PÅ vintern anno 1974 ryckte jag in för att tjäna fosterlandet mina åtta månader – nuförtiden är det sex ,men då var minimitiden åtta. Som de flesta svenskspråkiga finländare tillbringade jag min beväringstid i Ekenäs, där Nylands brigad var stationerad. Det var på det hela taget en rätt rolig tid, jag har många goda minnen därifrån, jag hade turen att hamna i ett bra gäng med gott kamratskap.
Det är också andra saker jag minns, som t ex något, som vi fick lära oss under stridsutbildningen. Detta något kallades ”rynnäkköhuuto”, och gick ut på att vi, när vi skulle storma fientliga ställningar, förväntades vråla av våra lungors fulla kraft – för att skrämma fienden, hette det.
Det jag minns från detta är hur skrämmande tom i huvudet man blev av att rusa framåt med ett stormgevär i högsta hugg, samtidigt som man utstötte ett oavbrutet oartikulerat vrål. Det är nästintill omöjligt att tänka förnuftigt i det läget!
I början av Rom 12 finns ett knepigt uttryck, som vi våra svenska biblar är översatt ”er andliga gudstjänst”.
I finska bibeln har man översatt ”teidän järjellinen jumalanpalveluksenne”, alltså er förnuftiga, förståndsmässiga gudstjänst.
Den grekiska grundtexten då? ” Ten logiken latreian hymon”.
Grekiskan har två ord, som har översatts med ”andlig” i våra biblar, dent ena är ”logikos”, det andra ”pneumatikos”.
Logikos är bildat från logos, som betyder ord, och pneumatikos från pneu, ande.
Det Rom 12:1 talar om tycks alltså vara att vi ska vara ledda av Ordet i vår tjänst för Gud – vilket förvisso är andligt, men också praktiskt, och en verksamhet, där förståndet behöver vara med!
Det är alltså absolut inte meningen att vi ska lämna vår tankeförmåga hemma, när vi ska ut och tjäna Herren! Vårt tänkande behöver vara upplyst av Guds Ord och underordnat Guds Ord, men det ska inte vara avstängt!
Ibland när jag har bevistat kristna möten och konferenser, karismatiska sådana, oftast, både inom och utanför pingströrelsen, har jag haft anledning att komma ihåg arméns stormingsvrål, och hur det påverkade hjärnverksamheten.
Det är farligt, det här med många decibel! Om någon vill leda en folkskara åt ett visst håll, och på samma gång helst inte vill att denna folkskara ska vara kapabel att desto mer pröva vad som händer, eller vart man är på väg, då är höjande av ljudnivån en gammal och beprövad metod!
I de stora mötessammanhangen är man inte nöjd med att höja ljudnivån enbart med användande av egna röstresurser! Nuförtiden har man högtalare och ljudanläggningar, och mångfärgade strålkastare, och rökmaskiner, och kilowatt som närmar sig megawatt att ta till!
Varför? Inte är det för att folk ska höra, i alla fall! För det ändamålet skulle tiondelen räcka!
Inte är det för att Gud ska höra vår lovprisning heller. Han är inte döv!
Missförstå mig inte nu. Jag har inget mot lovsång! Inte har jag något mot att folk fröjdar sig i Herren heller! Det är den här psykologiska effekten av artificiellt höjda ljudnivåer, det här bedövandet av tankarna, på samma gång som man gör allt för att stimulera känslorna, som jag ifrågasätter!
Prisa gärna Herren, men se till så att det faktiskt är du, som gör det, inte bara en del av en massuggererad folkhop!
Ibland frågar folk mig varför jag så sällan syns på stormötena och årskonferenserna. Det här är en av huvudorsakerna. Jag mår dåligt, både andligt och rent fysiskt, av hela den här ljud- och ljuskarusellen…
