Augusti har gått, och jag har varit iögonenfallande inaktiv här på sidan.
Emellanåt får jag såna här perioder, då det bara inte ”nappar” på skrivarfronten.
Men, jag har fått vara aktiv på många andra sätt istället – och kanske det är därför, som det inte har räckt så mycket energi till att sitta vid datorn…
Bland annat har jag fått vara nere på Frank Mangs-centret i Närpes i två omgångar.
Först medverkade jag i Ande& Livs årskonferens, ett fyradagars företag, där jag predikade över i princip en enda bibelvers: ”Vår Herre Jesu Kristi nåd, Guds, Faderns kärlek och den helige Andes delaktighet vare med er”.
När jag före konferensen meddelade arrangörerna vad jag skulle tala om, fick jag följande reaktion: ”Det ska bli intressant att höra, jag skulle kunna tala i typ trettiotvå sekunder över den versen!”
Själv lyckades jag dra ut det till närmare fyra timmar… och det är strängt taget en väldigt kort tid, om man ska hinna tala om både Guds nåd, Guds kärlek, och den helige Andes verk!
Speciellt bra kändes det att kunna konstatera att jag och den andre talaren, Martin Réen, i princip tog upp samma saker dag dag efter dag, bara med litet olika ord och bilder. Jag har också varit på sådan möteshelger där de olika talarna har dragit så totalt åt olika håll, att resultatet bara har blivit förvirring bland åhörarna, och då är det inte så roligt att vara med.
Ett par veckor senare återvände jag till FMC, nu för att medverka med bibelstudier på böne- och fastedagar. Den här gången hade jag fått en vers från Jes 30 att tala över: ”Om ni vänder om och är stilla ska ni bli frälsta, genom stillhet och förtröstan ska ni bli starka”.
Just den här kopplingen, att detta. att vara stilla, är något vi behöver just vända om till, blev väldigt viktig för mig i framställningen där.
Det här med att vara stilla inför Gud, vara stilla och besinna att han är GUD, med allt vad det innebär, är tyvärr inte något, som faller sig så där alldeles naturligt för oss människobarn.
Det är mer så, som det står i fortsättningen i Jes 30, att vi inte vill detta, i stället vill vi att det ska gå fort, och att det ska kunna åstadkommas med våra egna insatser. Resultatet blir då att Gud väntar.
Väntar på att kunna förbarma sig över oss, väntar på den ovannämnda omvändelsen, väntar på en tid, då han ska finna tro ibland sitt folk, den sorts tro, som faktiskt, på riktigt, förtröstar på honom och har sin styrka i Honom.
(Inom parentes sagt, så tror jag att det är just detta som Jesus avser, när han frågar sig och lärjungarna om han ska finna tro på jorden när han kommer)
De tankarna delade jag alltså med syskonen på böneweekenden i tre bibelstudier.
Sen kom en prästbroder från Närpes församling och firade nattvardsmässa med oss som avslutning, och det var i sammanhanget så pricken över i-et som något bara kunde ha varit!
I övrigt har jag varit sysselsatt med att ta tillvara vad naturen bjuder – bär, frukt, svamp, fisk – och njutit av att kunna stå och gå och vara igång. Det är såna saker man tar för självklara ända tills man varit tillfälligt berövad dem. Att ligga totalförlamad några veckor, som jag gjorde för sexton år sedan, ger onekligen nya perspektiv för resten av livet! Och visst har man det mycket roligare här i livet, när man minns då och då hur mycket man ändå har att vara tacksam för!
”Lova Herren, min själ, och glöm inte vad gott han har gjort!”