”Hur hamnade vi här?”

För många år sedan fanns i tidskriften Nytt Liv en tecknad bild av två ben, som stack upp ur en soptunna. Bildtexten: ”Hur hamnade vi här?”

Jag möter den frågan då och då, bekymrade medkristna frågar både sig och mig hur vi egentligen har kunnat hamna i den situation vi befinner oss i inom den nordiska – för att inte säga västerländska – kristenheten.

Hur har respekten för Gud, insikten att han är helig, en förtärande eld mot all orättfärdighet, hur har respekten och lydnaden för Guds ord kunnat hamna så på undantag, hur kan det komma sig att ett tydligt, enkelt frälsningsbudskap inte längre predikas i någon större utsträckning, hur kan det ha blivit så här?? De frågorna möter jag, och där finns ofta en tydlig ton av uppgivenhet med, en känsla av att man egentligen inte ens väntar sig att det ska finnas något svar att få.

Nu tror jag ändå inte att det är så illa, att Gud skulle ha lämnat oss i mörker vad det gäller detta.

Svaren finns, frågan är om vi vill ha dem!

I 2 Kor 10 talas det om ”tankebyggnader, som reser sig upp mot kunskapen om Gud”.

Sådana måste brytas ner, säger aposteln, innan lydnaden för Gud kan komma till välde bland de troende!

Och eftersom det är just lydnaden för Gud, lydnaden för Hans ord, som har tynat bort ibland oss, kan vi frimodigt dra den slutsatsen, att här finns ett tydligt spår att följa!

Vägen tillbaka ur denna den kristna församlingens återvändsgränd börjar alltså med identifiera dessa tankebyggnader, för annars kan vi ju inte frigöra oss från deras inflytande!

Vi tar alltså och skärskådar en av nutidens mest inflytelserika filosofiska riktningar litet grann – den, som för kristen tro kanske är den mest destruktiva av dem alla.

Jag avser humanismen, den filosofi, som placerar människan på den plats, som enligt Bibeln tillkommer Gud.

Ordet humanism kommer från latinets ”homo”, som betyder människa – samma ord alltså, som i människans latinska artbeteckning, ”homo sapiens”, vilket betyder ”den förnuftiga människan”.

Namnet ”humanism”är förvisso lämpligt så det förslår, eftersom humanismen sätter en så väldigt stor tilltro till människans förnuft!

Humanismen är alltså läran om människan, en det mänskliga förnuftets uppfattning om vad och hurudan människan är, och i förlängningen kommer naturligtvis då också tankar  om hur samhället borde utformas för att vara i enlighet med de grundläggande humanistiska uppfattningarna om människan, att flätas in i tankenätet.

 

I Matt 7:11 talar Jesus om vad människan är – alltså vad människan blev efter syndafallet. Här får vi alltså ta del av Guds tanke om oss människor!

”Ni är onda”, säger han, ”men ni kan göra en del bra saker ändå.”

”Ni är onda, men ni ger ändå era barn goda gåvor!”

Detta är då alltså vad Bibeln har att säga om den fallna människan.

Humanismen har den rakt motsatta åsikten.

”Människan är i grunden god” säger humanisten, ”men tyvärr gör vi ändå en del dåliga saker”.

 

Bibelns lösning på ondskans problem blir då naturligtvis också helt annorlunda än den humanistiska.

Bibeln säger att vi behöver syndernas förlåtelse, och att frälsning bara är möjlig genom att någon annan, Jesus, tar på sig vår synd, och dessutom sägs det att vi behöver bli födda på nytt – den gamla, onda, människan är nämligen så hopplöst fördärvad, att hon inte överhuvudtaget är renoveringsduglig längre.

 Humanismen igen säger att det enda som behövs är en process av förädling och förbättring, som kan ta fram det goda i människan, och ta bort de dåliga impulserna. Bättre undervisning, bättre uppfostran, bättre miljö, det är allt vad som behövs för att få de förment goda människorna att också faktiskt göra det goda, och jorden till ett paradis…

 

Humanismens rötter kan via 1700.talets ”upplysningsfilosofer”, sådana som Voltaire och Rousseau, spåras tillbaka till antik grekisk filosofi, kanske framför allt då Platon.

