I de här kapitlen, och sedan också i kapitlen 20-23, finns en serie profetior om Israels dåtida grannländer, och vid första anblicken kan det tyckas som om detta inte har så mycket att säga oss, som lever långt efter att de flesta av de här nämnda rikena har försvunnit.
Dock kan man hitta ett och annat av allmängiltig art, när man läser en gång till!
Kap 15 och 16
Här förutsägs ett krig, där landet Moab kommer att bli grundligt förstört.
Lots son Moab, moabiternas stamfader, nämns redan i första Mosebok, och torde ha levt någon gång kring 2000 f Kr. Vid tiden för Israels uttåg ur Egypten bestod den lösa statsbildning, som kallas Moab i bibeln, av tre olika autonoma distrikt öster om Döda havet. När man läser om Israels konflikt med moabiterna i fjärde och femte Mosebok, får man ett intryck av att de under vandringen från Egypten till Kanaan kom i krig med kungen i det sydligaste distriktet, 4 Mos 25, men kom till en fredlig överenskommelse med de två andra, 5 Mos 2:28-29.
Det första utombibliska omnämnandet av Moab finns på en egyptisk staty, rest av farao Ramses III någon gång på 1300-talet f Kr.
En så grundläggande ödeläggelse av Moab, som här beskrivs, var något, som skedde vid åtminstone två tillfällen under Mellanösterns stormiga historia – Moab var visserligen i krig mycket oftare än så, men en ödeläggelse sådan som här beskrivs, var ändå inte vanlig!
Tidsangivelsen är att detta ska ske inom tre år från det profetian har uttalats, så med tanke på när Jesaja var verksam, får vi söka inom tidsramen 740-690 f Kr, för att se om något sådant här hände då.
Vid den här tiden var Juda rike, så som jag har nämnt i det tidigare, skattskyldigt under Assyrien.
I början av 700-talet f Kr gjorde Hiskia, kungen i Juda, uppror mot assyrierna, och på samma gång slutade också grannländerna Filistéen, Edom och Moab betala skatt åt den assyriske härskaren, varpå denne kom på straffexpedition. Nu var det alltså inte fråga om att komma och plundra landet på dyrbarheter, och sedan tåga hem igen, nu skulle upprorsmakarna straffas! Därav den totala förödelsen.
Gud skyddade Jerusalem, så som det berättas i Jes 36 och 37, så Juda rike undgick den värsta förödelsen, men för Moab gick det inte lika väl – profetian gick där i blodig uppfyllelse.
Den kunde ha fungerat som varning, om någon hade lyssnat, men Herren visste ju på förhand att ingen kommer att lyssna….
Edsbrott, avtalsbrott, och förbundsbrott har aldrig något gott med sig, det kan vi åtminstone lära oss av detta!
Kapitel 17
I första versen finner vi en profetia om att Damaskus ska bli totalförstört och upphöra att vara en stad. Det här har ännu inte skett – Damaskus har varit bebott i typ sextusen år, och var en viktig stad redan på 1300-talet f Kr, och har hittills aldrig under sin långa och stormiga historia blivit totalförstört eller upphört att vara en stad.
Vi har inte sett slutet på krigen och ödeläggelsen i Mellanöstern än, den slutsatsen kan man dra av detta.
Kapitel 18
I tredje versen finns ett tilltal till oss alla!
”Alla ni världens invånare, ni som bor på jorden, se upp när man reser banér på bergen, lyssna när man stöter i basun!”
Om man lägger ihop det med det som står i Jes 11:12, ””Han ska resa ett banér för hednafolken, och samla de fördrivna av Israel och de kringspridda av Juda…”, och Jes 49:22, ”Se. jag ska lyfta min hand mot folken, resa mitt banér för hednafolken, och då ska de komma med dina söner i sin famn, och bära dina döttrar på sina axlar…”, samt Jes 27:13, ”Och det ska ske på den dagen att man ska blåsa i ett stort horn, och de som har varit försvunna i Assyriens land, och bortdrivna till Egyptens land, ska då komma och tillbe Herren på det heliga berget i Jerusalem!”, då får man nog tämligen osökt ett intryck av att det är dags att se upp litet extra nu, när återsamlandet av Israels folk har börjat, och det land, som de blev fördrivna från för tvåtusen år sedan, nu åter är deras!
