Att missa Guds tilltal på grund av högmod

Ibland stöter jag på både frågor  tvivel vad det gäller just Guds personliga tilltal till sina barn.

Talar Gud verkligen personligt, och i så fall på vad sätt, och varför tycks de flesta aldrig höra något, om han nu gör det?

När – och hur – förväntar du dig att få höra Guds tilltal?

Ibland kan man få höra människor vittna om de här sakerna på ett sätt, som ger intryck av att de har något slags ständig telefonförbindelse till himlen, och det kanske de har, vad vet jag. Själv har jag det inte, men visst talar Herren till mig ibland! Dock inte på ett sådant sätt, att jag hör det med mina fysiska öron….. och skulle jag förvänta mig den sortens tilltal, då skulle jag nog missa det mesta av vad min himmelske Fader har att säga mig.

Idag skulle jag dock vilja återkomma till något, som jag har tagit upp förr någon gång här på sidan, nämligen den del av Guds personliga tilltal till oss, som kan komma när någon medmänniska yttrar sig i andliga ting, både i vanligt samtal, och i mötessammanhang

Det står i Skriften att vi behöver pröva oss själva, så nu uppmanar jag dig till en liten självprövning: Hur är det? Har du större förväntan på att få höra Anden tala när den höge aposteln Internationell Talare står på scenen, än när någon helt vanlig kristen människa, som du har känt i åratal med sina fel och brister, säger något?

De flesta av oss fungerar tyvärr på det viset.

Vi fäster minst lika mycket avseende vid vem det är som säger något, som vid vad som blir sagt!

Nu är det ju dock så, att Gud mycket tydligt säger att han har för vana att utvälja det som ingenting är i den här världen. De svaga, de oansenliga, de föraktade, dem utväljer Herren till sitt folk och sina budbärare! De visa och starka och mäktiga låter han stå där med skam. (1 Kor 1:27-29)

Om vi då väljer att inte ta de oansenliga, okända, kanske rentav lite grann föraktade på allvar, om vi inte lyssnar med förväntan när de öppnar munnen, då kommer vi att missa det Guds tilltal, som de har att förmedla!

Det här handlar nämligen inte bara om det vi brukar kalla förväntan. Vi uppmanar  gärna varandra att ha förväntan, att vänta stora ting från Gud, och det är rätt och bra, men vi behöver också ta varandra på allvar, respektera varandra som Herrens tjänare och lemmar i samma kropp!

Om man inte tar en potentiell budbärare på allvar, verkligen lyssnar till och prövar det han har att komma med, då kommer man ju med säkerhet att  missa budskapet!

”Det vet man ju hurdan han är, vad skulle han ha att komma med?” Den som tänker och känner så,  han visar därmed att han inte har en blek aning om hurudan Gud är!

Herren har inget anseende till personen. Han vill lära oss att se på varandra på samma sätt.

Inför honom är alla människor lika!

Kanske någon har fått stora gåvor, en etablerad tjänst i församlingen, en väldig smörjelse av kraft, men allt detta säger ingenting om den som har fått det. Han har ju fått det av nåd, inte för att han har förtjänat det!

Gåvorna talar bara om att Han, som har gett allt detta, är stor och nådig och generös.

Gåvorna speglar Givarens karaktär, inte mottagarens!

Så om någon inte tycker det är värt att ta det, som en medkristen säger på allvar, därför att man känner honom, har hört honom svära, när han slog sig på tummen med hammaren, vet att han grälar med sin fru från och till, kort sagt är behäftad med diverse svagheter, medan man nog gärna åker hundra kilometer eller mer för att lyssna till någon Stor och Etablerad Internationell Profet, och tar allt denne säger på fullaste allvar, utan att ens pröva det desto mer, då har man fått det hela om bakfoten.

Inför Gud är både din i dina ögon halvt misslyckade broder, som finns i samma församling som du, och den utrikiske store profeten på samma nivå.

De är syndare, frälsta av nåd, båda två, och de behöver Hans förlåtelse varenda dag.

Har du annars tänkt på att det avslöjar något om oss, när vi har anseende till personen, när vi väljer att lyssna till den ene, men inte tar den andre på allvar?

Det avslöjar vårt andliga högmod!

Det krävs nämligen att man ödmjukar sig, för att man ska kunna ta emot det Guds tilltal, som en annan förmedlar.

Det är möjligt för den, som är influerad av sitt högmod, att ta emot från någon, som man ser upp till, och gärna identifierar sig med, men väldigt svårt att ödmjuka sig till att ta emot från någon, som man ser ner på.

Likaså är det lätt för den högmodige att ta till sig ett budskap, som kliar i öronen, som består av diverse uppmuntrande tillrop och löften om framgång, medan det är svårt att böja sig för ett budskap, som innehåller förmaning och tillrättavisning….

Och Gud, han står emot de högmodiga. Det är de ödmjuka, som han ger nåd – och det är nåd att få ta emot Guds vägledning i sitt liv!

 

Publicerad i Svenska blogginlägg
2 kommentarer på “Att missa Guds tilltal på grund av högmod
  1. Läsare skriver:

    Jag har faktisk bara några gånger under hela mitt liv känt att Gud lett mig konkret då det gäller jobb, köp av lägenhet och sånt. Och då har det hänt genom så speciella ”inträffanden” att man inte mera kan tala om slumpen. Efteråt har jag tänkt att eftersom jag grubblar så mycket så behövde Gud ge mig en spark i rätt riktning så jag alls sku få nåt gjort och komma mig vidare.

    Men sen har jag undrat över detta. Säg att man varit länge på ett jobb, ett jobb som man känt att Gud kallat en till. Då kan man ju ibland längta efter att göra nåt annat och man ber om ledning. Men om inget händer, ska man då bara stanna, det kan ju vara av ren tristess man längtar efter omväxling, det kan ju vara att Gud vill ha en kvar där man är. Eller ska man bara börja söka jobb och tänka att får man nåt så är det Guds ledning?

    • Ingmar Rönn skriver:

      Det är som du säger, det kan vara så, att det där, som man en gång kände sig kallad till nu har haft sin tid, och det är dags att gå vidare, och det kan också hända att man bara är trött på det hela.
      Den här frågeställningen kom upp en gång i bibelskolan, där vi gick nån gång på bronsåldern.
      Är livet förstört och ens brukbarhet för Guds Rike här i livet lika med noll, om man inte hela tiden lyckas vara precis på den plats, där Gud vill ha en?
      Frågan kom upp på en av Reichmanns lektioner.
      Han svarade så här: ”Det viktiga är att ditt hjärta är rätt inför Gud, att du älskar honom över allt och din nästa som dig själv. Då kan han använda dig var du än hamnar i livet!”
      Jag skulle kanske tillägga, att om ens hjärta på det sättet är rätt inför Gud, då kommer Gud också att verka både vilja och gärning i en, så att hans goda vilja sker.
      Du vill ju vara där Gud vill ha dig, så kanske det är Gud, som verkar vilja i dig att börja tänka på att gå vidare?

Lämna ett svar till Läsare Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>