Platons verk ”Staten” kan närmast betecknas som en demoninspirerad profetia om en tid, när idén om att via statligt styrd indoktrinering försöka ta fram det goda, som förmodas finnas i människan, och få var och en på den plats, som begåvning och personliga förutsättningar bestämmer, samt ha en utvald elit av ”rättänkande” filosofer som styr samhällsutvecklingen, har satts i system…

Nå, hur har det då gått, när man har försökt omsätta tanken på att människan är förnuftig och god, och kapabel att utan någon gudomlig ledning skapa ett gott samhälle, i praktiken?

 

Det första försöket att tillämpa ett politiskt system, där det mänskliga förnuftet hade upphöjts till gud, resulterade i den katastrof, som i historien kallas den franska revolutionens skräckvälde.

Där krönte man ”förnuftets gudinna” till den enda gud man menade sig behöva, och sedan fick världen beskåda hur det hyllade mänskliga förnuftet utmynnade i rena vanvettet.

 

Det andra, marxismen, resulterade i ett mångdubbelt värre skräckvälde, både i tid och i antal offer.

Det hjälpte inte att man i marxismen utnämnde kapitalet och borgarna till ondskans källa, istället för att skylla allt på kung och adel, som man hade gjort i Frankrike. Försöket att flytta den grundläggande ondskan utanför sig själv misslyckades likafullt.

 

Det tredje, det kapitalstyrda (läs: Mammonsregerade) industrisamhället, med dess vettlösa dogmer om ständig tillväxt och ständigt ökande levnadsstandard, har visat sig vara ännu värre än de andra. Det håller på att förstöra själva livsbetingelserna på hela planeten.

(Och jodå, jag är medveten om att den marxistiska statskapitalismen var lika illa i det avseendet.)

Den globala ekonomiska sekterism, som regeras av tillväxtekonomins piska, har fått mänskligheten att blint såga av den enda kvist vi har att sitta på.

Det hyllade förnuftet gör fiasko igen.

Man kommer att tämligen osökt att tänka på filmen ”Bruce Almighty”, berättelsen om en man, som får pröva på att överta Guds jobb ett tag, och slutligen erkänner sitt totala misslyckande. Mänskligheten har dock bara kommit så långt än, att vi har försökt oss på att överta Guds jobb, vi har ännu inte kommit så långt, att vi skulle ha insett att vi inte dög för den uppgiften…

Vi har uppenbarligen inte ens så mycket förstånd, att vi ser vad som händer i historien, gång på gång, rakt framför näsan på oss, när vi låter det mänskliga förnuftet regera!

Det vore kanske dags att byta namn på homo sapiens…

 

Samtidigt som detta har pågått, har också arbetet på att sätta mänskligt förnuft i högsätet pågått på en fjärde front.

Humanismen går nämligen in för att utrusta människorna med något som ser ut som kärlek, fast det i själva verket är något helt annat, nämligen det. som kallas tolerans.

Detta är den spjutspets som humanismen riktar mot den kristna församlingen, och här har vi huvudorsaken till att vi har hamnat där vi nu befinner oss!

Tolerans i betydelsen att man begär att de kristna ska acceptera sådant, som Herren har sagt att han förkastar,  den förutsätter nämligen att man först tar bort sanningen, Guds ords sanning, ur systemet. Annars kan man ju inte kräva att synd och lögn ska tolereras!

 

När Guds sanning sätts på undantag hamnar vi i den situation, som beskrivs i 2 Tess 2,  där det talas om kristna människor som inte längre ger kärleken till sanningen rum. Detta är då vad som definieras som det stora avfallet.

För att få kristna människor därhän att de blir villiga att förkasta sanningen, måste man först få dem att se ”kärleken” som det viktigaste av allt, och sedan få dem att börja uppfatta sanningen som något, som står i opposition till kärleken!

