Den goda tystnaden

Man brukar säga, att det som är ens styrka också ofta är ens svaghet, och det är ett talesätt, som antagligen har undantag, men nog duger gott som tumregel! Själv har jag tämligen lätt att finna ord och uttrycka mig, vilket väl kan sägas ha varit en tillgång för mig – och min svaghet hela livet har varit att jag pratar för mycket, och därmed ofta tar för mycket utrymme i sällskap.

”Han var intelligentast av dem alla, och det märktes kanske bäst på det faktum, att han aldrig missade ett tillfälle att hålla tyst”.

Det här är ett citat från en bok jag läste för rätt länge sen, men det bet sig fast i minnet, och jag har haft orsak att komma tillbaka till det rätt ofta – både för egen del och andras. Den, som är verbalt begåvad (läs: pratglad), kommer att missa massor av tillfällen på det här området, om man inte ser upp med sig själv!

Det här är med att hellre hålla tyst än tala en definition på intelligens, som man inte hör så värst ofta!

I det nutida samhället förefaller det vara de, som är bra på att prata, och bra på att övertyga andra, som blir betraktade som smarta.

Det är som om vi trodde att den som kan prata fort och mycket också automatiskt är smart, och att vara snabbtänkt och slagfärdig är detsamma som att vara intelligent, men att vara smart, munvig och snabbtänkt är ju bara att ha tillgång till ett verktyg!

Att man har ett verktyg betyder inte automatiskt att man också besitter förmågan att använda det på ett vettigt och rätt sätt! Det behöver inte ens betyda att man kan använda det alls.

Mannen i det inledande citatet var inte bara intelligent, han var också, vilket är viktigare, vis. Han hade insett att intelligens och kunskap inte var något, som han hade fått för att briljera med inför andra, och han hade förstått att samspelet med andra fungerade bättre om han tog sig tid att lyssna på vad de hade att säga, istället för att avbryta, besserwissra, eller rentav förlöjliga andras tankar och åsikter.

Visa människor känns ofta igen på att de satsar mer på att öppna öronen än på att öppna munnen.

Bibeln har mycket gott att säga om människor som inte pratar en massa strunt, som inte försöker framhäva sig själva genom sin verbala förmåga.

I Skriften varnas vi för att vara människor som lägger näsan i blöt genom att prata och sprida rykten och skvaller om saker som inte angår oss – och vad det gäller sånt som faktiskt angår oss, så ska vi inte prata mer än nödvändigt om dem heller, vilket oftast betyder så litet som möjligt.

På sextiotalet hade Simon&Garfunkel en stor hit med ”Sound of Silence”, översatt blir det ungefär ”ljudet av tystnaden”.

I texten uttrycker de sin nöd över att en särskild sorts tystnad växer som en cancersvulst i samhället,  och kväver all kommunikation, vilket ju verkade en aning konstigt, eftersom världen då, liksom världen nu, ständigt fylldes av allt mer ljud av alla de slag!

Men, det finns en särskild sorts tystnad, som trivs och växer just i en miljö fylld av ljud och oljud.

Det här är den tystnad, som består i att vi blir döva för varandra, inte hör varandra längre. Alla pratar, alla försöker överrösta varandra, alla piper och tutar fram sitt ”här är jag, se mig, lyssna på mig, gilla mig!”

Och ju mer vi alla pratar, skriver inlägg, lägger upp bilder och videon om oss själva och våra förehavanden, desto mer växer tystnaden, den tystnad som består i att ingen är tyst och lyssnar till de andra..

Människorna uppnår ofta rakt motsatt resultat mot vad de strävade efter med all sin aktivitet. Det är med mycket av våra försök att göra oss hörda bland alla andra, som också försöker göra sig hörda, som Predikaren skriver om all sin möda under solen: ”Fåfängligheters fåfänglighet, allt är fåfänglighet!”

Allt detta ljud vi fyller vår tillvaro med, det gör bara att tystnadens kakafoni växer, det slags tystnadens vrål, som jag föreställer mig dränker helvetet dag och natt, den tystnad där alla meningsfulla ljud, all möjlighet till lyssnande, försvinner i den universella fördömelsens tjutande dissonanser.

”Han missade aldrig ett tillfälle att hålla tyst”

Visdomen finns och märks i den goda tystnaden, den tystnad som lyssnar, som öppnar för förståelse och samtal, den slags tystnad som ger tid och utrymme att tänka över saker, att begrunda och pröva det man hör.

Han var antagligen ingen vidare konversatör, den tystlåtne mannen, och man kan förmoda, att han inte hade någon större framgång i det sociala livet – annat än när någon upptäckte, att här fanns en som verkligen lyssnade på vad som sades!

Men han fick med säkerhet veta mer genom att lyssna. än de andra fick genom att tala, och han gjorde med säkerhet mindre skada!

”Tala är silver, men tiga är guld”

Så sant, förutsatt att det handlar om den goda tystnaden, den som inte stänger ute den andre, utan väljer att tiga för att låta den andre ta ett steg närmare!