Det är lugnt i församlingarna just nu, coronan har fått oss att lägga en tillfällig lapp på luckan, och flytta det, som finns kvar av verksamheten, till cyberspace. Men vi hoppas ju att detta sakernas tillstånd ska förändras så småningom!
Åtminstone jag ser fram mot en omstart, då vi igen ska kunna mötas i kyrkor och bönhus, och förhoppningsvis också uppskatta gemenskapen med varandra mer än vi förstod att göra innan det här eländet började.
Under den här lugna tiden har jag grunnat en del på vad en sådan här omstart – och tiden före den – ger för möjligheter?
Jag menar, antingen kan man bara ta upp alla trådar igen, och fortsätta i gamla spår, eller så kan man fundera på om det finns något, som skulle bli bättre av att ändra på litet grann?
Som förkunnare är det förstås nära till hands för mig att fundera på just den sidan av församlingens arbete, och på hur jag själv, personligen bör tänka på, se på, min uppgift.
För typ en femton-sexton år sedan fick jag ett ord från Herren när jag skulle förbereda mig för dagens predikan.
Jag hade en ganska intensiv vecka bakom mig då, ni vet, en sån där vecka, då det inte hade funnits tid för några flera dagar på förhand-förberedelser, för jag hade varit ute och predikat varenda dag. Det var så, innan jag blev pensionär, och fick chans att ta ner farten några hack…
Jag hade hållit bibelstudier, kombinerat två föredrag till ett på en alfakursavslutning, undervisat på kvällsbibelskolan i Jakobstad, och till och med hållit mitt livs första bibelstudium på engelska, och nu skulle jag alltså ut igen!
Så jag hade satt mig i min soffa, och som vanligt bett om ledtrådar till dagens predikan, och så kom då det här ordet till mig.
Detta var i och för sig inte något ovanligt, Gud brukar vara nådig mot mig, och ge mig de ledtrådar jag behöver för mina förberedelser, och väl är det, för det är stört omöjligt att predika evangelium, om inte Herren ger tankar och ord!
Just det här ordet kom dock inte för att jag skulle använda det i den dagens predikan, det kom till mig personligen.
Det står i Job 42:3-6, och lyder så här: ”Jag har ju ordat om vad jag inte begrep, om sådant som var för underbart för mig och som jag inte förstod.Lyssna nu, så vill jag tala, jag vill fråga dig, och du må ge mig kunskap. Förut hade jag hört talas om dig, men nu har jag sett dig med egna ögon. Därför tar jag nu tillbaka allt, och ångrar mig i stoft och aska.”
Det här fick mig att stanna upp i mina förberedelser.
Jag skulle predika om korset, och om Jesu försoningsverk.
Det hade jag gjort många gånger förr, naturligtvis, och visst hade jag också tidigare frågat mig hur jag ska kunna tala om detta, som är så mycket större än vad någon människa alls kan fatta.
Den här gången fick dock tyngden i Guds tilltal mig att stanna upp mer än vanligt, och också att ställa mer ingående frågor till mig själv än vanligt.
”Jag har ju ordat om vad jag inte begrep.”
Hur ofta hade jag egentligen glatt stigit upp för att orda om sådant, som jag bara begriper brottstycken av?
Hur ofta hade jag frågat Herren vad jag ska predika om, och sedan, så snart jag fått riktningen på budskapet klar för mig, med friskt mod utformat resten på egen hand?
Hur ofta hade jag gjort mig skyldig till att försöka förminska Gud, så att han ska passa in i den lilla låda av lärobegrepp, som vi kristna så ofta försöker pressa ner honom i?
Hur ofta hade brådskan och de många uppgifterna fått mig att glömma, att allt, som har med Herren Jesus att göra, är för stort och för underbart för att någon enda människa ska kunna begripa det utan Andens ljus och vishet?
Korset, frälsningen, det obegripliga, underbara, att jag fick dö med Jesus, och nu får leva med honom, detta måste få leva i mig, vara verkligt för mig, annars blir det bara döda ord som kommer ut ur min mun!
Jag kan säga rätta saker, och ändå hålla på och ”orda om det jag inte begriper”!
Vittnesbördet om Jesus ska inte bara komma från hjärnan, det bör också, och ännu mera, komma från hjärtat!
Det är nyttigt för oss människor att då och då pröva oss själva, och inför en omstart av det slag, som vi nu är på väg mot, vore det ytterst önskvärt att vi verkligen tog oss tid att göra det!.
När man börjar glida iväg från mitten av vägen sker det i allmänhet ganska omärkligt, och har man hela tiden mycket på gång, många saker som tar ens uppmärksamhet i anspråk, då märker man inte vad som händer inom en själv.
Det är som när man släpper taget om ratten, när man kör bil rakt fram på en bra väg.
Det kan gå bra ett långt stycke, men sedan börjar bilen ändra kurs, litet i taget, och snart är man på väg mot diket.
”Inte många bland er ska stiga upp som lärare, ni vet ju att vi ska få en strängare dom!”
Jakob, känd för sin omutliga stränghet, ger ovanstående varningens ord till dem som undervisar i församlingarna.
Det är inte en uppgift man ska ta lätt på, säger han, inte heller är det en uppgift som så många som möjligt i sann demokratisk ordning ska dela på!
Orden om en strängare dom är ytterst nödvändiga för var och en Ordets tjänare att ta till sig och ha med sig.
Oberoende av om man tjänar i till det yttre små eller stora sammanhang äger ändå den här förmaningen sin giltighet, varningen likaså.
Det, som sägs till undervisning i Guds församling, sägs nämligen alltid inför Gud själv!
