En av de vanligaste mekanismerna när en kristen människa, eller en hel kristen församling kör fast, stagnerar och börjar gå kräftgång, är just den brottning med frågorna kring lidande och sjukdom, som vi människor så ofta finner oss invecklade i.
Det börjar med att någon form av motgång drabbar. Det kan vara fråga om vad som helst, från företagskonkurs eller pastorsparets skilsmässa till ett uteblivet helande eller en äktenskapskris. Sedan tänks det människotankar – det är det man vanligen sysslar med, när man försöker tolka, förstå eller rentav förutsäga ett skeende, som har andliga aspekter, utan att be Gud om hjälp.
Detta leder då i sin tur leder vanligen fram till sådana här följder:
1. Tjuvens, den ondes, existens glöms bort eller rentav förnekas
2. Vi börjar fråga: ”Vad menar du, Gud?”, tror att det är Gud, som ställer till elände för oss, istället för att se och ta fast den verkliga tjuven.
3. När Gud får skulden för djävulens härjningståg, blir resultatet naturligtvis att gudsbilden börjar förvrängas och mörkna.
4. De anklagelser, som alltid dyker upp när det går på tok, riktas åt alla håll, både mot den lidande människan själv, mot andra människor, och mot Gud. Eftersom anklagelser har sin rot i fördömelse, och också åstadkommer mer fördömelse, är detta en för själafienden mycket önskvärd utveckling!
5. Självbilden förvrängs av skuld- och mindervärdeskänslor, vilket resulterar i en ond cirkel. Detta får då depressioner, ångest o s v som resultat.
6. Den fortsatta sammanblandningen av Guds gärningar och djävulens härjningar leder fram till en bild av Gud som obegriplig och skrämmande.
7. Denna begreppsförvirring leder fram till att de troende antingen blir mer eller mindre handlingsförlamade, så som Job blev, eller så blir man köttsligt handlingskraftig, så som Jobs vänner var.
Som ett exempel på vilka resultat en situation, där tjuven först varit framme och härjat, och sedan lyckats göra sig osynlig för offret, kan vi ta det läge, där någon drabbats av sjukdom eller motgångar, och har bett Gud om hjälp och helande utan synligt resultat.
Då har man så där rent logiskt tre möjliga orsaker till detta sakernas tillstånd.
Det kan vara så att Gud vill, men inte kan, eller så kan det vara så, att Gud kan, men inte vill, eller så kan det vara så, att Gud varken kan eller vill.
Det alternativ, som människor har närmast till att välja inför ett uteblivet bönesvar tycks vara detta: ”Jag tror nog att Gud kan, han är ju allsmäktig, men jag är inte så säker på att han vill!”
Den tanken speglar då en bild av en Gud, som visserligen är mäktig, men också tämligen likgiltig inför hur hans barn har det.
Är då detta en korrekt bild, stämmer den med den bild, som Bibeln ger av Jesu Kristi Gud och Fader?
Jesus säger i Joh 14 att den, som har sett honom har sett Fadern. Vi kan alltså dra trovärdiga slutsatser av hurudan Fadern är genom att se på Sonen!
Då kan vi direkt konstatera, att Jesus i evangelierna aldrig säger ett definitivt ”Nej, jag vill inte, även om jag nog i och för sig skulle kunna”, när någon lidande människa kommer och ber honom om hjälp.
Däremot har vi ett tillfälle beskrivet, om vilket det står att Jesus då inte kunde hjälpa – även om han nog i och för sig gärna hade velat! Det var när han kom till Nasaret, staden där han vuxit upp….
Det rätta av de tre logiska möjligheterna tycks alltså vara att ibland är det så att Gud vill, men inte kan.
Hur detta månne hänger ihop ska jag försöka återkomma till också i nästa inlägg.
Först ska vi dock stanna upp litet och fråga oss varför Jobs vänner var så innerligt angelägna om att få honom att börja bekänna sina synder! Varför var de så bergfast övertygade om att orsaken till hans svårigheter var att han hade syndat? Och varför var det just det faktum, att Job visste med sig att han levt ett rättskaffens liv inför Gud, som gjorde att han hamnade i en sån smärtsam förvirring, när problemen började hopa sig?
