20:2-4
På den tiden talade HERREN genom Jesaja, Amos son.
Han sade: ”Stå upp, lös säcktygskläderna från dina höfter, och ta av skorna från fötterna.
Han gjorde så, och gick naken och barfota.
Sedan sade Herren: ”Liksom min tjänare Jesaja har gått naken och barfota, och nu i tre år har varit ett tecken och förebud angående Egypten och Nubien, så ska kungen i Assyrien låta fångarna från Egypten och de bortförda från Nubien, både unga och gamla, föras bort nakna och barfota, med blottad bak, till skam för Egypten.”
Herrens profeter i Gamla Testamentet blev kallade att utföra många slags profetiska handlingar – bland annat fick Jeremia vid ett tillfälle befallning om att först gå till Eufrat och gräva ner ett höftskynke, och sedan, efter en tid, att gå dit igen, och gräva upp det igen. Jer 13
Han företog alltså två vandringar från Jerusalem till Eufrat för att göra det här, gick sammanlagt ca 2000 km, för att åstadkomma en bild av hur Israel, istället för att sluta sig tätt intill Herren, hade valt att låta sig fördärvas av utländska seder och gudar.
Det, som Jesaja här får befallning att göra, är väl ändå det mest radikala och iögonenfallande, som någon profet någonsin fått befallning om. För att kunna lyda Gud fick han fick lov att skämma ut sig totalt i omgivningens ögon, blev säkert ansedd som mer än lovligt galen, blev utskrattad och hånad, inte en dag eller två, inte en vecka eller två, utan i tre års tid!
Det här är en av de texter, som man lätt bara läser så där flyktigt och går vidare från, utan att stanna upp och tänka efter vad som faktiskt sägs.
Budskapet till dig och mig blir, ofrånkomligen, att den, som vill tjäna Herren, inte kan ha som målsättning att hålla fast vid någon egen ära eller anseende. Knappast blir någon av oss kallad att gå naken och barfota i Helsingfors, men det är nog ändå rätt troligt, att en öppen och ärlig bekännelse till Kristus och det, som han säger, förr eller senare kommer att leda till att man blir ansedd som mindre vetande på ett eller annat sätt!
Jesaja 21
Här uttalar profeten först ett budskap om något, som skulle komma att hända 150 år efter hans egen död. Profetian gick i uppfyllelse när det nybabyloniska riket erövrades av perserna 539 f Kr.
21:2
”Drag upp, du Elam! Träng på, du Mediens folk! På all suckan ska jag göra slut!”
Man tittar ju en gång till här – på vilket sätt skulle en massiv invasion av främmande folk göra slut på allt suckande i Babylon? Krig brukar väl leda till att det blir mer sorg, inte mindre?
Men det visar sig att förutsägelsen är exakt. Det var den persiske härskaren Kores, som, efter att han hade erövrat Babylon, såg till att judarna fick återvända till sitt land efter sin sjuttioåriga deportation till Babel, och så gjorde slut på deras suckan!
I slutet av kapitlet förutsägs att det kedaritiska riket i norra Arabien kommer att gå under inom ett år från Babylons fall. Hasor och Kedar var lydriken till Babylon, de hade besegrats av Nebukadnessar några årtionden före den persiska invasionen, så det förefaller ju tämligen självklart för oss, som sitter med historiens facit på hand, att perserna skulle komma att fortsätta in i Kedar efter att de hade erövrat Babylon….
Det är fascinerande – och trosstärkande – att se hur exakt profetiorna gick i uppfyllelse!
Jesaja 22
22:10-14
Ni räknar husen i Jerusalem, och ni river ner hus för att förstärka muren.
Mellan de båda murarna gör ni en behållare för vattnet från Gamla dammen.
Men ni ser inte upp till honom, som för länge sedan har bestämt det!
Herren, HERREN Sebaot kallar er på den dagen till gråt och sorg, till att raka era huvuden och klä er i säcktyg, men istället ägnar ni er åt munterhet och glädje!
Ni dödar oxar och slaktar får, ni äter kött och dricker vin, och säger: ”Låt oss äta och dricka, för i morgon dör vi!”
Men HERREN Sebaot uppenbarade detta i mina öron: ”Sannerligen, denna er missgärning ska inte bli försonad så länge ni lever”, säger Herren, Herren Sebaot.
Här möter vi den värsta sortens synd, synd som har blivit socialt accepterad, är satt i system i samhället, och blir kollektivt praktiserad, och som man vägrar att omvända sig från, trots att man blir direkt uppmanad av Gud själv att så göra.
Detta är något helt annat och mycket allvarligare än de enskilda personliga syndafall, som vi alla gör oss skyldiga till av och till!
Sådana får man förlåtelse för, Jesu blod renar från all synd, så länge människan är villig att vandra i ljuset och ge Gud rätt.
Detta är också något annat och allvarligare än när enskilda individer framhärdar i sin synd, och vägrar att omvända sig – detta leder förstås dem själva i fördärvet, och utgör ett dåligt föredöme för andra, men det är ju då ändå inte folket som helhet, som gemensamt vänder sig bort från Gud.
Det, som här beskrivs, är det totala upproret, en inställning av att ”hellre dör vi än omvänder oss och börjar lyda Gud!”
Är det så man vill ha det, då får man det också…
Mot bakgrund av sådana här texter får man mest lust att göra som kung Josia, riva sönder sina kläder och gråta inför Herren, när man tänker på hur mycket av den här sortens synd, som de facto finns i vårt samhälle, och vad det i tidens längd kan komma att leda till…
Jesaja 23
Återigen möter vi en förutsägelse, som gick i uppfyllelse inom några hundra år från det den uttalades.
På Jesajas tid var Tyrus ett mäktigt rike – från historieböckerna i skolan känner vi det som det feniciska riket, och redan David och Salomo hade livliga handelsförbindelser med folket där.
Fyrtio år efter Jesajas död besegrades Tyrus av assyrierna, men dessa lyckades dock inte erövra själva staden. Tyrus blev då skattskyldigt under Assyrien.
På 580-talet f Kr kom Nebukadnessar, den babyloniske härskaren, och inledde en tretton år lång belägring av staden, men lyckades inte heller han erövra den del av staden, som låg ute på en ö.
Belägringen slutade alltså oavgjort rent militärt, kan man säga, men Tyrus var i princip utarmat efter den pärsen, och hade sänt mycket av sitt folk och rikedomar till sin koloni Kartago i Nordafrika.
Sannolikt var det då den sjuttioåriga nedgångsperiod inleddes, som Jes 23:17 talar om.
När Alexander den store erövrade och förstörde Tyrus år 331 f Kr, var staden i varje fall på nytt rik och blomstrande – och en stor del av de förnödenheter, som Esra och Nehemja på 400-talet f Kr fick tillstånd att kräva in från den västliga provinsen i perserriket för att kunna bygga upp Jerusalem och templet, och hålla igång tempeltjänsten, kom naturligtvis från Tyrus. Så gick också 23:18 i uppfyllelse!