiskt, på riktigt, älskar mig och är nådig mot mig, ger mig plats i himlen och kallar mig sitt barn!

Tyvärr beter vi människor oss ofta som jakthundar vid matskålen, vad det gäller mottagandet av Guds nåd och godhet: vi slukar den utan att vare sig tugga eller smaka, och då blir det också dåligt med glädjen och tacksägelsen!

 

Sedan kommer en uppmaning till gudsfruktan, verserna 10-18.

När allt till synes går på tok, då är det här viktigt, för i den situationen är det så lätt hänt att man börjar klaga på Gud och ifrågasätta honom. Gör man det, då lär man inte fortsätta att stråla av fröjd så värst länge, inte heller känner man någon smak av Guds godhet till tröst i sitt liv!

Om man tillåter sig att börja tycka litet grann synd om sig själv, då är det också lätt hänt att man börjar tillåta sig både det ena och det andra, som inte är speciellt förenligt med gudsfruktan, och då hamnar man bara längre bort från Gud.

 

Sedan kommer då slutklämmen i v 23:

”Herren friköper sina tjänares själar, ingen som flyr till honom ska stå med skuld!”

Därför behöver ingen, som ser upp till Herren, rodna av skam….den som är friköpt och har fått sin skuld efterskänkt behöver inte leva i skam, en sådan människa får berömma sig av Herren istället! Det hade David förstått redan för tretusen år sedan!

 

 1. Hur uppfattade David Gud, vilken gudsbild växte fram för honom i allt detta?

Han ser Guds hjälp och räddning där en annan bara skulle ha sett motgångar och elände. Han håller alltså fast vid den bild av Gud han redan hade! Och detta, att hålla fast det man har, när värld och djävul vill ta ens krona, det är en bra stor del av defensivsidan i den andliga krigföringen!

 

2. På vilka sätt fick han lära sig lydnad, vilka frestelser mötte han?

Eftersom han var en människa, mötte han med säkerhet samma frestelse, som redan Job hade mött tusen år innan David föddes, nämligen frestelsen att ge Gud på båten, när ingenting längre ville gå som på räls.

I psalm 34:20 ger han dock uttryck för samma visshet som Job, nämligen att också den rättfärdige måste lida ,detta att man är gudfruktig innebär ingen fribiljett från motgångar.

Den insikten behöver man för att inte bli upprorisk när man får lida!

 

3. Vilka praktiska uttryck tog sig hans tro, och hur vittnade han om den?

Han prisar Gud, lovar Gud, upphöjer Gud, och tackar Gud. I situationen I Gat var han öppen för att ta emot och följa Guds ledning, även om detta fick honom att framstå i en mindre smickrande dager.

 

4. Ledde tron David i konflikt med världen, och i så fall hur?

Man kan kanske ta med i beräkningen att det var kallelsen, Guds utväljande av David, som ledde honom i konflikt med Saul, och slutligen ledde till att han måste gå i landsflykt. Hade inte Samuel blivit sänd att smörja honom till kung, då hade han antagligen levt ett lugnt liv i Betlehem…

Att vara utvald av Gud har följder i en värld, som är i den ondes våld!

 

5. Vad lär jag mig för egen del av den här delen av Davids liv?

Att jag ska låta motgången leda mig till Gud, inte bort från honom, och att detta sker genom att fortsätta att se på Gud, frukta Gud, och tacka Gud.

 

6. På vilket sätt är han en fungerande förebild nu, år 2020?

Han vägrade sätta sig ner och tycka synd om sig själv!

 

7. Finns det något, som hindrar mig från att tro som han gjorde?

Om jag börjar odla besvikelse, när andra bär sig toffligt åt mot mig. Detta leder nämligen till självömkan, som i sin tur mognar till bitterhet, som leder till självupptagenhet, som leder till ifrågasättande av Guds godhet, och i slutändan antingen till upproriskhet mot Gud, eller till en osund underkastelse, som kommer ur en förvrängd bild av vem Gud är.

Tro som David kan man bara om man har en liknande gudsbild som David!

 

 

 

 

 

 

Publicerad i Trons människor i Bibeln

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>