Jo, både Job och hans vänner hade en teologi. Den gick ut på att Gud tuktar syndare, Han tuktar inte rättfärdiga. Enligt den teologin kunde man vänta sig att Gud skulle ge välstånd och framgång åt de rättfärdiga, och den sade också, att motgångar och misslyckanden drabbar syndarna.
Denna deras teologi sade också, att det alltid är Gud som gör allt. För det fanns ingen tjuv i den! Åklagaren var bortglömd!
Med en sån teologi fanns det helt enkelt ingen annan möjlighet än att döma Job skyldig!
”Gud slår honom, då kan han ju inte vara rättfärdig”, tänkte vännerna!.
När man har gjort sig en teologisk tankebyggnad, och stadigvarande bosatt sig i densamma, då är det farligt när det börjar hända saker, som inte passar in i ens teologi. Faran består i att vi alltid frestas att bedöma det som händer utifrån vår teologi, istället för att söka klarhet i Ordet med Andens hjälp!
Resultatet blir då många gånger att sådant, som det i och för sig finns klara besked om i Bibeln, ändå blir förbisett eller förkastat, eftersom det saknas i den rådande läran, eller rent av motsägs av den. Teologi är nämligen alltid ett styckverk. Även om den representerar summan av vad tusen teologer kommit fram till med allt sitt mänskliga skarpsinne, är den ändå fortfarande ett styckverk! Så är det med all vår kunskap och allt vårt profeterande.
I lutherska kyrkan finns t ex något som kallas Bekännelseskrifterna. Det är en bok som till formatet påminner om en tegelsten. Jag har läst och tentat den en gång i tiden, och den innehåller massor av bra saker, det ska inte förnekas. Men den är inte Guds Ord!
Om vi då tar oss för att börja låta denna tegelsten bestämma åt oss vad Bibeln säger/får säga, då har vi lagt tak på vår teologi och förklarat den färdig. Då har vi gjort exakt det fel, som reformationens fäder med Luther i spetsen bekämpade!
Deras motståndare, de romersk-katolska teologerna, lät nämligen också kyrkofädernas skrifter och kyrkans officiella lära ha försteg framom Bibeln, och på den vägen hade alla möjliga vanföreställningar tagit sig in…
Om teologin på detta sätt tillåts bli viktigare än Sanningen, och Gud sedan visar sig vara större än våra dogmer, då kan det bli synd om de människor, som kommer i vägen när lära och verklighet krockar!
Vi får alltid se upp, så att vi inte i vårt oförstånd går och låter mönstret från Jobs bok upprepas.
Nu ska vi lite grann se på hur den av Åklagaren drabbade Jobs sinnestillstånd avspeglas i hans tal och böner. Vad händer, när en människa har tänkt sig, att om jag bara lever som Gud vill, då kommer inget ont att drabba mig, och sen går det åt skogen i alla fall?
I Job 6:24 säger Job så här som svar på vännernas anklagelser: ”Undervisa mig, så vill jag tiga, lär mig förstå på vad sätt jag farit vilse!”
Det här är en mycket rimlig begäran! Börjar någon anklaga dig för att ha begått svåra synder, då bör han ju också kunna säga vad saken gäller! Han ska kunna förklara för dig var, när, och hur detta har skett! Job väntar sig förstås inget svar på sin fråga, han vet med sig att vännerna har fel. Han försöker bara få de andra att begripa att de faktiskt har fel!
Längre fram, i tjugonionde versen, försöker Job i sin tur få vännerna att omvända sig. Sådant här har vi sett exempel på betydligt närmare till i tiden. När man kommit så långt i ett meningsutbyte att båda parter ömsesidigt går in för att få den andre att omvända sig, då är nog chanserna till samförstånd ganska små!
En kristen broder berättade en gång för mig att han suttit och samtalat om lärofrågor med en företrädare för en annan trosriktning. Till slut hade han sagt ungefär som så, att eftersom vi småningom ska till samma himmel, får vi väl försöka komma sams här nere också.
Varpå den andre blixtsnabbt replikerade: ”Om du ska till samma himmel som jag får du nog omvända dig först!”
Om alla parter omvände sig till Herren istället skulle det kanske fungera bättre, än när vi med lock och pock försöker omvända varandra till våra egna uppfattningar.
I Job 9:24 ställer Job en ny fråga angående sitt lidande: ”Är det inte Han som gör det, vem är det då?”