Gud sänder sitt Ord in i den här världen för att det ska frälsa, befria och hela.
Om Ordet som predikas är rent, och om det tas emot av dem som hör det, då kan Herren också bekräfta sitt Ord, låta det bli till ande och liv, frälsning för den som tror det, och mat för vår invärtes människa.
Så lyckligt kan det bli, om vi som tjänar Ordet håller oss på mitten av vägen, och inte vinglar iväg till höger eller vänster.
Jesus vakar över sitt Ord, han vet om tjänaren är trogen, eller om denne lägger till och drar ifrån som det passar honom – och åhörarana.
Han vet om tjänaren verkligen är en Ordets tjänare, som själv böjer sig för Ordets auktoritet, eller om han mitt i sitt predikande själv lever i uppror mot det han predikar.
Gud vet också om det, som finns i mitt hjärta, stämmer överens med det, som finns i min mun.
Om budbäraren är försumlig, om budskapet förfalskas, då kommer Gud en dag att straffa honom, om ingen omvändelse sker. ”Vi ska få en strängare dom!”.
Att träda upp som en församlingens lärare är alltså verkligen inget att ta lätt på!
Vi gör klokast i att låta varna oss!
Om så behövs ska vi vara beredda att ta tillbaka sådant som blivit sagt i strid med Guds Ord, och ”ångra oss i stoft och aska” medan tid är.
”Därför tar jag nu tillbaka allt och ångrar mig i stoft och aska!”
Är det så att det bara är hörsägner, sådant vi har hört andra säga, sådant vi har läst i andras böcker, som vi för vidare, utan att någonsin ha tagit tiden för och smärtan av att söka förstahandskunskapen, den personliga kännedomen om Kristus, då kallar Herren oss ett steg närmare sig själv, in i den position som profeten Elia talar utifrån när han talar om ”Härskarornas Gud, inför vilken jag står”.
”Förut har jag bara hört talas om dig, men nu har jag sett dig med egna ögon!”
Steget närmare börjar med att vara stilla och besinna, besinna att Gud är Gud, att skild från honom kan jag ingenting göra, ingenting säga, ingenting tänka, som har något andligt värde.
Att vi ”i många stycken alla felar” är en sak, ingen är ofelbar, och det finns nåd också för predikare.
Jag skriver inte det här för att skrämma någon till tystnad!
Det jag vill säga, är att vi inte återigen ska låta oss luras till en sådan brådska, att vi blir prediko- eller vittnesbördsautomater, som åstadkommer de rätta lätena med våra munnar, utan att hjärtat längre är med! Går det så, då går vi miste om det goda, som den här påtvingade pausen kunde ha gett oss!
Eftersom församlingslärarna inte är fullkomliga i sitt tal, hur goda och allvarligt sinnade och överlåtna de än må vara, ska också allt prövas, hur levande och engagerad en förkunnare än kan förefalla vara.
Om en församlingens lärare – medvetet eller i följd av okunnighet – går bort från Guds Ord, och i stället börjar förkunna människoläror och människotankar, som strider mot den tro, som en gång för alla getts åt de heliga, och sedan vägrar att lyssna till förmaning och ändra kurs, då predikar han en dom över sig – en strängare dom!
Den, som fått sig mycket anförtrott, får räkna med att mycket ska utkrävas av honom, och med större uppgift följer större ansvar.
Räkenskapens dag kommer för oss alla, det gör Jakob klart för oss en gång för alla.
Ett mellanbokslut då och då kan göra den dagen betydligt behagligare för oss var och en, och nu finns tid och möjlighet att göra det mellanbokslutet, ta den självprövningen, välja den kurs, som Herren anvisat oss att hålla!
Vi får klara besked om den kursen, när vi läser om vad Johannes Döparen predikade.
Han var ju den, som skulle bereda väg, röja väg, för Jesus.
Men, varför behövdes det en vägröjare?
Det förefaller mig som om detta berodde på att Israel hade glidit in i en totalt felaktig uppfattning om varför Messias skulle komma, vad som var hans uppgift. Man förväntade sig inte en Frälsare, som skulle komma för att rädda folket från synd och avfall från den levande Guden.
Man insåg inte, vad som var det verkliga problemet, vad man i verkligheten behövde hjälp med, frälsning från!
Det var inte romarna och ockupationen som var problemet, inte heller några andra yttre omständigheter.’
Alltså kom Johannes, och predikade omvändelse och tro, och försökte vänja folket vid tanken på att det var just syndens problem, som var det, som de mest av allt behövde finna en lösning på.
Sedan var vägen, om inte helt öppen, så ändå litet öppnare för Jesus att komma med den lösning, som de nu hade blivit medvetna om att de behövde.
Hur är det, hur har det varit, om vi ser bakåt några år i tiden?
Har vi haft den tyngdpunkten i förkunnelse och undervisning, att vi, som Döparen, har hjälpt folk till insikt om vad deras verkliga problem är, och berättat i klartext vad Skriften har att säga om varför Jesus måste komma, och varför Jesus måste dö?
Eller har vi mest bara predikat en Messias, som ska finnas till hands för att hjälpa oss med alla våra inomvärldsliga problem?
Finns det något vi som förkunnare och lärare kommer att få en strängare dom för, så är det om vi går med i världens strävan att få kyrkan att avskaffa hela syndbegreppet, ta bort Kristi kors ur evangeliet, och degradera Gud Fader till en bönesvarsautomat, som ska låta alla utom Han själv få som de vill.
Det är något att tänka på, när vi så småningom ska börja komma samman till gudstjänster, bibelstudier och andra samlingar igen…