Den frågan stöter man på då och då, ibland när det gäller saker, som i sig inte är speciellt svåra eller invecklade, och ibland när folk uttalar sig om saker, som de inte har någon större kännedom om.
Ja, hur svårt kan det vara att bara göra som Herren säger, när vi får befallning om enkla saker, sånt som inte är farligt att göra, som inte gör ont, och som inte ens kostar något?
Jag vill minnas att jag förr nån gång har skrivit om det där som Jesus säger, att när vi kommer in i ett främmande hus ska vi önska frid över det, hur märkligt tröga vi är i fråga om detta, fast det är så enkelt, och går så fort.
Idag ska jag återkomma till liknande tankegångar, nu inspirerad av alla skriverier och diskussioner och uttalanden om Finlands nyligen tillträdda regerings initiala svårigheter med att få något annat gjort än att försöka hantera allt, som uppdagats om en del av de nybakade ministrarna.
Jag tänker då på något, som den helige Ande inspirerade aposteln att skriva för nära tvåtusen år sedan, och på vilken situation han skrev det i.
Brevet jag tänker på skrevs i början av 60-talet e Kr. , antagligen från Makedonien, men i varje fall med säkerhet från romerskt territorium. Då regerade Nero i Rom, han tillträdde år 54, och regerade fram till år 68.
Brevet skrevs mellan apostelns första och andra fångenskap i Rom, under den period, då den spänning mellan de kristna och den romerska sten, som skulle explodera i Neros förföljelse efter Roms brand år 64, byggdes upp. Huvudorsaken till att de kristna blev en nagel i ögat för kejsaren var, som bekant, deras vägran att tillbe kejsaren som gudomlig, vilket var något, som avkrävdes alla goda medborgare i det romerska riket. De kom därmed att betraktas som ett potentiellt farligt element i riket, och att Nero grep tillfället att komma åt dem på bred front genom att anklaga dem för Roms brand var, naturligtvis bara ett svepskäl.
Paulus skrev alltså första Timoteusbrevet under en tid, då de romerska myndigheterna redan hade börjat visa öppen fientlighet mot de kristna, och då det var lätt att se, att detta knappast kunde annat än bli värre vartefter.
Och vad gör han? Jo, han uppmanar sina adressater till att åkalla Gud för att be för kungar och alla i ledande ställning!
Det är liksom hela programmet för oss kristna, vad det gäller vårt förhållande till överheten, oavsett om den är för oss kristna eller mot oss, eller bara allmänt likgiltig. Vi ska be för dem! Enkelt, visst? Hur svårt kan det vara?
Vi ska be för överheten, oavsett om den är rasistisk eller antirasistisk, oberoende av om den är vänster eller höger, blå eller svart, grön, eller prickig som nyckelpigan. Det är Herrens befallning!
Men vad gör vi? Jo, vi förfasar oss, också vi troende kristna, vi skriver i tidningar och nätpublikationer om hur hemska dessa sannfinländare är, och vilken skam och skandal det är att såna ska få sitta i regeringen, och så vidare. Var nånstans i Bibeln står det att vi ska bete oss på det viset mot vår överhet?
Så, handen på hjärtat, broder och syster, har du bett nån bön för regeringen Orpo? Har du lyft upp Riikka Purra och hennes gäng inför Herren? Om inte, varför inte? För att de har konstiga åsikter? För att du avskyr dem?
Stod det nånting där i 1 Tim 2:1-4 om att du inte behöver be för andra politiker än såna, som du gillar?
Ja, hur svårt kan det vara? Tydligen väldigt svårt, när det blir fråga om att sätta sina personliga antipatier till sidan för att kunna följa Herrens befallning! Och om så är fallet, då kanske detta säger något mindre fördelaktigt om mig själv!
Någon har sagt att det här med att uttrycka missnöje och kritik, det är som att sitta i en gungstol: det känns som att man rör på sig, men man kommer ingen vart….. så låt oss stiga upp ur gungstolen, och ställa oss på knä istället!