En förtvivlad fråga, framtvingad ur den smärtsamma förvirring han upplever, och en fråga som tydligt visar hur väl tjuven lyckats göra sig osynlig. Det gick någorlunda lät för Job att avfärda vännernas felaktiga anklagelser, men hur tackla den verklighet, som han tycker sig se? ” Gud, varför slår du mig?”
Här sitter han på sin askhög, och all tillvarons vedervärdigheter har drabbat honom, och han har fortfarande inte ens början till en förståelse av varför detta har skett! Nu är han beredd att tillskriva Gud all tillvarons ondska, samtidigt som han fortfarande böjer sig för denne Gud, som han inte längre tycker sig känna igen.
Något arbete på frälsningen i form av samarbete med Herren är inte möjligt under de här omständigheterna! Den förvrängde gudsbilden ställer sig som en mur av felaktiga tankar och föreställningar mellan Job och hans Gud.
Gud vill hjälpa sina bekymrade barn, men han kan många gånger inte, han når inte fram förrän muren har rivits.
Job 10:2 ”Jag vill säga till Gud: Döm mig inte skyldig. Låt mig veta varför du söker sak mot mig!”
Det här är en helt rätt bön. Job vet bara inte vad det betyder, när Gud inte ger något svar. Hade han vetat att Gud Fader alltid är angelägen om att Hans barn ska veta varför de blir tuktade, när Han någon gång måste tukta oss, då hade han också vetat att söka orsaken till sina prövningar på annat håll, när Gud inte hade något att säga.
I 13:23 upprepas samma fråga som han tidigare ställde till vännerna, nu till Gud: ”Hur är det alltså med mina missgärningar och synder? Låt mig få veta min överträdelse och min synd”.
Det är inte som han är storordig! Han vet bara inte vad han skulle ha försyndat sig med, och med tanke på det betyg Gud gav honom i första kapitlet av Jobs bok, kan vi förstå att han hade svårt att se några missgärningar i sitt liv.
I 16:19 ser vi en glimt av hopp. ”Se, redan nu har jag i himmelen mitt vittne, och i höjden den som ska tala för mig”.
Men det är kort väg mellan hopp och förtvivlan i den här situationen.
Redan i 17:15 har det mörknat igen: ”Vad blir det då av mitt hopp, ja, mitt hopp, vem får se det?”
Och i 19:21-29 kommer hoppet fram igen! ”Jag vet att min förlossare lever, och sedan denna min sargade hud är borta ska jag fri ifrån mitt kött få se Gud…”
Men hoppet blir avlöst av en ny, ännu värre förtvivlan:
23:15-17 ”Det är Gud som har gjort mitt hjärta försagt, den Allsmäktige är det som har vållat min förskräckelse…”
Känner du igen den här bergochdalbanan? Det är inte helt osannolikt att du gör det, det gör nämligen de flesta av oss. Den är ett symptom, inte på att vi är dåliga kristna, vilket vi lätt börjar tycka, utan på att tjuven har lyckats plocka av oss dyrbara insikter på liknande sätt, som han här har plundrat Job.
Jobs gudsbild är vid det här laget mycket splittrad. Tänk vad djävulen ska ha fröjdat sig! Han har, genom att få Job att tro att det är Gud som slår honom, lyckats stjäla bilden av Gud som god och rättvis ifrån honom, och som följd av det är halva grunden för Jobs hopp underminerad.
Men si, den andra halvan lyckas tjuven aldrig riktigt få tag på! Även om Job har fått problem med sin gudsbild håller han stadigt tag om bilden av sig själv som en rättfärdig människa. Det märker vi när vi läser utbrottet i Job 27:5-6:
”Aldrig i livet ger jag er rätt! Ingen ska ta min ostrafflighet ifrån mig! Jag håller fast min rättfärdighet och släpper den inte! Mitt hjärta förebrår mig inte någon av mina dagar!”
Kan du säga detsamma? Att ditt samvete inte anklagar dig för någon av de dagar du levt? Det är Guds vilja för vart och ett av Hans barn, att de ska kunna säga det! Här har vi verkligen något att lära av Job, på samma gång som vi ska minnas att vi har det bättre ställt än Job!
Han var en människa som levt så gudfruktigt en människa på denna jord kan leva, men först mot slutet på berättelsen får han syn på den Gud, som är fullkomlig, som kräver fullkomlig rättfärdighet, och som också ger fullkomlig rättfärdighet till sina barn.
