Det har skrivits mycket om det pågående kriget nere i Ukraina, så jag ska omedelbart lugna er som läser, och säga att det är inte det, som dagens inlägg ska handla om!
Det finns ett annat krig vi som troende borde vara mycket mer medvetna om, än vi i allmänhet är, men som tyvärr ofta hamnar i skymundan för de mer synliga, om än inte mer märkbara, konflikterna, och ju mer synliga den här världens stridigheter för tillfället är, desto mer tillåts de också skymma det, som hela tider händer i kulisserna.
Ni, som följer med det jag skriver på mer eller mindre regelbunden basis, har antagligen lagt märke till att jag ibland omnämner Djävulen, när jag försöker reda ut orsak och verkan i olika sammanhang. Detta görs ju ganska allmänt, åtminstone inom de mer konservativa kretsarna i kristenheten, men det görs oftast på ett närmast slentrianmässigt sätt, utan att man egentligen på allvar inser hur ihållande och mångskiftande den påverkan är, som vi utsätts för från den onda andevärldens sida.
Det finns i huvudsak fyra olika sätt, som vi kristna förhåller oss på till ondskans andemakter.
Det första är att man sticker huvudet i sanden, och inte alls vill tala om eller tänka på något så obehagligt som onda andar och demoner. detta är förstås mycket tilltalande för anhanget ifråga, eftersom det innebär att de möter föga eller inget motstånd.
Det andra är att man inte överhuvudtaget gör någon skillnad på ont och gott i det här sammanhanget, utan kritiklöst tar till sig all slags övernaturlighet. vilket då förstås också gillas stort av det onda, eftersom en sådan inställning ställer dörren på vid gavel för dem.
Det tredje är att man nog minsann vet om dessa evigt förtappade varelser, och inser behovet att göra front mot dem, men låter sig luras att ägna dem ett sådant intresse och uppmärksamhet, att hela ens andliga liv till slut består i demonjakt och den sortens andliga krigföring, där djävulen får mer uppmärksamhet än Jesus, och de metoder som används mer liknar ockultism och magi än sund och enkel kristendom. Inte heller detta är någon källa till bekymmer för den onde, snarare tvärtom – han får ju en massa uppmärksamhet, och inte mår han heller särskilt dåligt av våra hemsnickrade försök att kontrollera och behärska honom.!
Den fjärde vägen är att man är medveten om att den onda andevärlden finns, och vad den håller på med, man står den emot, fast i tron på Jesus, som Skriften säger, men inte går utöver vad skrivet är i sin strid mot den. Detta är vad ondskan med all makt försöker avstyra, för om vi gör det, då måste han fly från oss!
En strid är det förvisso fråga om, eller krig, om man så vill, Efesierbrevets sjätte kapitel talar tydligt om den strid, som vi har att utkämpa mot ondskans andemakter, men det gäller att strida med de vapen, som Gud har gett oss, inte med några hemsmidda yxor!
Det finns sex böcker, som har gett mig mycket vad det gäller de här sakerna.
Den första är, givetvis, Bibeln. Både Gamla och Nya testamentet har massor av information om både hur Guds folk angrips av det onda, och hur man värjer sig mot det. Om det kunde man skriva mycket, och kanske jag nån gång ger mig in på det projektet också, men här ska jag bara påminna om det inledande angreppet, det som banade väg för hela den följande invasionen av mänskligheten: ”Skulle då Gud ha sagt?”
Den andra är en bok, som heter ”War on the saints”, skrivet av Jessie Penn-Lewis och Evan Roberts. Man kan visserligen nog säga, att författarna ibland går över gränsen till att vara osunt intresserade av vad demonerna sysslar med, men som varningssignal till oss kristna fungerar boken utmärkt!
Den tredje är ”Fräls oss från ondo” av den amerikanske bibelläraren Don Basham. Han skriver långt utifrån sina egna erfarenheter av befrielsetjänst, och på några ställen berättar han om händelser, som jag inte hittar någon biblisk motsvarighet till, men det mesta förefaller mig falla helt inom bibliska ramar. Också den här boken ger en tydlig signal om att vi som kristenhet behöver vakna upp inför ondskans mycket verkliga närvaro också mitt i församlingen.
De fjärde och femte är Frank Perettis fiktiva böcker om hur demoniska makter försöker ta över människor, institutioner, och hela samhällen. De heter ”Ondskans närvaro” och ”Ondskans nederlag”, och här läggs tyngdpunkten på hur viktigt det är att de kristna ber. De troendes böner kopplas här ihop med änglarnas möjligheter att ingripa mot demonerna på ett sätt, som verkligen är ägnat att inspirera till förbön för sin omgivning!
Den sjätte är, naturligtvis, C S Lewis klassiker ”The Screwtape letters”, ”Från helvetets brevskola” på svenska. Den boken är en inträngande och underhållande analys av hur en frestardemon kan tänkas gå tillväga för att först hindra en människa från att komma till tro, och sedan, när människan ändå har den dåliga smaken att gå och bli frälst, försöka få honom lurad bort från trons väg. Är man beredd att sätta in sig själv på huvudpersonens plats, då kan man få hjälp att förstå mycket av varför både man själv och ens omgivning reagerar så föga konstruktivt i många situationer!
Sammantaget vill jag mena, att det vore mycket viktigare för oss kristna att ta fasta på det, som pågår i det osynliga, än att låta våra tankar och rädslor styras av det, som vi ser och hör i tidningar och nyhetsreportagen!
Istället för att enbart be till Gud om att kriget inte ska komma hit, behöver vi inse att kriget redan är här, och har varit så länge, och att vi behöver be Gud om både kraft och klarsyn att verkligen stå upp mot fienden! Som det är nu har han redan tillåtits att ockupera alltför mycket av det, som skulle ha varit av Gud befriat område…
Och i den striden är Jesu försoning syndernas förlåtelse av största vikt. Att komma ihåg är att människor har syndernas förlåtelse så länge som nådens tid är. Det kommer en tid när evangeliet inte mera kan verka öppet och det är när följande storkrig tar slut. Då kan människorna inte omvända sig mera utan man förblir i det som vi läser i Uppenbarelseboken av Aposteln Johannes att ingen slutar då med de synderna som där nämns som hinder för att komma till himlen. Så att predika ordet är viktigt och när den onde vet det försöker han lägga hinder och därvid försöker han skrämma bort från nåden att förbli i förlåtelse fast synderna i världen tycks vara skyhöga.