Detta är helt möjligt, om man bara kan få dem att börja se toleransen som kärlekens främsta uttryck!

I församlingar och samfund, som infiltrerats av humanismens toleransbudskap, ser man alltid ett växande förkastande av sanningen, Guds Ords sanning. Specifikt vill man då bli av med den sanning, som inte går ihop med humanismens budskap om tolerans, alltså sanningen om att det finns en absolut norm för vad som  är rätt, och vad som är fel, att Gud faktiskt har synpunkter på hur vi lever och handlar, och att det finns saker om vilka han säger, att detta är inte bra, detta vill jag inte att ni gör!

Resultatet av detta utrensning av obekväma sanningar blir en vitmålad laglöshet, som av sina utövare och förespråkare uppfattas som den riktiga, kärleksfulla, sanna kristendomen, men som i verkligheten ger den frukt som Jesus beskriver i Matt 24:12 ”Genom att laglösheten förökas kommer kärleken att kallna hos de flesta”

 

Först kommer alltså toleranstänkandet in, sedan förkastandet av sanningen att somliga saker är synd, vilket resulterar i laglöshet, vilket i sin tur leder till att den verkliga kärleken kallnar, den där man älskar Gud över allt, av hela sitt hjärta, hela sin själ, av all sin kraft och av allt sitt förstånd, och först därefter går vidare till att älska sin nästa som sig själv.

Det är inte svårt att se hur det här skeendet pågår för fullt i dagens kristenhet, tvärtom, man ska blunda med båda ögonen och hålla hårt för öronen, om man ska kunna undgå att se och höra det!

Alternativt, man ska vara så igengrodd av människotankarnas ogräs, att inget ljus längre tränger igenom….

 

Det här är då den ondes metod att kunna framstå som en ljusets ängel. Någon verklig kärlek har han inte, så den kunde han inte ha använt som fårskinnspäls, men tolerans är inget problem!

Toleranstänkandet ger nämligen utrymme för att vara ond, samtidigt som man framställer sig som god!

De så kallat toleranta har ju inga problem med att vägra att tolerera dem, som de uppfattar som intoleranta, så detta  att först ett samhälle med antikristliga tendenser, och sedan till slut också Antikrist själv så småningom börjar förfölja sådana kristna, som hellre följer Jesus än tidsandan, kommer inte att vara något problem för en avfallen kyrka! Tvärtom, den kommer att hjälpa till!

Detta är något som de facto redan syns i behandlingen av sådana präster och kyrkligt anställda, som inte rättar sig i ledet…

Toleransen godtar i princip allt, också på det religiösa området, utom praktiserat kristet lärjungaskap.

Det är OK att syssla med allt slags healing, men ber du för sjuka i Jesu namn, då är du suspekt.

Det är OK med TM, där man sitter o mumlar namnet på en hinduisk avgud i en halvtimme om dan, men säg att du ber till Herren en halvtimme om dan, så blir du betraktad som en religiös fanatiker.

Folk  finner inget märkligt i att tro på horoskop, men säg att du söker Guds ledning, så tror folk att du har fel i nerverna.

Sådan är den humanistiska toleransen…

 

Vägen upp ur soptunnan börjar alltså med att jag, du, vi reservationslöst godtar Jesu omdöme oss människor!

Vi är onda i oss själva. Våra tankar är inte Guds tankar, de är människotankar, och sådana är influerade av den onde.

Vi behöver frälsning. Vi kan inte rädda oss själva. Det finns bara en väg, och bara en sanning, som leder till livet!

Det finns bara en sak, som kan ta upp kampen med gamle Adams inneboende ondska, ”synden som bor i oss”, och det är att bli född på nytt till att vara ett Guds barn, och sedan vandra i ljuset inför Gud!

 

Publicerad i God säd och ogräs
En kommentar på “”Hur hamnade vi här?”
  1. Den svage skriver:

    Tack för dessa sanna ord. Jag behövde bli påmind. Må Herren hjälpa oss att hålla oss vakna i en ond värld. Tiden är kort, Jesus kommer verkligen snart!