Anden, den kristne, och församlingen del 6

Jag konstaterade häromdan att jag har missat i publiceringen av delarna i den här bibelstudieserien – jag har glömt att publicera del 6! Jag brukar lägga ut dem här vartefter jag har hållit dem på bibelstudiekvällarna i min hemförsamling, men den där veckan hade jag då tydligen glömt det…

Här är den nu i alla fall, några månader försenad:

Vi har redan i det tidigare konstaterat, att Gud ger sin Ande för att hans vilja ska ske i oss och ibland oss.

Av Bibelns undervisning, både i Gamla och Nya testamentet, framgår klart att det är en del saker, som Gud framhåller särskilt tydligt så som varande hans vilja för oss människor, och när vi ställer oss frågan hur vi kan se och veta om någon står under den helige Andes inflytande eller ej i sitt liv och handlande, då kan det vara värt att se närmare på detta!

Samma sak gäller när vi ber Gud om att få bli mer uppfyllda av Anden – är det detta jag förväntar mig, är det detta, som jag vill att ska ske i och med mig, och är jag villig att avstå från sådant, som står i strid med det?

 

Det viktigaste budet, det som fungerade som ett slags trosbekännelse för Israel, framhåller först av allt Guds enhet:

”Hör, Israel, Herren, vår Gud, Herren är en!

Här får vi en påminnelse om att likaväl som Fadern och Sonen är Gud och ett, så är också Anden Gud och ett med dem – Guds väsen är enhet, helhet, och harmoni.

Eller, som Ylva Eggehorn en gång uttryckte det: ”Gud är en evig gemenskap”.

Sedan kommer befallningen att älska Gud av hela sitt hjärta och hela sin själ, och av all sin kraft. 5 Mos 6:5

 

När Jesus i Matt 22:34-40 får frågan om vilket bud som är det största i lagen, svarar han med att citera just 5 Mos 6:5, och lägger sedan till det bud, som han säger vara det näst största, nämligen 3 Mos 19:18, ”Du ska älska din nästa som dig själv”.

”På dessa två bud hänger hela lagen och profeterna”.

 

Här är det värt att lägga märke till att den gammaltestamentliga befallningen om att älska sin nästa som sig själv kommer som en förklarande avslutning till ett helt textavsnitt, som börjar redan i 3 Mos 19:9, och som utgör en lång förklaring av vad det i praktiken innebär att älska sin nästa som sig själv!

Vill man förstå vad Jesus menade, då ska man läsa detta!

 

På ett annat ställe, i Matt 23:23, upplyser Jesus återigen sina meningsmotståndare om vad som är det viktigaste i lagen, nämligen rätten, barmhärtigheten och troheten.

 

Kärlek till Gud och medmänniskan, en kärlek som tar sig uttryck i rätt och rättvisa, barmhärtighet, trohet och trofasthet, det är alltså vad vi kan förvänta oss att den helige Ande vill skapa, för att Guds vilja ska ske!

Allt det, som vi i allmänhet brukar tala om, när vi talar om Andens verk, som nådegåvor, ny glädje och frimodighet, Andens frukt, kallelse och tjänstegåvor, och så vidare, det är bara medel för att uppnå detta mål!

Om vi då begår det misstaget, att vi börjar stilla oss blinda på medlen, söka gåvor och kraft utan att förstå varför detta ges, då är det nästan oundvikligt att detta i många fall kommer att resultera i att vi antingen missbrukar det vi får, eller så inte brukar det alls…

 

Ja, det var det här med hur man kan känna igen en kristen, som vandrar i Ande!

Ta nu en kristen människa, som är barmhärtig, hjälpsam och generös, och vill sina medmänniskor väl, och inte regeras av vare sig hämndlystnad eller avund, och som är ärlig och redbar i sina affärer.

I den människans liv sker Guds vilja!

Sådana finns ju, så visst är det så, att vi kan konstatera att det ändå finns rätt mycket av Andens verk synligt i vår omgivning?

 

Eller se på en, som visserligen talar i tungor, och emellanåt säger ”så säger Herren”, och som har ett skarpt öga för andras fel i liv och lära, som kanske kan lägga ut Bibeln texttroget och som sjunger som en ängel, men som är hård och obarmhärtig mot andra, föga hjälpsam och utan medlidande med andras svagheter – kan man säga att Anden leder den personen, att Guds vilja sker i en sådan människas liv?

Det finns många Guds barn, som lever ledda av Anden, klart och tydligt lever ett liv som hedrar deras himmelske Fader, men som på fullt allvar går omkring och tror att de inte har fått den helige Ande, därför att de inte har fått tungotalets gåva!

Det är som en gammal pingstpastor en gång lär ha sagt med en suck: ”Tänk vad mycket, som kunde ha varit annorlunda i pingströrelsen, om vi hade valt Galaterbrevet 5:22 som tecken på Andens uppfyllelse i stället för Apostlagärningarna 2:4!”

Man kan bara säga amen till det. Herren Jesus säger ju att vi ska känna människor av deras frukt, inte av deras gåvor!

 

Det är, naturligtvis, som det står i Jakobs brev: vi gör alla fel på många sätt. Ingen är fullkomlig, och man får akta sig från att göra sina bedömningar utifrån egna eller andras enstaka felsteg.Det är huvudinriktningen, som är viktig, inte varje liten detalj. I stället ska vi vara barmhärtiga, både mot oss själva och varandra, och ge oss chansen att börja om, och ta nya tag i efterföljelsen!

Vi får trösta oss med att det fullkomliga nog är på kommande, även om det inte är här än! I Jes 11:1-5 finns både en fantastisk beskrivning av den helige Andes natur, och av hur det kommer att se ut, när Guds vilja till slut sker här på jorden utan uppror, motstånd och sabotagen!

 

 

 

 

 

Publicerad i Anden och församlingen

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>