Partiellt uppror och borttappad lydnad

I Titus 1:10 talas det om människor, som ”inte vill veta av någon myndighet” – i andra översättningar betecknas de som ”orosstiftare”,  ”niskoittelevia”, eller ”unruly”.

Det handlar alltså om vägran att underordna sig, det som vi med ett annat ord kan kalla upproriskhet.

En världslig upprorsmakare definieras vanligen som ”en som vill omstörta statsskicket, en som inte vill lyda”.

Den definitionen duger lika bra i kristna sammanhang. En strävan att  omstörta det världsliga statsskicket brukar uppstå ur en önskan att  bestämma och härska själv, och det gäller också för dem,  som inte vill lyssna till eller underordna sig det ledarskap, som Gud har insatt i sin församling. (Här ska påpekas, att vi inte har någon skyldighet att följa och underkasta oss ledare, som går fel, som ägnar sig åt maktmissbruk,  eller som avfaller från Herren, det här bibelstället handlar om dem, som vägrar att lyssna till andra för att de helt enkelt inte vill underordna sig någon!)

 

Genom hela Bibeln är det här med människans benägenhet för olydnad och uppror ett återkommande tema.

Allt elände började med att den strålande andevarelse, som sedan blev djävulen, gjorde uppror mot Gud och föll.

Syndafallet här på jorden kom sig av att Upprorsmakaren lyckades lura människan med i sitt uppror.

Det gamla gudsfolket, Israel, var upproriskt mot Gud genom hela Gamla Testamentet, både under ökenvandringen och senare.

Bokslutet över mänskligheten i sin helhet  läser vi i Jes 53: Vi ville var och en vandra vår egen väg, göra som vi själva ville i stället för att lyda Gud. En upprorsmakare bor alltså i oss alla, oviljan mot att lyda Gud finns i gamle Adams DNA.

Vårt uppror kan ta sig många olika uttryck, en del är lätta att känna igen, andra är lömskare.

Det öppna upproret, det som vi först kommer att tänka på i det här sammanhanget, det är när människor vänder Gud ryggen och öppet tar avstånd från Jesus. Det kommer också fram när man nog i och för sig menar sig vara kristen, men ändå väljer att öppet och trotsigt strunta i vad Gud säger – alltså den attityd som Jesus talar om i slutet av Matt 7, där han ger oss berättelsen om de två husbyggarna

Det här upproret, det där någon nog i och för sig vet vad Gud vill, men i sitt högmod tror sig veta bättre än Herren, det är någotsånär lätt att känna igen och identifiera som just uppror.

 

Men sedan finns det också en betydligt lömskare variant, något som man skulle kunna kalla det vitmålade upproret, eller det halva upproret.

För ett antal år sedan hade jag bett och sökt vägledning över hur jag skulle handskas med en situation, där några människor i och för sig gav uttryck för stor längtan att jobba för Guds Rike, men det ändå var något som kändes fel med hela deras attityd. Jag vaknade tidigt en morgon med en klar tanke om detta, som jag hade varit frågande inför, en så klar tanke, att jag tog det som ett tilltal från Herren, och detta var då det svar, som jag fick:

”En människa hamnar i ett vitmålat uppror mot Herren t ex när hon börjar satsa på att göra en sak, som Herren har befallt i sitt Ord, men satsar så ivrigt och ensidigt, att hon helt försummar andra saker, som Herren också har befallt!”

Det som är så lömskt i det här är att den människan, till skillnad från när man sysslar med öppen synd, kan fortsätta i långa tider på det här sättet, och ändå hela tiden vara helt övertygad om att hon är en andlig människa, en ”riktig” kristen,  som verkligen gör Guds vilja, till skillnad från de andra slöfockarna!

Det här upproret har en verkligt fin vit fårskinnspäls på! Dock känns det igen dels på ensidigheten, dels på attityden av förakt mot dem, som inte är lika ”hängivna, brinnande, och passionerade” som man själv. Alltså på högmodet.

Den fromme upprorsmakaren bär också ofta på en släng av förakt gentemot andra, som inte satsar lika hårt som han på att ”göra något för Gud” som det brukar heta. Detta leder då i regel till att han är totalt oemottaglig för förmaning.

Ja, det kan man förstå – vem skulle nu lyssna på sådana, som man anser har blivit efter på vägen, och är till hälften avfallna? Detta, att man inte vill lyssna på andra, än dem som håller med en och hejar på, det är också ett uttryck för högmod, och det cementerar upproriskheten.

Han anser sig inte heller behöva varken bekräftelse eller kallelse från andra kristna. I sin övertygelse om att vara den som verkligen hör Guds röst och förstår vad Gud vill, menar han att han har sin utnämning direkt från Gud, och att ingen yttre kallelse behövs.

