Ibland kan man komma in på helt oväntade associationskedjor, när man läser Bibeln.
Så gick det för mig en gång, när jag läste 1 Mos 50:2-3. Där berättas om hur Jakob på Josefs order blev balsamerad efter sin död.
Processen ifråga tog fyrtio dagar i anspråk, det var alltså ingen enkel och lättvindig sak att försätta en död kropp i sånt skick, att den sedan bevarades utan att förruttna! Största delen av den här tiden gick åt till att torka ut den döda kroppen genom att bädda in den i salt. Om någon mot förmodan skulle vilja sätta sig närmare in i processen, är det bara att googla på ”mumie”….
Genom den här processen tänkte man sig alltså att bevara den döde för evigheten.
Det jag kom att tänka på, när jag läste där i första Mosebok, var att detta ju handlar om en konserveringsprocess, alltså ett försök att med konstlade medel bevara det yttre utseendet på något, som en gång var levande, men inte längre är det! Och detta är i sin tur något, som vi i kristenheten sysslar med både här och var, utan att egentligen tänka på vad vi gör.
Varför känner vi då behov av att syssla med sådant, som kan betecknas som religiös balsameringskonst, och hur går den till?
Jag skulle vilja föreslå att det kanske kan se ut så här:
Bibeln talar om några saker som väcker Guds vrede.
Ibland tenderar vi att bli så ”snällteologiska”, att vi glömmer bort att Gud faktiskt kan bli arg, att han till och med sägs vara en Gud, som dagligen vredgas!
En sak, som väcker Guds vrede, är när den kristna församlingen har fått uppenbarelse från Gud, så att vi vet vad som är rätt inför Gud, och vad som är Hans vilja, och sedan ändå väljer att strunta i Herren, och göra som man själv vill istället.
En annan variant är när Gud har låtit oss smaka att han är god, t ex genom förnyelse och andliga nådegåvor, och vi sedan efter den första ”andlig kicken” förkastar det och går tillbaka till att göra som som förr, då när vi själva hade kontrollen.
Eller så kanske vi inte alls tar emot den erbjudna gåvan, trots att vi i och för sig vet, att detta är från Gud.
När Gud i sådana här lägen har kallat till omvändelse ett antal gånger, och ingen lyssnar, då kommer småningom en ande av andlig sömn, ljumhet och likgiltighet in ibland oss. Det här är en andefurste som kommer i följd av Guds tuktan över oss. Han kallas också sömnens ande och likgiltighetens ande. Jes 29:9-14, Rom 11:7-8
Herren ger inte ljus och uppenbarelse till sin församling för att tillfredsställa vår nyfikenhet, inte heller för att vi ska göra teologi av det vi fått, och stoppa in det i bokhyllan! Allra minst gör han det för att ge oss underhållning!
Det vi får, det får vi för att det ska förvandla våra liv! Den förvandlingen börjar ske när vi hör och gör, lyssnar och lyder.
Där man hör, men inte vill göra, där kommer det andliga livet att börja tyna bort, och det är då vi börjar ta till balsameringsmetoderna, för att det åtminstone ska se bra ut på ytan!
Paradexemplet på den här dynamiken har vi i beskrivningen av församlingen i Laodicea i Uppenbarelsebokens tredje kapitel.
Om en församling lyder Gud när det passar dem själva, och i övrigt gör som de själva vill, då kan den sägas ha en halv omvändelse. Detta är vad andlig ljumhet är i praktiken.
Samma halva omvändelse möter vi, när människor nog gärna tar emot syndaförlåtelse och välsignelser från Gud, men inte vill gå in i någon efterföljelse.
Det är på det sättet man blir fiende till Kristi kors! Man är inte fiende till det som korset ger, men man vill inte ta upp det för att följa Jesus. Detta är ljumhet.
Laodicea är bilden på en utpräglat demokratiskt styrd församling. Det förefaller vara det styrelseskick som denna andemakt, till skillnad från villfarelsens ande, helst vill smuggla in ibland oss. (Villfarelsen tycks hellre arbeta genom starka ledare, som leder åt fel håll)
Makten i Laodicea utgår alltså från folket, och ligger därmed i händerna på den osynlige eminens som har inflytande över folket, sen kan du gissa vem!
