Vi ska fundera litet till på gåvorna att förmedla helande.
Först av allt: Vad är grunden för att ett helande av det slag, som vi nu talar om, ska kunna ske?
Det finns ju helande av fler än en sort!
Dels har vi de naturliga läkedomsprocesser, som finns inbyggda i själva skapelsen, dels den läkedom vi får genom läkarvetenskapen, vilken också den arbetar hand i hand med det, som Gud har gett, eftersom läkarvetenskapen inte skulle kunna vara till så mycket hjälp, om det inte vore för den självläkningsförmåga. som redan finns i människan.
Sen finns det den sorts övernaturliga helande, som har den bieffekten, att det drar människor bort från Kristus och frälsningen, och som man därför kan definiera som en beröring från den onda andevärlden, och till slut har vi då den slags övernaturliga läkedom, som vi nu talar om, alltså Guds Andes verk, som både välsignar människor och ärar Herren.
Grunden för de helandets gåvor, som Gud ger till församlingen, finns beskriven i Jesaja 53.
Det Andens verk, som vi nu talar om, liksom allt annat Andens verk i församlingen, är grundat på försoningen, på att Jesus bar alla syndafallets följder, också all sjukdom, på korset.
Vi kan ibland få vara med om mirakel här och nu, och vi kommer en dag att få perfekta, odödliga kroppar och sinnen, därför att Jesus har gjort det möjligt, och inte av någon annan orsak! Detta måste vi alltid minnas och hålla fast vid!
När det blir fråga om att fungera i andliga gåvor, tycks vi alltför ofta börja med att fråga ”hur gör man?” Den frågan leder oss på fel spår, för den indikerar att detta skulle vara något, som man kan lära sig och behärska.
Att vi tänker så, det visar att vi egentligen söker en kunskap, som skulle kunna fungera som ett instrument, som vi kan använda för att styra och behärska ett övernaturligt skeende, i detta fall då övernaturligt helande.
Den inställningen har dock inget med kristendom att skaffa.
Det är magiskt tänkande, trolldomskonst, om man så vill! Magi och trolldom går ju ut på att via olika tekniker och besvärjelser kontrollera och behärska andliga skeenden!
Om vi börjar tänka oss att helandet hänger på att vi tror tillräckligt mycket, vår ”stora tro”, eller på våra ritualer, våra metoder och religiösa tekniker, alltså allt sådant, som vi tror ska ge oss önskade resultat, men som på samma gång flyttar blickpunkten från Jesus och korset till den människa, som på detta sätt försöker åstadkomma helandet, då kommer detta att utgöra ett hinder för Andens verk i våra liv och församlingar!
Anden förhärligar fortfarande Kristus, ingen och inget annat.
Vad kan vi då läsa i Skriften om våra möjligheter att få vara med och förmedla den läkedom, som Herren ger just genom helandets gåvor?
Vi kan börja med att se på Jesus själv.
Evangelierna är fulla av underverk, som Jesus utför.
”Men, Jesus är ju Gud!”, kanske vi tänker. ”Klart att han kunde, men vad hjälper det oss?”
Ja, det är han, men använde han sin gudomliga makt under sitt jordeliv? Enligt Fil 2 utblottade han ju sig själv, och lade av sig sin gudomsmakt, när han blev människa! Han var trött, han var hungrig, han hade ångest, han kunde bli frestad, precis som vi andra – han var sann människa!
Det var i Andens kraft, den helige Andes kraft, han var verksam, det var i Andens kraft han gjorde de sjuka friska, inte genom sin egen gudomliga makt! Luk 4:14.
Därför kunde han också säga till sina lärjungar, att de, som tror på honom, också ska kunna göra de gärningar, som han gjorde – eftersom samme Hjälpare också skulle komma att vara med dem! Joh 14
Här kan det kanske vara på sin plats att påpeka, att det i början av Luk 4 sägs att han var uppfylld av Anden, när han kom från dopet vid Jordan, men att det var först efter att han stått emot den ondes frestelser i öknen, som han kom tillbaka och började verka i Andens kraft…. det var det här med den auktoritet, som ges den som står under lydnad! Jag har varit inne på den saken förr. Jag tror inte att man kan skilja tro och lydnad från varandra, inte heller att man kan vägra att avstå från egen kraft, med allt vad det innebär, och ändå förvänta sig att Andens kraft ska flöda!
