En sån här fråga har inkommit, och jag har försökt besvara den så gott jag kunde. Kanske någon tycker att detta är ett hårt tal, men jag kan ju bara svara så, som jag tror det är rätt!
Hej! Vi har en vuxen son, som fortfarande bor kvar hemma hos oss. Han fördriver tiden med dataspel om nätterna och sover bort dagarna, och visar inget intresse för att söka jobb, eller flytta hemifrån. Jag har funderat på att rätt och slätt säga åt honom att nu är det dags för dej att skaffa dig egen bostad och eget liv, men mamma vill ju inte att jag ska vara hård mot hennes lille gosse…
Vad säger Bibeln om sånt här? Ska ett fullvuxet barn bara fortsätta att bo hemma, under samma tak som sin far och mor? Han hjälper inte till med någonting här i huset, han betalar inget för sig, han fortsätter bara att leva som en lat tonåring. Mamma lagar hans mat. Mamma tvättar hans kläder. Mamma plockar upp efter honom. Detta efter att själv ha jobbat heltid fem dagar i veckan! Kan detta vara rätt inför Gud??
Situationen som du beskriver finns inte exakt återgiven i Bibeln, det närmaste man kommer är väl 5 Mos 21:18-21. Där kan man direkt konstatera, att även om vi inte längre tillämpar GT:s straffskalor, så är detta helt klart inte något acceptabelt beteende i Herrens ögon!
Det finns alltså inte några bibelställen, som säger att en vuxen son inte ska bo hemma, och eftersom Bibeln skrevs ner på den tid då det var helt naturligt att sönerna i många fall bodde kvar hemma, lärde sig yrke av sin far och fortsatte med det jordbruk eller hantverk, som fadern hade bedrivit, på samma åkrar och i samma verkstad som han, kan man knappast heller vänta sig, att det skulle finnas bibeltexter som förbjuder dem att göra detta!
Däremot finns det gott om bibelställen som behandlar problemet med folk, som inte vill jobba och göra rätt för sig, utan föredrar att parasitera på andra. Skriften tacklar alltså problemet med vuxna barn, som utnyttjar sina föräldrar, från den sidan!
Ur biblisk synvinkel vore det alltså inget problem eller synd i detta, att er son bor kvar hemma, förutsatt att ni alla i familjen skulle vara överens om arrangemanget.
Problemet ligger i att han inte gör rätt för sig, och det är inte bara ett problem, detta är en synd!
1 Tess 4:10-12, 2 Tess 3:6-12, 1 Tim 5:11-14 är texter som klart visar att Herren inte vill att någon arbetsför människa ska välja att leva som en lat tonåring, och detta gäller naturligtvis både män och kvinnor.
De här anvisningarna skrevs i en situation, där det fanns människor, som börjat missbruka talet om Guds nåd, och om att inte göra sig några bekymmer, utan leva som liljorna på ängen, fram till den punkt, där de struntade i att arbeta och försörja sig, och i stället väntade sig att bli försörjda av sin familj eller sina medkristna.
Aposteln gör processen kort med den latmansteologin. ”Den som inte vill jobba ska inte heller ha nån mat” är hans korthuggna och handfasta recept för att få lättingarna att nyktra till. Ett recept som inte är hans egen fundering, utan som är inspirerat av den helige Ande, ska vi väl tillägga.
Detta innebär då, såvitt jag kan förstå, att om vi ställer upp på att försörja och passa upp de ”oordentliga”, då gör vi dem en björntjänst. Vi hjälper dem att bli kvar i ett sätt att leva, som inte behagar Herren, och som de själva inte mår bra av. Det finns drag av alkoholistfamiljens medberoende i ett överdrivet daltande och pysslande med människor, som kommit in i det här beteendet!
Jag skulle säga såhär: Din son behöver hjälp att ta tag i sin situation. Den hjälpen måste börja med ett klart besked om att ni inte har för avsikt att låta den nuvarande situationen fortsätta längre. Ska han bo kvar hos er, då ska han betala en tredjedel av hyran och en tredjedel av maträkningen! Passar inte det, då är det dags att han flyttar.
Har han problem av något slag, då ska han söka sakkunnig hjälp och få den terapi eller den medicin han behöver. Vill han, efter att han flyttat ut från er, sitta i en socialbetald etta nånstans och vegetera, då är det inte ert fel och något ni ska känna er skyldiga och dåliga för, han är en vuxen man och har ansvar för sitt eget liv.
Men om han ska få en chans att lära sig att ta det ansvaret, då måste en förändring till, och initiativet till den förändringen kommer inte att komma från honom!
Han lever att alltför bekvämt liv just nu, för att man ska kunna vänta sig att han själv ska ta det första steget till att börja leva ett liv ute i samhället. Vill ni ta ett verkligt ansvar som hans föräldrar, vore det nog skäl att se till att det liv, som han nu lever hemma hos er, minskar i behaglighet och bekvämlighet ner till den punkt, där ett liv någon annanstans än i er lägenhet börjar te sig som ett fullgott alternativ för honom.
Så ser jag på saken, i varje fall.