Den fjärde nådegåvan, som nämns i 1 Kor 12, är gåvan att hela sjuka, eller ”gåvor av botande”, som den ordagranna översättningen lyder.
Det kan vara värt att lägga märke till att det faktiskt talas om gåvor i flertal, när det är fråga om just helande! I fråga om andra nådegåvor talas det om ”gåvan att”, men här är det uttryckligen fråga om ett bredare spektrum av gåvor – det finns alltså något, som man skulle kunna kalla specialisering här!
Detta är också något, som vi kan se i praktiken.
Det finns människor, som har en utpräglad gåva att förmedla inre helande, en själavårdandets gåva, om man så vill kalla den, medan andra, som också sysslar med själavård, inte kan hjälpa sina konfidenter på samma övernaturliga sätt.
Då förväntar vi oss ibland, att den, som har en sådan gåva, då också automatiskt skulle ha en gåva att be för fysiskt sjuka, men så är ju oftast inte fallet!
Det finns människor, som oftare än andra ser positiva resultat, när de ber för en viss typ av besvär eller sjukdomar, medan de kanske inte alls ser några resultat, när de ber för annat.
Så, ja, visst förefaller det finnas många slags gåvor att bota, och alla, som sysslar med helande och upprättelse, har inte alla!
Två iakttagelser här till att börja med: Gud vill helt klart, att de här gåvorna ska finnas i funktion i den kristna församlingen, det är det första.
Detta innebär inte, att vi ska förvänta oss, eller rentav kräva av Herren, att alla, som vi ber för, alltid ska bli botade här och nu.
Det är det andra.
I 2 Tim 2:16-18 talar aposteln om två män, som har börjat sprida en lära, som sade att uppståndelsen redan hade skett. Detta, säger han, bryter ner tron hos människor!
Den notisen behöver vi ta till oss.
Det är nämligen så, att de välsignelser, som kommer oss till del som kristna, kan delas i tre kategorier: först då sådana, som vi får helt och fullt här i tiden, som syndernas förlåtelse, Kristi rättfärdighet, och barnaskap hos Gud.
Sedan har vi då sådana, som vi kan få en försmak av redan här, men som kommer i sin fullhet först efter uppståndelsen, och under den rubriken återfinner vi den process av helande och den upprättelse, som börjar i människas liv, när hon börjar följa Jesus. Den blir inte färdig, så länge vi lever här på jorden, inte med synden som inneboende, och en kropp, som i följd av syndafallet är bestämd att åldras och dö.
Till sist har vi de välsignelser, som kommer först efter uppståndelsen. Där har vi först och främst uppståndelsekroppen, som aldrig blir sjuk och aldrig dör, och ett hjärta och ett helt förnyat sinne, som inte längre behöver utkämpa någon kamp mot kött, värld, och djävul – en kamp, där vi alltid får våra smällar på olika sätt…
Om man då går och påstår, att uppståndelsen redan har skett, då kommer ju åhörarna att börja förvänta sig, att också de välsignelser, som faller under avdelningarna två och tre, ska vara tillgängliga i sin helhet redan nu, och då denna orealistiska förväntan inte går i uppfyllelse, kommer detta naturligtvis att leda till besvikelse och tvivel, och rentav anklagelser mot Gud – vilket allt ju är ägnat att bryta ner tron hos människor!
En annan sak, som har gjort att helandets gåvor inte har praktiserats så värst flitigt, är att vi är infiltrerade av en tankebyggnad, som reser sig upp mot Guds kunskap.
Man skulle kunna kalla den ”demokratiskt jämlikhetstänkande”.
Den låter ungefär så här: ”Om en blir helad, då borde ju i rättvisans och jämlikhetens namn också alla andra bli helade! Annars är ju Gud orättvis!”
Resultatet blir här ungefär densamma, som när man lärde att uppståndelsen redan hade skett: tron bryts ner hos människor.
Mekanismen är dock en annan.
