Uppgivenhet

Det här året, som har gått, har haft inverkan på oss alla – mer eller mindre,  och på olika sätt, men jag tror att det är rätt få, som kan säga att det har gått spårlöst förbi!

För min personliga del har det förstås märkts bra mycket mindre, än det skulle ha gjort för några år sedan, som pensionär hade jag trappat ner en del redan innan coronakarusellen drog igång, men alla är ju inte lika lyckligt lottade som jag.

De, som har tvingats se det mesta av det, som de höll på med, och kanske hade satt ner mycket tid och energi på att arbeta fram, nu plötsligt ta tvärstopp för vem vet hur lång tid, tycks vid det här laget ha drabbats av en slags uppgivenhet – åtminstone har jag stött på det fenomenet både här och var i mina kontakter med andra.

”Hur länge ska det här hålla på? Kommer det nånsin att bli normala förhållanden igen? När ska vi få börja jobba som vanligt igen?”

Jag tänker då främst på dem, som arbetar med olika former av kristen verksamhet. där har man ju alltid jobbat just i grupp, med samlingar av olika slag, människomötena, enskilt eller många på en gång,  har varit det främsta arbetsredskapet. Nu har man varit hänvisat till distansjobb via nät och telefon också i församlingarna, och även om detta i viss mån har kunnat hjälpa upp situationen, är det ändå bara ett surrogat för den äkta varan.

Man frestas lätt att börja känna en viss uppgivenhet i en situation, som man inte kan påverka, och som inte alls är sådan, som man skulle vilja och önska!

”Uppgivenhet”. Det ordet är nära släkt med ”Jag ger upp!” Det betyder att man av någon anledning inte längre vet, hur länge man kommer att fortsätta att orka försöka.

Det kan finnas många saker, som en människa försöker sig på gång efter annan utan någon större framgång, och det kan finnas många anledningar till att man småningom slutar försöka.

Det behöver inte ens vara så att man vid något bestämt tillfälle medvetet beslutar sig för att ge upp, ofta rinner saker bara stillsamt ut i sanden.

Ibland syns det tydligt utåt att en människa har gett upp ifråga om någon viss sak, men lika ofta kvarstår den yttre fasaden ganska oförändrad, även om glöden, engagemanget, för länge sedan har försvunnit. Så kan det bli, om man till exempel har känslan av att det, som  man gör, är som att ösa i ett såll, hur mycket man än satsar ser man aldrig några resultat. Man fortsätter att göra det man alltid har gjort, men man gör det utan engagemang och glädje, det går mest bara på gammal vana.

Ibland säger människor att de bara helt enkelt har tröttnat, utan att uppge någon egentlig orsak

”Jag orkar inte längre med det här, så nu ger jag upp”.

I dessa pandemitider räcker det förstås som orsak, att allt det, som man skulle vilja göra, har omöjliggjorts av den rådande situationen…

Det kan också vara så, att man haft idéer och visioner för sin församling, men inte lyckats få de andra med på noterna. Till slut hopplösförklarar man de andra, och slutar försöka, och drar sig kanske i sin besvikelse undan från hela församlingsgemenskapen.

(I ett sådant läge, som vi nu befinner oss, involverar de nya idéerna förstås en hel del ny teknik och kunnande, som kanske inte växer på träd i varje liten församling, så det kan haka upp sig redan i det stadiet….)

Någon har i åratal försökt lappa ihop ett söndrigt och stagnerat äktenskap, utan några nämnvärda resultat, och till slut ger man upp och börjar tänka på skilsmässa istället.

Eller så har man länge och ihärdigt sökt Herren, för man ville ha ny eld, nytt liv, mer kraft och nåedegåvor, men till slut ger man upp och konstaterar att det här med andlig förnyelse och kraft till tjänst nog tydligen inte var till för mig!

En gemensam nämnare finns det ändå för alla dessa olika situationer.

Det är samma sak, som gått förlorad för alla som ger upp.

Man har förlorat sitt hopp.

Man hoppas inte längre på att något ska kunna förändras.

När man funderar på att ge upp, när man  hopplösförklarar antingen sig själv eller andra – eller båda – , då är det en signal om att man själv håller på att bli hopp-lös, i betydelsen att man förlorar sitt  hopp!

Det börjar med att man tillåter sig själv att gå och odla en känsla av besvikenhet.

Besviken blir man när man förväntat sig att saker skulle bli på ett visst sätt, och sedan blev det något annat.

Och inte bara förväntat sig detta , utan också på något sätt menat att man hade rätt att vänta sig det!

Nu är det så, att besvikelse och medvetande om nåd har svårt för att samexistera.

