Det här är en inte helt ovanlig fråga i dagens värld – den ställs av både konservativa kristna, liberala, folk på vänsterkanten, och folk på högerkanten. Oftast får man en känsla av att avsikten med frågan närmast är att idiotförklara den eller de andra.
Ta nu t ex en sån som mig, alltså en som tror att det, som står i Guds Ord, gäller för alla människor i alla tider, och ska tolkas och förstås så, som Jesus och hans apostlar tolkar och förstår det.
Sen tar vi en, som ser Bibeln som en samling gamla myter, som helt saknar relevans för det moderna samhället och den moderna människan.
Vi sätter oss vid samma bord, och börjar samtala, och upptäcker tämligen omgående, att vi ser helt olika på många saker – medan vi är helt överens om mycket annat.
Då ligger det nära till hands att vi båda ställer frågan i rubriken, utan att tänka efter ett ögonblick, och sedan inse att svaret är uppenbart.
Vi kommer till olika slutsatser, därför att vi har olika värdegrund, olika prövningsinstrument för att avgöra vad som är rätt och fel. Vad jag förstår blir det då viktigare att försöka komma fram till vilken grund, som ger bättre fotfäste, än att käbbla om de olika synsätt, som utgångspunkterna ger upphov till!
Om jag aldrig hade fått nåden att komma till tro, då hade jag idag med all sannolikhet haft svårt att förstå hur konservativa kristna tänker, så det förvånar mig inte att andra människor har svårt att begripa sig på mig! Då så är fallet, vill jag hellre föra ett samtal, där vi kan skilja på sak och person, låta bli att idiotförklara varandra, och istället bara lugnt konstatera, att om jag hade din värdegrund, då skulle jag också dela din åsikt, men nu har jag inte det, så jag har kommit till andra slutsatser.
Det är inte alltid så lätt, det medges, men man får jobba på det!
Det här med värdegrund, vad man har för tankar ifråga om moral och etik, är annars en sak för sig. Det är inte helt ovanligt, att människor har plockat upp sina uppfattningar härifrån och därifrån utan att någonsin pröva dem desto mer.
Istället har man mer eller mindre kritiklöst accepterat sånt man fick med sig hemifrån, eller sånt man hört i skolan, eller i kamrat- och vänkretsen, ser i nyheterna, blir matad med på sociala medier, och så vidare. Allt sådant bidrar till att forma vår världsbild och vårt tänkande, men allt som vi ser och hör är ju inte sant!
Själv växte jag upp i ett hem, där kommunismen var ett spöke, och allt jag läste framställde USA som det godas förkämpe i världen. Sen började jag jobba på ett ställe, där arbetskamraterna var övertygade kommunister, och började bit för bit ta upp deras värderingar och synsätt. Sen kom jag till tro, och kom en bit i taget underfund med att mycket av det jag tidigare trott och tyckt inte gick att förena med Guds Ord.
Då var frågan: skulle jag låta hela min bild av tillvaron förändras, säga ja till apostlarnas undervisning, eller skulle jag bara plocka ”russinen ur kakan”, och försöka åstadkomma en syntes? För mig blev det här egentligen aldrig någon större konflikt. Om Gud sade ett, och jag hade trott något annat, då var det jag, som skulle ändra mig. Han skulle aldrig komma att ändra sitt Ord för att göra mig nöjd, det insåg jag.
Men nu kan jag med blicken i backspegeln konstatera, att jag faktiskt inte hade några saker, som innebar någon total identitetskris för mig att börja ändra på. Visst hade och har jag många saker, som inte precis har gått på räls att få i enlighet med Guds vilja, men inget, där jag har känt att neej, Gud, det här vägrar jag att gå med på!
Mer så då, att om jag misslyckas får jag förlåtelse, om jag märker av envisa svagheter får jag säga ett ”tack gode Gud för att du vill ha mig ändå.” Jag, som alla andra människor, bär med mig syndafallets följder i form av svaghet och söndrighet, och det vet Gud.
För andra kan det vara betydligt svårare, har jag märkt, om detta då beror på att det är så jobbigt att erkänna att man är en söndrig syndare, som behöver Guds nåd och förlåtelse, eller om det beror på att det helt enkelt bara upplevs så oöverstigligt svårt att inrätta sitt liv i enlighet med Guds vilja, det får vara osagt.
Redan detta, att ändra sitt tänkande från humanismens ”människan är god” till Jesu ”ni, som är onda”, innebär ju en total omsvängning i hela ens syn på vad en människa är!
Om två samtalande människor ser olika redan på den punkten, då är det inte att undra på att det blir svårt att förstå hur den andre tänker! Så kanske det är där vi får börja, i själva människosynen. Visst är vi stadigt indoktrinerade till att tro att människan är god, men hur mycket av det vi ser omkring oss i den här världen stöder egentligen det tänkesättet?