Ledarna i en demokratisk församling formas i sitt ledarskap av folkets förväntningar.
Resultatet blir, att det inte är herdarna som leder fåren, utan fåren som leder herdarna. Det folket vill ha, det försöker ledarna tillhandahålla, och sånt som majoriteten inte gillar, det undviker man.
Jag menar då inte, att en herde inte ska lyssna på vad församlingsmedlemmarna säger!
Vad jag menar är, att det blir fel om hans handlande och undervisning styrs av att han vill vara församlingsborna till lags till varje pris!
Så länge någon, som är verksam i ett sådant här sammanhang, är nöjd med att undervisa eller profetera i allmänna ordalag, har han goda chanser att bli allmänt omtyckt , men så snart han börjar göra tillämpningar, och går in i något slag av praktiskt andligt ledarskap, blir det opposition i de ljummas gemenskap!
Den onde har en förnämlig bundsförvant inom oss var och en, nämligen den köttsliga naturen. Den varken kan eller vill lyda Gud, och får den härja fritt, då får vi i den kristna församlingen den balsameringsprocedur, som ser ut som jag beskriver här i fortsättningen, om jag får karikera litet, och observera att det här är en karikatyr! Naturligtvis är det inte så här eländigt alltid och överallt, men det är illa nog att de tydliga tendenserna finns!
I en pågående andlig balsameringsprocess fungerar de andliga ledarna närmast som en slags entreprenörer, som är anställda för att hålla igång en verksamhet.
Herdarna och administratörerna arrangerar möten och konferenser med undervisning och lovsång och förbön, dit människor kan komma och bli välsignade, och sen får dom åka hem igen och göra vad de vill, medan arrangörerna räknar kollekter och avgifter.
Lärare och evangelister förvandlas till uppträdande artister, och är dom bra på att underhålla, kommer mycket folk till mötena, och de kan räkna med att bli mycket anlitade.
Profeten har sin plats i showen så länge han profeterar tröst och välsignelse, annars upplevs han som jobbig, och blir rätt snabbt utfryst och ihjältigen.
En sådan här situation, där ledarskapet förvandlats till underhållare, är ganska typisk för en församling, där mycket av ljumhet har smugit sig in.
Och det här cementerar status quo! Det balsamerar det som en gång var levande, så att det fortsätter att se ut ungefär som förr!
Skulle en ledare våga bryta det mönstret, och vara en rätt herde, lärare, eller profet, då riskerar han att bli utröstad och avsatt, eller åtminstone utfrusen, om han råkar ha för bra anställningsskydd för att bli sparkad. Det moderna ordet för detta lär vara ”cancelkultur”.
Medlemmarna i den balsamerade församlingen är varken varma eller kalla. Så vill Herren inte ha det, ljumhet tycks vara det värsta han vet!
Gud tar tydligen alltså helt enkelt ifrån dem deras halva omvändelse, och låter dem gå helt på egna vägar, tillåter sömnens ande att komma in och förblinda dem, så att de småningom blir helt likgiltiga för vad Ordet och Anden säger.
Detta sker för att de ska komma in i en sådan andlig misär, att det småningom ska gå att föra dem till en hel omvändelse.
När Gud uppfostrar oss syftar Han alltid till omvändelse! Han vill ha oss hem!
Några förslag på indikationer på att ljumhetens ande är i färd med att balsamera en församling – eller en hel kyrka:
I en församling, som är drabbad av den här smittan, ska allt vara fint.
Det ska vara kulturellt och filosofiskt, det ska vara fina mosaiker i fönstren och fyrstämmiga koraler av Bach och Händel, spelade på jätteorglar i miljonklassen! Verksamhetsformerna är uttänkta och genomtänkta och välplanerade och marknadsförda i broschyrer med fyrfärgstryck. Sömnanden är nämligen också en perfektionistisk andemakt!
Allt är så fint, att församlingen på fullt allvar tycker att den är rik, har vunnit rikedomar och inte behöver något från Herren just nu, tack!
