Om överenskommen bön

I Matt 18:19 ger Jesus ett fantastiskt löfte, som är knutet till gemensam bön.

Det är inte knutet till vilken slags bön som helst, utan till gemensam, överenskommen bön.

Detta är alltså fråga om något som ska göras i församlingsgemenskapen, inte om enskild andakt hemma i kammaren.

”Komma överens” är här i texten en översättning av det grekiska ordet ”symphoneo” – alltså samma ord som vårt ”symfoni” kommer från.

Det som ställs upp som villkor för att löftet ska gälla, är alltså en nivå av överenskommelse, som kan jämföras med en harmoni utan dissonanser.

En sådan överenskommelse är inte precis enkel att uppnå.

Vi brukar ibland säga: ”Tänk att Jesus är så generös, att han säger att det räcker med två eller tre!”

Verkligheten torde dock vara, att Jesus känner oss så väl, att han vet att ju fler som är inblandade, desto mindre är sannolikheten för att den här nivån av överenskommelse ska uppnås!

Därför lägger han ribban där vi ska ha någon slags möjlighet att klara det – vid så få närvarande som möjligt!

Låt oss studera ett typfall, ett bönemöte, där tio kristna människor har kommit tillsammans för att gemensamt söka Herren och be.

De som har kallat till samlingen, två av de närvarande, har på samma gång också meddelat vad man ska samlas för att be för, och också meddelat att de upplever sig ha fått detta på hjärtat direkt från Herren själv.

Målsättningen skulle nu alltså  först av allt vara att uppnå en överenskommelse utan disharmonier, en samstämmighet om detta är vad vi ska göra här tillsammans här och nu, och inget annat.

För att detta ska lyckas behöver man ha något som är klart uttalat och tydligt avgränsat att ta ställning till.

Man behöver också vara överens om vad man inte ska syssla med under samlingen, detta för att undvika att alltsammans flyter ut och spårar ur.

Själafienden är väl medveten om att detta till varje pris måste förhindras, och han har god hjälp av sin alltid närvarande bundsförvant, alltså den köttsliga naturen.

Vi ska se på några vanliga tecken på att köttet och djävulen håller på att fördärva bönemötet!

1. ”Jamen, det här är också viktigt att be för!” Någon av deltagarna kommer med egna förslag om vad som ska bedjas för, och vill inte underordna sig tanken på att nu behöver vi komma överens om att be för och fokusera på bara en sak här.

Just ovilja/oförmåga att underordna sig en överenskommelse, som inte favoriserar ens egna favoritböneteman, har förstört många bönemöten.

2. ”Vi utsläcker ju Anden, om vi ska ha det så här snävt, vi ska väl vara fria att låta oss ledas av den helige Ande när vi ber!”

Någon i gruppen vägrar att acceptera tanken på en självdisciplin, som håller gruppen kvar i gemensamt fokus på en sak, och hävdar sin rätt att i vanlig ordning fladdra kring land och rike, och via moster i Australien i sina böner.

Man vill inte förstå att det, som  man då eftersträvar, är köttets frihet att göra som man själv vill, inte Andens frihet att finnas i Guds vilja.

Den, som inte vill godta den överenskomna arbetsordningen, har inget positivt att tillföra den gemensamma bönen. Det är när lydnaden har kommit fullt till välde bland oss, som vi är redo att näpsa all olydnad. Inte förr. 2 Kor 10

3. ”Jag tror inte alls att Gud har sagt att vi ska be för det här nu, dom där två har nog hört fel, så alltså borde vi fundera på vad vi egentligen ska be för här nu allra först!”

Man kan ju fråga sig varför man kommer till en samling med utlyst tema, om man inte överhuvudtaget tror att Gud vill ha någon sån samling? Då är det bättre att ta ett samtal med sammankallarna före mötet, och se om man kan komma till en insikt om att detta verkligen är vad vi ska be för nu.

Kan man inte omfatta böneämnet är det bäst man stannar hemma. Då gör man mindre skada än om man är sitter med och spjärnar mot, och därmed splittrar överenskommelsen.

4. ”Men det finns ju många behov här i gruppen, vi har ju många personliga problem, vi ska väl be för varandra också!”

Ja, har man samlats för att be för varandra, då är det förstås helt OK att göra det!

Men har man samlats för att be för något Gud speciellt har uppenbarat, då är det snudd på ren upproriskhet att börja be för varandra istället!

Att under ett enstaka bönemöte kunna avstå från att be för sig själv och varandra, för att istället koncentrera sig på något annat, är en av grundförutsättningarna för överenskommen bön!

Man kan jämföra med Jak 4. Där beskrivs en situation där alla var så upptagna av egna behov i bönen, att det aldrig blev något av med att söka Guds Rike och hans rättfärdighet.

”Ni ber illa”, konstaterar Jakob.”Alltså får ni inget”.

Varför? Jo, där fanns ingen överenskommelse! Alla hade sin egen agenda!

En verklig överenskommelse, harmoni, kan bara uppnås där alla lägger sina egna önskemål åt sidan, och gemensamt underordnar sig Guds vilja!

5. Några av deltagarna kanske praktiserar det beprövade sättet att få fram sin åsikt i ett bönemöte: man håller små predikningar för de andra, predikningar som är nödtorftigt maskerade som böner. En som lyssnar från sidan märker dock klart och tydligt att det, som sägs, inte är ämnat för Guds öron, utan för de andra deltagarna i bönen.

I detta finns naturligtvis ingen överenskommelse.

Dessutom är de här små smygpredikningarna ofta av det slaget som skapar krav, olust och dåligt samvete hos de andra.

Detta motverkas effektivt, om alla bara är litet uppmärksamma på sig själva: vem riktar jag mig till nu med det jag säger? Det är Gud jag ska vända mig till när jag ber, och ingen annan!

6. De överlånga bönerna är också ett återkommande problem. För att de andra ska kunna säga sitt amen till min bön, och överenskommelsen därmed bibehållas, är det önskvärt att jag följer Skriftens anvisningar i Pred 5:1 och Matt 6:7-8.

En kort, tydligt formulerad bön, som bönevännerna direkt fattar meningen i, är bäst med tanke på överenskommelsen.

(I värsta fall kan det vara så, att någon är ute och briljerar inför de andra med sina fina religiösa böneformuleringar, och då finns det inte mycket hopp för överenskommelsen i den bönesamlingen)

Den överenskomna bönens grundregler är alltså att man ska vara överens om vad man ska be för, att man ska vara överens om att inte flaxa iväg till något annat mitt i bönen, att man kan underordna sig överenskommelsen och avstå från övriga böneämnen den stunden man ber, att man formulerar sig kort och klart så att alla kan vara med i det som bes, och att man avstår från allt som handlar om att predika för de andra eller imponera på dem.

Då ger man inte djävulen och köttet något extra utrymme, och nivån på överenskommelsen kommer att stiga åtskilliga grader!