Vi som får leva i det nya förbundet har facit i hand från början, och den säger så här: Är du frälst och född på nytt, och lever i nåden, då är det gamla förgånget! Gud förebrår dig inte för någon enda dag ur ditt förgångna, så varför skulle du då göra det själv?
”Aldrig i livet ger jag er rätt”, säger Job. Ifråga om vad? Ifråga om deras påståenden att han syndat svårt och gruvligt, förstås. Också i detta är Job ett föredöme. Det här med bekännelse av synd är nämligen att betrakta som minerat område.
Det blir rätt om jag har syndat, bekänner det och tar emot Guds förlåtelse.
Det blir fel om jag börjar bekänna synder jag inte begått, därtill driven av ett samvete som reagerar lagiskt, eller av andra människor, som agerar Jobs vänner i mitt liv.
Det här händer t ex när en människa ber Gud om förlåtelse för att man inte gått på alla tre mötena en söndag, utan istället åkt skidor med sin familj, och någon påpekat det absolut förkastliga i ett sådant handlingssätt. Det händer också, när en människa ber om förlåtelse för att man inte lyckats vara alla till lags, och någon uttryckt missnöje med ens ringa person.
Gud var helt nöjd med att du ägnade tid åt din familj och hoppade över ett par möten! Han hade inga klagomål över att du inte ställde upp på allt möjligt och omöjligt som andra ville ha dig till. Anklagelserna kom från annat håll!
Det blir också fel om du fortsätter att bekänna samma synd gång på gång. Detta börjar alltså med att du gjort något dumt, och sedan bekänt det. Gud har förlåtit. Saken är klar. Sen kommer Åklagaren och drar upp det igen, han är skicklig på att hjälpa oss att minnas såna här saker, som Gud har glömt.
”Nu har jag så dåligt samvete igen för det där, Gud är nog inte nöjd än, jag måste säkert bekänna och be om förlåtelse på nytt”, tänker du – och sedan är du bokstavligen inne i en ond cirkel, där du aldrig känner dig annat än dålig och syndig.
I det läget ligger det nära till att börja arbeta på frälsningen på fariséens sätt, alltså försöka få tyst på sitt dåliga samvete genom att göra en masa fina och fromma saker… och det är ju inte att arbeta på sin frälsning!
Det kan bli förskräckligt fel om jag börjar älta och begrunda alla mina synder för att om möjligt kunna komma ihåg och bekänna dem alla. Det kan bli så att jag sitter där och mediterar så till den grad över mörkret, att jag aldrig kommer vidare till ljuset. Det är den onde tämligen nöjd med – en ordentligt syndamedveten människa är en för honom ganska ofarlig människa, bara hon blir konserverad på det stadiet.
Till en människa som blivit instängd i den här återvändsgränden tror jag Herren säger så här: ”Du har förstått att du är en syndare, och det räcker för tillfället. Just nu vill jag hellre hjälpa dig att få syn på den rättfärdighet som du har fått av mig, än jag vill hålla på med någon detaljerad genomgång av dina enskilda synder.”
Ska vi arbeta på vår frälsning genom att samarbeta med Gud, då får vi vara litet lyhörda för vad Han faktiskt vill visa oss! Annars kan det bli så, att vi stirrar oss blinda på det, som vi tror att Han vill visa oss.
Helt åt skogen går det om jag börjar tycka att jag är så överdådigt rättfärdiggjord att jag kan börja ta det lätt med synden i mitt liv, alltså helt enkelt struntar både i att omvända mig, och i att bekänna några synder inför vare sig Gud eller människor. Då vandrar jag inte längre i ljuset, och mörkret kommer åt att börja binda mig.
Så bekänn de synder du vet om, det brukar bli en alldeles tillräcklig lista. Fråga sen Gud om Han har något att tillägga, och har Han inte det så tacka för syndernas förlåtelse och gläd dig i Kristi rättfärdighet!
Vi brukar tala om att kämpa trons goda kamp. Den kämpar man när man står stadigt på försoningsklippan, väl förankrad i ett levande hopp.
Detta välsignade tillstånd bör inte förväxlas med att ha det kämpigt i tron!
Kämpigt i tron har man när man blivit rånad och slagen, och troslivet åker hiss mellan hopp och förtvivlan.