Det, som inget är

Den gamle ateisten låg på sitt yttersta. Han hade bekämpat all religion i hela sitt vuxna liv, och mer än något annat avskydde han alla kyrkligt anställda, eftersom han ansåg att de hade betalt för att vilseleda människor – ”dela ut opium åt folket”, som han hade fått lära sig att det låg till  under sin ungdoms politiska engagemang..

Nu var han alltså döende, och läkaren hade sagt at han inte hade många dagar kvar. Hans dotter hade till sin fars besvikelse och ilska kommit till tro på Jesus redan i sin ungdom, och hon hade till att börja med försökt få sin pappa att ändra mening ifråga om tro och religion, men så småningom hade de kommit till en slags tyst överenskommelse om att inte ta upp frågan, eftersom den bara ledde till gräl och osämja.

Nu satt hon där vid faderns sjuksäng, och tog en dag mod till sig och frågade försiktigt, om hon inte ändå kunde få hämta en präst?

”Hit kommer du inte dragande med någon svartrock”, röt gamlingen – eller försökte åtminstone ryta med sin svaga röst. ”Jag har klarat mig så här långt utan dem, och jag klarar nog mig sista biten också!”

Nästa dag undrade dottern om hon inte åtminstone kunde få ta med sig en diakonissa till sjukhuset?

”Kommer inte på fråga! Det är ingen skillnad på dem och prästerna, samma slags parasiter är de allihop, dom där som får dryga löner för att ljuga folk fulla med sina bibelsagor! Du tar inte hit någon av dem!”

Dottern gick hem, och funderade och bad till Gud. Hon ville ju inte att hennes pappa skulle dö utan att ha omvänt sig, men allt hon hittills hade försökt hade ju närmast förefallit att göra saken värre! Inte ville fadern höra på henne själv, och inte ville han träffa någon annan heller. Då kom hon att tänka på en av sina vänner, en djupt troende kvinna, som inte var församlingsanställd, utan hade ett vanligt arbete.

”Jaha, är det kantorn det här då, du har ju redan bjudit ut både prästen och diakonissan åt mig!”, fräste gubben, när hon frågade om hennes vän kunde få komma på besök.

”Neej, hon….hon är … hon är ingenting!”

Den gamle mannen låg och funderade en stund.

”Nå, i så fall kan hon väl få komma”, sade han till slut. ”Om hon nu en gång inte är någonting….

Och kvinnan kom, och samtalade länge mellan fyra ögon med den gamle, och innan samtalet var slut, hade den gamle kommit underfund med att även om han inte hade velat ha något med kyrkor och präster att göra, och hade ansett att all religion bara var ett enda långt hyckleri, så hade han egentligen aldrig haft något emot Herren Jesus själv.

Och så lade han ner sina vapen, och erkände Jesus som Herre.

Frälst, genom en människa, som ingenting var.

”Det som ingenting i världen var, det utvalde Gud....”

 

 

Publicerad i Blogg

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>