Guds Ord betraktas som något gammaldags och förlegat, som man på sin höjd kan hämta litet tänkvärda aforismer ifrån, men absolut inte något som ska få avgöra hur vare sig de enskildas eller församlingens liv ska utformas!
Undervisningen består i följd av detta av litet bibel plus massor av mänskligt tänkande. Ju mer av Freud och Russell och övriga antikristprofeter, som slinker med i förkunnelsen utan varudeklaration, desto bättre och finare låter det!
Någon klar evangeliets förkunnelse om korset och omvändelse som förutsättning för syndernas förlåtelse – eller ens att något sådant som syndernas förlåtelse faktiskt skulle behövas – hör man sällan och aldrig. Det är flum och kompromisser för hela slanten.
Gamle religiöse Adam överlever och mår bra i den balsamerade församlingen.
Verksamheten kan vara livlig där, och bärs ofta till stor del upp av frivilliga arbetare, så kallade ”eldsjälar”. Detta kan vid första anblicken faktiskt se ut som väckelse eller förnyelse, för det händer ju mycket!
Om en församling har tretti aktiviteter i veckan på programmet ser den ju väldans livaktig ut, inte sant? Om dessa aktiviteter dessutom faktiskt aktiverar en hel del människor, då är väl allt bra? Så tycker vi lätt.
I verkligheten är eldsjälarna ofta ett stort elände i Guds församling, för medan den, som är brinnande i anden, drivs av en vision och söker Guds ära, drivs eldsjälen av en ambition och söker egen ära!
Vi har två möjligheter att finna en identitet och en plats i tillvaron.
Den ena kommer från kunskapens träd, och består i att vi bygger upp en identitet och tar oss en plats genom det vi kan och det vi gör. Den andra kommer från livets träd, och bygger på nåd, att veta sig vara älskad och sedd av Herren Jesus, alldeles oberoende av vad jag kan eller får uträttat.
Den som vet, att han aldrig kommer att bli lämnad, aldrig övergiven, aldrig utkastad, har sin plats i tillvaron garanterad!
Eldsjälen har mycket av sin identitet i det han lyckas prestera, och ju mer han får uträttat, synligt uträttat, desto mer plats i tillvaron tycker han sig ha. Han är följaktligen mycket bättre på att starta saker, än på att avsluta dem!
När församlingens verksamhet leds av människor, som bygger sin identitet av material från kunskapens träd, kommer den att bindas upp i en massa saker, som bara fortsätter och fortsätter, fast de skulle ha haft sin tid och avslutats för länge sen, för ingen vågar säga åt eldsjälen, att nu lägger vi ner det här. För då blir eldsjälen så lessen och arg, för det här var ju hans identitetsskapande prestation!
Den balsamerade församlingen lägger sig alltså till med balsamerad verksamhet!
Sömnanden satsar stort på det ”religiösa köttet” – den gamla syndanaturen som ser sin chans att få överleva och fortsätta att förverkliga sig själv genom kunskapens träd, nu under kristna förtecken.
Att det är just det som det är fråga om, visar sig i att både ledarna och stora delar av församlingen lever i uppror mot Gud, ett uppror som tar sig uttryck i att man varken vill lyda Guds Ord eller på allvar söka Guds vilja. Rom 8:5-8
Omvändelse och syndernas förlåtelse tonas som sagt ner, istället blir det bara fråga om att vara tolerant och förstående.
Personlig frälsning är inte heller längre desto mer på programmet.
Alla sägs vara Guds barn, Gud tycker om alla, det ordnar sig nog till sist så att alla får komma till himlen, åtminstone alla som är döpta och konfirmerade. Sådan är ljumhetens andes predikan!
Den låter nog så tilltalande, den rentav kliar i öronen, men i verkligheten är detta en stor, mjuk dunkudde att luta sitt huvud mot, och fortsätta att vara andligt sovande och själiskt vaken under resan mot en betydligt varmare slutdestination, än den som resenären hade tänkt sig att komma till.
