Jesus har ett och annat att säga om sådant, som får deg att jäsa. I Mark 8:15 står det så här: ”Akta er för fariséernas surdeg, och för Herodes surdeg!”, och i Matt 16:6 uppmanar han sina lärjungar att akta sig för fariséernas och sadducéernas surdeg. Han definierar alltså här tre olika saker, som kommer att skada och fördärva lärjungaskapet, om de får finnas kvar och jäsa – därmed inte sagt att det inte kan finnas fler!
För ett tag sedan blev jag påmind om det gamla bruket att välsigna bröddegen med att teckna ett kors på den, innan man ställde den att jäsa. När sedan degen jäst så mycket, att korset var borta, då var den färdigjäst!
Nuförtiden använder vi jäst, bakpulver, och andra medel för att få deg att jäsa, men på Jesu tid var det surdeg som gällde. Den hade samma effekt som de senare varianterna – bakterierna i surdegskulturen bildade koldioxid, som fick degen att svälla och bli porös.
Jesus använder alltså en bild, som var välbekant för åhörarna, men på ett sätt, som var litet överraskande. Surdeg i matlagningsbruk betraktades ju inte som någon dålig sak, tvärtom! Osyrat bröd åt man vid påskhögtiden, visst, men försök nu själv tugga bröd, som inte har haft något slags jäsmedel i degen! Surdegen gjorde brödet betydligt lättare att förtära, och därför ville man använda den.
Nu varnar alltså Jesus för fariséernas, sadduceernas och herodiandernas surdegar, och åsyftar då deras lära, det som de lärde folket, ledde folket att tro och göra.
Orsaken till att de här tre grupperna hade framgång och fick anhängare i det dåtida judiska samhället var, att de gjorde det här med religion, tro, och gudsförhållande mer lättuggat, än det var i originalversionen. På den punkten har inget förändrats, så varningen är fortfarande aktuell!
Trots att de till det yttre förefaller vara rätt olika, har de ändå alla samma grundfunktion: korset blir otydligare på ”församlingsdegen” ju mer den jäser av de här tillsatserna, och till slut är det i princip borta!
De här olika surdegarna har nämligen det gemensamt, att trots den religiösa vitmålningen finns på ett eller annat sätt alltid en fiendskap mot korset med.
Låt oss se på det, som Jesus kallar ”sadduceernas surdeg”!
Detta religiösa parti i Jesu samtid var lika mycket politiskt som religiöst. De stod på god fot med makthavarna, de satt på de höga posterna i templet – både översteprästen Kaifas och hans svärfar Hannas var sadducèer, om jag minns rätt.
De höll sig också med vad man skulle kunna kalla en liberal tolkning av Skrifterna – de trodde inte på änglar och andar, inte heller på någon uppståndelse från de döda. Men de förstod sig på att samla skatter och ära på jorden, i alla fall!
Det var deras affärer Jesus förstörde, när han piskade ut penningväxlarna och offerdjurskommersen ur templet, och sådant som påminner om att gudsfruktan inte är tänkt att vara något medel till att vinna denna världens gillande, och framgång och erkännande här i tiden, det är en styggelse för varje människa, som är influerad av sadduceismens ande (läs: Laodiceas ande)
I Filipperbrevet står det om människor, som vandrar som fiender till Kristi kors, som har ”buken till sin Gud” – alltså sådana människor som är inställda på att få jordiska njutningar, och att kunna skaffa sig det, som vi brukar kalla detta livets goda.
Observera nu, att man i det lägret inte nödvändigtvis är fiender till det, som korset ger! Nej då, visst kan man ta emot syndernas förlåtelse och evigt liv, och visst kan man vara nöjd med att få vara ett Guds barn!
Fiendskapen mot korset sticker upp huvudet när det blir fråga om det som korset vill göra med oss, när vi möter korset som det ohyvlade , frånstötande, smärtsamma avrättningsredskap det är för den gamla syndanaturen.
När det blir fråga om att ta upp sitt kors och följa Jesus, när det blir fråga om att ändra sina gärningar och sin livsstil, att gå mot strömmen av tidsanda och allmän opinion, när det är dags att bära Kristi smälek, och kanske hamna utanför lägret på kuppen, se, då vill inte gamle Adam vara med längre!
När man konfronteras med det faktum att världens vänskap är detsamma som Guds ovänskap, och utifrån det måste välja vilken av dessa båda man hellre vill vara vän med, då dyker fiendskapen mot korset upp i oss alla, mer eller mindre, för vi bär alla på en köttslig natur, som absolut inte vill det Gud vill!
Om den här sortens fiendskap får jäsa i Guds folk ett tag, då börjar korset försvinna!
Då får vi ett alltmer marknadsanpassat evangelium, ett budskap, som vill tala om för oss hur Jesus älskar alla barnen, och hur Gud välsignar allt och alla, och i förlängningen också ibland falskeligen utlovar, att alla nog kommer till himlen till slut, oavsett vad de tror och hur de lever, men som talar väldigt tyst om Jesu ord att en lärjunge förväntas ta på sig sitt kors och säga nej till sig själv – med andra ord, vi börjar inbilla oss själva och varandra att det nog ska gå att sitta på staketet, och vara vän med både Gud och världen i alla fall.
Här är några symtom på pågående jäsningsprocess:
När vi följer med vår tid, så vi kan styra färden, så som det passar oss, och djävulen och världen, när vi håller fingret vått, och känner var det fläktar, och när vi kursen fått, vi hastigt av oss häktar kappan, som vi än en gång ska vända, för sådan vändbarhet vi blivt kända! När predikan om synden och domen är lagisk, så den tar vi bort, och svartvita evangelister förstår vi att hålla kort, för inte kan den vara hård, kärleken, som är så tålig, vi satsar på den slags vård, som säger: ”du är ej så dålig!” Sen orkar man än några dar, fastän man har skuldbördan kvar. När vi söker kryckor som passar, så att man kan halta och gå, och skulle ändå något trycka, serverar vi billig nåd. När vi glömt vart kärleken till sanningen tog vägen, då börjar det vara färdigjäst i degen!