I de värsta fallen leder den här inställningen till att man börjar ”förlita sig på Guds beskydd” på ett sådant sätt, att det i praktiken innebär att man faller för det, som den onde frestade Jesus med: Man ”hoppar ner från tempelmuren”!

Detta innebär då i praktiken att man börjar tar huvudlösa risker, inte minst på det ekonomiska området, och begär att Gud ska ställa upp och rädda en, och se till så att man har framgång. Detta är att fresta Gud.  Det kan också leda till att man i  Guds namn börjar utlova mer än vad Gud själv har lovat.

 

Några exempel på hur det vitmålade upproret kan se ut:

Gud säger att vi ska be, och Han säger också att vi ska ge.

Vi kan då inte ersätta bönearbetet med att ge dubbelt så mycket, inte heller kan vi strunta i givande med hänvisning till hur mycket vi ber. I båda fallen är vi olydiga mot Gud!

 

Vi befalls att förmana varandra och vi befalls också att förlåta varandra.

Gör vi det ena men underlåter det andra, då är vi upproriska mot vad Gud har befallt, oavsett hur nitiska vi sedan än är i vårt förmanande, eller hur självuppoffrande vi är i vårt förlåtande.

 

Herren befaller sin församling att undervisa de troende och att evangelisera bland de icketroende.

En församling kan då inte låta bli att evangelisera och i stället satsa dubbelt på undervisning, inte utan att hamna i uppror mot Gud! Inte heller är det någon fruktbar idé att försöka undervisa icketroende, utan att först ha hjälpt dem fram till en frälsande tro! Att i en församling arbeta för att föra människor till tro, och sedan underlåta att undervisa dem ”i allt Guds rådslut”, det är också en form av uppror!

 

Gud säger att vi ska gå ut på gator och gränder med budskapet om Jesus. Gud säger också att vi män ska älska våra hustrur och ge våra liv för dem så som Kristus gör för församlingen.

En Herrens tjänare kan då inte välja att totalförsumma sin familj för att i stället tillbringa all sin tid ute på stigar och vägar, (läs: ständigt vara ute på kampanjer och predikoturnéer) inte utan att hamna i ett visserligen vitmålat, men dock uppror mot Gud!

 

Gud säger att vi ska lyda Honom mer än människor. Han säger också att vi ska lyssna till och underordna oss de herdar, som Han har gett oss.

Börjar vi då ”lyda Gud” på ett sådant sätt, att vi vägrar att underordna oss någon människa, då är vi i uppror mot det Gud förordnat, mitt i vår förmenta stora andlighet och lydnad. Börjar vi lyda människor, fast de leder oss att gå stick i stäv med vad Gud har förordnat, då är också detta olydnad!

 

Som avslutande tanke den där morgonen för länge sedan fick jag också Matt 23:23 , en vers som gäller hela vår lärjungavandring : ”Det ena borde ni göra utan att försumma det andra”!

I många stycken felar vi alla, det är ofrånkomligt, och det får vi reda upp med Herren och våra medmänniskor vartefter. Så länge vi inser detta, och också gör så, är det ingen större fara på taket.

För att vi ska kunna leva i den insikten, och alltid när behovet uppkommer göra bättring från de upprorstendenser som smyger sig på, behöver vi komma ihåg att vitmålade upproret börjar med att man glider in i den slags ensidighet, där man gör det ena och sedan i följd av den satsningen börjar försumma annat, som Gud också har befallt

Då blir farligt, för det leder till dubbelmoral, det leder till att man silar mygg på ett håll och sväljer kameler på ett annat, och det lämnar ett tomrum, där ovälkomna saker kan ta sig in, som t ex det ovan nämnda högmodet…

Sedan blir det verkligt farligt när man sätter sitt vitmålade uppror i system, vägrar lyssna till korrigering, och inte ens vill se var man har hamnat, fast man får det förklarat för sig! Då styrs man redan av sitt andliga högmod.

Då inser man varken att man skulle behöva vända om, eller att man ställt till med sådant man borde reda upp.

Eftersom det finns något så lömskt som det vitmålade upproret,  och eftersom det finns något inom oss som inte vill lyda Gud, inte vill underordna sig vad han har befallt, behöver vi alla ta varning, så att ingen börjar inbilla sig att just jag är så andlig, och har en sån överdådig gudsrelation, att jag inte behöver ta till mig någon förmaning!

Är man medveten om faran, då söker man skydd – i alla fall om man är vis, står det i Ordspråksboken. Sen fortsätter texten så här: ”men dåren rusar iväg, och får sota för det….”  Ordspr 22:3

 

 

Publicerad i Undervisning

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>