Vill man leva av nåd, då får man så lov att ge upp sin besvikelse – vilket innebär att man får lov att ge upp det, som är roten till besvikelsen!

Om jag låter min besvikelse regera mig, då har jag ett rättighetstänkande insmuget någonstans i mina känslor och tankar, och då är det i första hand detta jag behöver bli av med!

(Kärlek och nåd hör för övrigt så nära samman, att man kan läsa 1 Kor 13 och sätta in ordet nåd överallt där det står kärlek!)

Håller jag fast vid mina så kallade rättigheter i alla väder, kommer besvikelsen att äta upp mitt framtidshopp en bit i taget, tills inget finns kvar och jag ger upp – med en bit av bitterhet i bagaget.

Jag kan inte alltid få som jag vill här i världen.

Det har varit, och kommer också i fortsättningen att vara massor av saker som inte blir som jag önskar eller förväntar mig.

Men det är inte meningen att detta ska kunna knäcka mig eller bryta ner mig!

Om jag slutar kräva min rätt i olika sammanhang, och istället går in för att leva av nåd, om jag lyssnar till Honom som säger ”Min nåd är dig nog”, då har jag också ett hopp som inte kan tas ifrån mig!

I Jes 42:1-4 står det så här:

”Se, min tjänare, som jag uppehåller, min utvalde, i vilken min själ har sin glädje!

Jag har låtit min Ande komma över honom.

Han ska utbreda rätten bland hednafolken.

Han ska inte skria eller ropa, inte låta sin röst höras på gatorna.

Ett brutet strå ska han inte krossa, en tynande veke ska han inte släcka.

Han ska i trofasthet utbreda rätten.

Han ska inte förtröttas och brytas ner förrän han har grundat rätten på jorden.

Havsländerna väntar på hans undervisning.

Jesus kommer inte att ge upp!

Fast du är beredd att ge upp dina försök att leva det kristna livet, så ger Han inte upp dig!

När du är knäckt av motgång och besvikelse, när inget blev som du väntade dig, när du tycker att både du själv och andra är hopplösa, då kommer inte Jesus för att säga att ”jo, det stämmer, du är verkligen hopplös och oduglig”. Han krossar inte den knäckte!

Men, det kan vara skäl att tillsammans med Honom börja försöka få klarhet i varför man blev så knäckt och trött och uppgiven!

Man kan behöva be Honom om hjälp att till att börja med förstå, om det var något man krävde som sin rätt, istället för att vänta på  nåd och ta emot som nåd!

Jesus berättar vid ett tillfälle en liknelse, som först i hand kan förefalla aningen jobbig.

Den finns i Luk 17:7-10, och handlar om att den, som följer Jesus, inte ska förvänta sig tack och lön för det han gör – när vi lyder Gud gör vi bara vad vi är skyldiga att göra, för det har vi inte någon lön att vänta, lika litet som polisen kommer att belöna dig för att du håller hastighetsbegränsningarna!

Ändå finns den där någonstans i den religiösa ryggmärgen, den här tanken om att den, som är duktig och lydig, och rättfärdig och from nog borde ha litet mer att vänta sig från Herren än andra har. Den tanken leder förr eller senare till besvikelse, och den är då fröet till uppgivenhet.

Det är alltså allt skäl att be Herren om hjälp att kunna ta fram sina besvikelser i ljuset, och se dem som det de är, nämligen anklagelser mot både Gud och människor!

Pandemi eller inte, restriktioner eller inte, rekommendationer om avstånd och munskydd och inställda grupper eller inte, karantän eller inte, inget av det, som verkligen är viktigt här i livet och inför evigheten, har förändrats ett dugg!

Det är fortfarande så, att de, som ser upp till Jesus, de ska stråla av glädje, och deras ansikten behöver inte rodna av skam!

Det är fortfarande så, att Guds Ord inte bär bojor, det finns möjlighet att predika evangelium, och vad bättre vittnesbörd kan det finnas just nu, än om de kristna inte låter sig dras med i den allmänna uppgivenhetskören?

Det är faktiskt meningen att vi ska lyfta upp våra huvuden, och glädjas över att ”vi har det bästa vinet kvar, när världens fröjd en ände tar”, då när det mörknar i världen! Det som händer är något som ska hända, Jesus har ju talat om det!

Eller, som Johnny Cash uttrycker det i en sång: ”The prophets wrote about it, and Jesus talked about it, and John, he got to take a look – it goes by the Book!”

”Min nåd är dig nog”.

Bara fem ord, men där är skillnaden mellan att knäckas av uppgivenheten, eller att leva i Honom som inte knäcker, inte krossar, inte släcker, och få ett nytt och levande hopp, ett som bygger på just nåd och har lämnat resultattänkandet, kraven och besvikelserna bakom sig.