Enligt 18:5-6 innebär detta nämligen att det snart är skördetid, den skördetid som beskrivs i Uppb 14:14-20!
Kapitel 19
Här beskrivs Egyptens framtid i stora drag från den tid då Jesaja uttalar profetian och fram till dess Jesus har kommit tillbaka, och fridsriket bryter in.
Med världshistoriens facit på hand kan man konstatera, att just så här har det gått.
Egyptens storhetstid tog slut i och med nederlaget mot assyrierna på 680-talet f Kr. Efter det återvann Egypten aldrig sin stormaktsställning.
Efter assyrierna lämnade Egypten blev det inbördeskrig där.
På 500-talet f Kr tog perserna över, på 300-talet kom grekerna under Alexander den store, sen kom romarna, följda av det bysantiska riket, småningom kom araberna och islam, det ottomanska riket och sen engelsmännen….det är egentligen först efter andra världskriget, som Egypten har varit ett på riktigt självständigt land igen, och någon stormakt har det inte blivit, trots att ambitioner inte har saknats.
Men, här i slutet av Jesaja 19 finns ett löfte om att Egypten en gång ska omvända sig till Herren och bli helat, och det i framtiden ska komma att finnas ett fredligt förbund mellan Egypten, Israel, och Assyrien!
Mitt i domsutsagorna kan man alltså hitta härliga löften!
Tack för ditt inlägg.
När jag läser Jesaja 19 så ser jag många profetior som ser ut att gälla framtiden. Det står ju bland annat om hur Nilen ska torka ut på ett sätt som jag inte har hört talas om att det har skett historiskt. Det talas även om att Juda land ska bli en skräck för egyptierna något som först skedde vid sexdagarskriget.
Men det mest fantastiska är Messiasprofetian om att Gud sänder ‘Jesus mästaren’ vilket är de hebreiska ord som står i grundtexten, eller en stor frälsare översatt.
Vi får läsa om att Gud helar och upprättar Egypten efter att de har omvänt sig.
Tack för kompletteringen!
Det är bra om ni, som ser vad jag har utelämnat i mina inlägg, skriver nån kommentar då och då, och lägger till vad som fattas!
Jag har ingen ambition att skriva någon uttömmande kommentar över Jesaja, det har jag inte kunskap för, jag är mest ute efter att inspirera andra att läsa boken ifråga – där finns ju så mycket intressant och upplyftande, på samma gång som där också finns många bistra varningar, och tydliga kopplingar mellan orsak och verkan i de andliga skeenden, som påverkar det, som sker i det synliga.
Vad det gäller profetian om Nilen, så är det alldeles riktigt att det inte finns några uppgifter från historien om att den någonsin skulle ha torkat ut helt – en sådan händelse skulle förutsätta att i princip hela Östafrika från Victoriasjön uppåt skulle drabbas av samtidig, långvarig torka.
Den stora kraftverksdamm, som Etiopien bygger, kommer förstås att påverka vattenflödet rätt kraftigt, framför allt under åren när den fylls, men egyptierna har ett massivt vattenlager ovanför Assuandammen, som de kan ta till för att jämna ut situationen under normala torrperioder.
Det ska alltså verkligen till något extraordinärt för att detta ska ske, och det skulle leda till en enorm katastrof för de hundratals miljoner människor, som bor längs Nilen – den är ju över sextusen km lång!
Jag tänker mig att detta är något som närmast hör hemma i den tid, som Uppenbarelseboken beskriver…