Efteråt gav man ut en bok, som innehöll det samlade budskapet från konferensen, en bok som fick titeln ”Jesus, where are You taking us?”, och som bl a innehöll några profetiska budskap, som hade framburits under dagarna.
Det kan har varit ungefär tio år senare, i början på 80-talet, som jag fick boken i händerna, och läste den med stort intresse – jag var då också själv sedan något år engagerad i den karismatiska rörelsen.
Där fanns ett profetiskt budskap, som jag fäste mig vid så pass att jag skrev av det, innan jag lämnade tillbaka boken till ägaren.
Jag fäste mig vid det för att det innehöll vad jag uppfattade – och fortfarande uppfattar – som själva kärnan i det Herren ville göra, när den stora andeutgjutelsen kom över alla samfund och kyrkor då för femtio år sedan.
Jag fäste mig vi det också för att det innehöll en angelägen uppmaning till omvändelse, inte ett guld och gröna skogar-budskap av det slag som ofta basuneras ut av diverse lyckoprofeter som förment ”viktiga budskap”.
Tyvärr går det ofta så, att de äkta, angelägna tilltalen från Gud drunknar i allt det bakgrundsbrus, som hela det nutida enorma utbudet på olika slag av mer eller mindre människoproducerad kristen undervisning och budskap, med eller utan melodiförpackningar, fyller våra öron och tankar med. De drunknar, glöms bort och trängs undan.
Eller så mals de helt enkelt sönder i den pratkvarn, som alltid tycks gnissla igång bland de troende, så snart något händer eller sägs, som rubbar de invanda cirklarna!
Den glömskan bekommer oss inte väl, inte pulvriseringen av Guds tilltal heller, för detta tar ifrån oss den profetiska vägledning, som vi så nödvändigt skulle behöva!
Så här löd budskapet, som jag skrev av då för länge sedan:
”Sörj och gråt, för min Sons kropp är sönderbruten!
Kom inför mig med förkrossade hjärtan och botfärdiga sinnen, för min Sons kropp är sönderbruten!
Kom inför mig i säck och aska, kom inför mig med tårar och sorgesång, för min Sons kropp är sönderbruten!
Jag hade velat göra er till en enda ny människa, men min Sons kropp är sönderbruten.
Jag ville göra er till en stad uppe på berget, ett ljus som lyser så at hela världen skulle se det, men min Sons kropp är sönderbruten.
Ljuset är bortskymt. Mitt folk är splittrat. Min Sons kropp är sönderbruten.
Vänd om från era fäders synder, vandra på min Sons vägar! Vänd om till er Faders plan, vänd om till er Guds avsikt!
Min Sons kropp är sönderbruten.
Tillståndet i min kyrka och bland mitt folk behagar mig inte. Det råder misstänksamhet och fiendskap ibland er, det råder trätlystnad ibland er. En del av er känner fortfarande mer samhörighet med era grannar och bekanta än ni gör med mitt folk, med dem som bär mitt namn.
Det är nödvändigt att ni gör bättring, det är nödvändigt att ni vänder om från dessa synder, som skiljer er från era bröder och systrar!
Nu är den lägliga tiden för er att vända om från allt detta, och jag vill ge er den insikt och den kraft, som ni behöver för att bli ett enda folk!”
När man läser t ex Efesierbrevet ser man en röd tråd, som går igenom hela texten, nämligen budskapet om enhet i Kristus, att Jesus har dödat fiendskapen och rivit ner det som skiljer, att församlingen är hans kropp – och han har faktiskt bara en kropp! – att vi får befallning om att ha fördrag med varandra i kärlek, och att bevara Andens enhet, att hålla oss till Kristus så att Kroppen kan fogas samman och byggas upp, och sist, men inte minst, att stå emot Djävulens listiga angrepp, för han gör minsann allt han kan och litet till för att riva ner allt, som Herren vill bygga upp!
Budskapet, som jag skrev av, är alltså helt i linje med vad Skriften uppmanar oss till!
Det var många, som prövade det, och höll med. ”Detta är viktigt!”
Hur gick det då, ville vi också gå i den riktning, som Herren anvisade?
Här är väl svaret både ja och nej.
Visst har det hänt mycket på de snart femtio år, som gått sedan dess år. Samfundsgränserna är inte lika vattentäta nu som då, vi kan besöka varandras möten, och också anlita varandras talare olika samfund emellan på ett helt annat sätt nu än då.
Men. Vi har fortfarande våra olika samfund, och vi identifierar oss fortfarande som påsk-, pingst- och midsommarvänner.
Vi hälsar på hos varandra, bra så, men sen går vi hem till det vi kallar ”vår församling”.
Vi delar alltså fortfarade upp Jesu kropp i olika bitar – i verkligheten kan vi förstås inte göra det, Kristi kropp är en, oavsett hur vi beter oss, men i vårt handlande och i vår föreställningsvärld är det ändå alltför mycket ”vi och de”, alltför litet Kristi kropp-medvetande.
Vittnesbördet inför både värld och andevärld blir därefter.
Så, jag känner fortfarande hur det här budskapet från femtio år tillbaka träffar oss, träffar mig. Vi kanske har tagit något steg på väg, men fortfarande har vi en lång väg att gå, innan människorna runt oss på nytt kan säga: ”Men, se hur de kristna älskar varandra!”
Det här är ingen lätt eller enkel sak, inte om vi ska vandra i ljuset och ta oss an de svåra frågorna i stället för att sopa dem under mattan.
Men om vi skulle ta det på Jesu sätt, minnas att han lärde oss att Gud är vår Fader, och vi hans barn, att han gav oss sitt blod och sitt liv, och sedan också av sin Ande, för att dra oss närmare sig själv, och därigenom också närmare varandra, då skulle mycket vara vunnet.
Då skulle alla som ärligt vill söka och följa Herren bli mera ett, både inom och mellan samfunden, och då skulle också åtskillnaden mellan dem, som av uppriktigt hjärta vill gå med Herren Jesus, och dem, som visserligen vill ha ett sken av gudsfruktan, men inte veta av dess kraft, bli tydligare och mer synlig.
Det kostar ”bara” att vi underordnar oss det, som Jesus redan har gjort med oss. I honom är vi ett!
Budskapet var angeläget, som sagt. Det finns en nyansskillnad mellan att se ett budskap som viktigt, och att se det som angeläget. Det förra har en mer allmän prägel, man kan hålla med om att detta är viktigt, se det som viktigt, predika det som viktigt, till och med, utan att det berör ens eget samvete, tränger in som ett stygn i ens eget hjärta, blir en personligt mottagen kallelse till omvändelse.
Det angelägna, det blir angeläget just för att man inser att detta är Guds tilltal till just mig! Det står om Daniel i Daniels bok första kapitel, vers åtta, att han lät det vara angeläget för sig att inte orena sig med den mat, som serverades i Nebukadnessars palats.
Inget ”visst, det är viktigt att hålla Mose lag, men under de här omständigheterna kan det väl inte gälla mig”.
Nej, han lät det, lät det vara angeläget för sig att ta Guds tilltal på allvar!
Här finns en ledtråd till något viktigt. Låter vi, tillåter vi Guds Ord, Guds tilltal, Guds vilja var något angeläget för oss, eller får det bli kvar på nivån ”viktigt”?
Läser jag en sån bok, som ”Angelägna budskap” för att lyssna in vad Gud vill säga mig genom den, på vilka punkter han vill ge mig råd om vilken väg jag ska vandra, och med en inställning av att vara beredd att tänka om, att ändra mig?
Läser jag, läser vi ens alltid Bibeln på det sättet?