Kraften fullkomnades alltså i svaghet under Jesu eget jordeliv, och så är det också för oss, hans lärjungar.
I svaghet, inte genom att vi har kommit på knepet hur man gör för att det ska bli som man vill!
Jag tänker mig att i princip är bara två saker, som verkligen kan hjälpa oss att komma in i ett fruktbärande samarbete med den helige Ande, både vad det gäller helandets gåvor och alla de andra gåvorna.
Det första är att vi älskar Gud över allt, älskar Herren av hela vårt hjärta, hela vår själ, av all vår kraft och av allt vårt förstånd.
Då söker vi hans vilja och hans ära, hans rike, hans rättfärdighet, inte egen vilja, egen ära, egna små kungariken, eller egen rättfärdighet.
I det läget blir Jesus förhärligad genom våra liv.
Det andra är att vi älskar vår nästa som oss själva.
Då hålls vi inte tillbaka av något slags andlig prestationsångest, vi hindras inte av tankar på vad det ska betyda för vårt anseende i andras ögon om vi ”lyckas” eller ”misslyckas”, inte heller styrs vi av rädsla för att göra bort oss.
Vi vill bara våra medmänniskor väl, och välsignar dem på vad sätt vi kan, och med vad vi har!
Här kan man begrunda Luk 10:25-37… samt Apg 3!
Tänk dig den situation, där en människa har fått starka nådegåvor, men inte är driven av kärlek. Jag har sett vad som kan hända – och som oftast också händer i det läget: det blir funktionen, som blir det viktigaste, att det händer något, blir till något! Uteblivna bönesvar tolkas som ett misslyckande, någon utses då att agera syndabock, vanligen då den som haft för dålig tro, och hela verksamheten får något mekaniskt, dött, över sig.
Andens gåvor är tänkta att vara verksamma i kärlek och förmedla kärlek. I dem finns inget mekaniskt, inget känslolöst!
De är liv, så som Givaren är Liv!
Det är ingen tillfällighet att 1 Kor 13 finns mellan 1 Kor 12 och 1 Kor 14….
Det är alltså inte på något sätt avgörande hur vi bär oss åt till det yttre, när vi bär fram en medmänniska till Gud.
Vi kan lägga händerna på varandra, vi kan skicka bönedukar, vi kan tala direkt till sjukdomen i Jesu namn. eller vi kan be till Gud, vi kan smörja med olja eller låta bli – alla dessa varianter finns beskrivna i Bibeln, och mer därtill.
(Du kan ju alltid hoppas att du aldrig behöver känna dig manad att riva ett tak för att hissa ner någon sjuk på en säng genom hålet….)
Det är fritt fram att göra så, som det för tillfället känns rätt att göra, så länge man inte tvingar sig på, eller kränker någons kroppsliga integritet.
Det är vad som finns på insidan, inte hur det ser ut till det yttre, som är det viktiga!
Kanske någon tycker att jag närmar mig gränsen till ren monomani med mina ständiga upprepningar om hur viktigt det är att vi förblir i den svaghet, där vi är beroende av Gud, att vi säger nej till den gamla människans önskan att ha kontroll genom att kunna och veta och vara något? Det är såna här bibelställen jag tänker på, när jag upprepar mig:
”Sök först Guds Rike och hans rättfärdighet, så ska ni få allt det andra.” Matt 6:33
”Min nåd är dig nog, för kraften fullkomnas i svaghet.” 2 Kor 12:8-10
”Det, som ingenting var, det utvalde Gud” 1 Kor 1:27-29
”Allt, som var mig en vinning, har jag räknat som avskräde.” Fil 3:7
”Om någon vill följa mig, ska han säga nej till sig själv och ta sitt kors på sig” Matt 16:24