I det här fallet är det fråga om att man menar sig ha rätt att kräva helande på rättvisegrunder!
Och så snart man börjar blanda in rättighetstänkande i sitt förhållande till Gud, tar man ett steg ut ur nåden.
Det är också ibland fråga om något annat, och ännu mörkare, nämligen avundsjuka, ni vet, hemmasonskomplexet i Lukas 15…
”Varför ska han få, när inte jag får?”
Den tro, som här bryts ner, är den tro, som grundar sig på Guds nåd.
När vi talar om nådegåvor, då är det inte bara fråga om gåvor, som mottagaren får av nåd.
Det är också fråga om att förmånstagarna, de som på olika sätt blir hjälpta genom gåvorna, blir hjälpta just av nåd!
Grunden för den fallna människans förhållande till Gud kan aldrig vara något annat än nåd.
Om vi skulle få det vi har rätt till, då skulle vi få en enkelbiljett till helvetet, hela bunten.
Allt vi får, som är bättre än det, det är nåd!
Har vi den sanningen inom synhåll, då kan vi också ta till oss den sanningen, att alla, som har fått del av välsignelserna i första kategorin, de har redan fått en rent överväldigande nåd!
Att sedan Gud ibland väljer att låta också ett litet förskott av den kommande världens välsignelser droppa in hit i tiden, och därigenom både profetiskt visar fram mot den totala upprättelsens tid, och också samtidigt bekräftar sitt Ord, det blir då inget frö till klagomål och avund, utan istället något att tacka Gud för, när vi ser att han hjälper något av våra syskon i Herren!
Genom de här två återvändsgränderna i hur helandet har uppfattats i kristenheten, har den onde lyckats till stora delar hindra och blockera helandets gåvor.
Tyvärr finns där också en tredje. Den beskrivs i 1 Kor 11, det kapitel, som ska läsas som introduktion till 1 Kor 12.
Där beskrivs en situation, där själviskhet och partibildning grasserar i församlingen, och man helt har misslyckats med att se sig som lemmar i samma kropp.
Paulus beskriver följderna av detta så här: ”Därför är många bland er svaga och sjuka, och många har dött i förtid!”
Helandets gåvor, liksom andra nådegåvor, kan litet skissartat beskrivas som välsignelse från Gud, som flödar i horisontalplanet, från den ena människan till den andra.
Det här flödet kan blockeras, om lemmarna inte ser och underordnar sig det faktum, att de alla hör samman. Man vågar knappt tänka på hur mycket av Guds välsignelse, som stängts av genom partistriderna i kristenheten….
I det här sammanhanget skriver också aposteln så här:
”Partier måste ju finnas bland er, för att det ska bli uppenbart vilka som håller provet”, 1 Kor 11:19
Nå, vilka är det då, som håller provet?
Jo, de, som inte partiansluter sig, förstås!
Till slut ska vi väl nämna den fjärde återvändsgränden också, vad det gäller Guds sätt att ge oss läkedom. Den hamnar vi i, om vi stirrar oss blinda på helandets gåvor, och glömmer att Gud faktiskt har fler vägar, som han använder sig av!
I Jakobs brevs sista kapitel uppmanas de sjuka att kalla till sig församlingens äldste. De ska be för den sjuke, för dem vill Gud ibland använda i helandets tjänst, just därför att de är församlingens äldste, inte för att de har någon speciell helandets gåva!
Jag frågade en gång en äldstebroder i en ganska stor pingstförsamling, när han senast hade blivit kallad till en sjukbädd för att be och smörja den sjuke med olja.
”Det är så länge sedan, så det minns jag inte ens när det var”, svarade han.
Så hur går det då, om Gud skulle vilja hjälpa på det sättet, ett sätt som finns tillgängligt på nära håll för oss, men vi aldrig kallar på de äldste, utan i stället far land och rike kring för att hitta någon som har de speciella helandegåvorna?
Vi människor….