Det finns, i följd av denna förkunnelse, ofta en slags frälsningsvisshet bland församlingsmedlemmarna. Tyvärr är det oftast en falsk visshet, som grundar sig på församlingsmedlemskap och utförande av vissa religiösa handlingar, inte på att man personligen tror på Herren Jesus! Luk 3:7-8, Apg 16:30-34
Hur ser då vägen ut ur detta ut? Kan den balsamerade församlingskroppen få liv? Kanske så här?
Först av allt behövs människor, som i bön och fasta vill stiga fram i bräschen inför Gud och be om nåd för folket. Hes 22:30.
Här behövs profeten, om det ska finnas någon som går före, och ger exempel och föredöme på vad det innebär att stiga fram i öppningen i muren inför Gud, och be om nåd till omvändelse för en avfallen församling! Förebedjarna kan utverka nåd, så att Herren näpser likgiltighetsanden och dimmorna lättar från församlingen.
Däremot kan vi inte bara ställa oss upp och befalla denna andefurste att försvinna!
Han är där på grund av församlingens förkastande av Herrens uppenbarelse, och med tillstånd från Gud, så det är till Gud vi får lov att vända oss, om vi vill bli av med honom!
Det gäller också att ta vara på och hjälpa dem, som upplever att Herren står vid deras personliga hjärtedörr och knackar, så att de, en och en, vågar ta steget ut från den ljumma religiositeten! Rätta herdar behövs, de behövs överallt…
Men att bara stiga upp i församlingen och försöka informera om hur det står till, det räcker inte.
Det är litet som i den gamla sagan om kejsarens nya kläder, det här.
Hur visar man ljuset åt en som är förblindad? Hur får man en, som tror att han har fina kläder, att begripa att han i själva verket är naken?
Här finns inga genvägar. Dörren, som sömnens ande kommit in genom, är Guds vrede över den förkastade uppenbarelsen, och den dörren måste stängas innan något kan ändras.
Det gäller framför allt att komma ihåg, att detta aldrig är en kamp mot kött och blod. Inget blir bättre av att man kritiserar och dömer!
Ser du att det här är en beskrivning av läget i din församling, då är du kallad att nöta byxknäna för att det ska bli en förändring!
Ingen av oss har någonsin råd att sätta sig på några höga hästar. Vi kan alla bli lurade, vi har alla någon gång blivit lurade, med all sannolikhet är vi just nu lurade på något sätt, som vi ännu inte upptäckt, och vore det inte för att Herren i sin nåd hjälper oss, och lyfter oss på fötter igen, skulle ingen av oss ha en chans i den här striden!
Detta med att Gud dagligen vredgas är någon vi ofta glömmer. Men jag själv minns det alltid och det har gjort att jag går omkring med dåligt samvete egentligen hela tiden. Ska det vara så? Många svarar nej på frågan, men kanske är jag på något sätt rädd för att koppla av för mycket. Då kan jag ju bli balsamerad och tycka att allt bara står rätt till. Inget står ju någonsin rätt till med oss kristna. Alltid finns det behov av att gå framåt. Men kommer det inga omskakande frågor och funderingar kan balsameringsprocessen långsamt börja sätta igång.
Men: Om man håller fast vid sitt dagliga läsande av Bibeln blir man väl påmind om var det brister och då kanske man inte behöver odla sitt dåliga samvete så ofta? Innan jag kom till tro hade jag gott samvete oftare. Då hade jag ju i alla fall gjort mitt bästa för at bli frälst. I dag vet jag att jag aldrig kan göra tillräckligt. Eller kanske är det onda samvetet ett tecken på att någon del av mig ändå försöker frälsa sig själv?
Ja, det var ju situationen, där man tycker att allt står ganska väl till, att man kan känna sig rätt nöjd med status quo, detta därför att man har börjat strunta i vad Gud har att säga om människor, som i öppet trots väljer att gå sin egen väg istället för Guds, som jag försökte skriva om i det här inlägget.
Då har man ju inte det, som vi brukar kalla dåligt samvete, precis!
Men ska man då behöva gå omkring med konstant dåligt samvete för att kunna tänka att man står i rätt förhållande till Herren?
Det är inte vad evangeliet lär oss.
Tvärtom är evangeliet tänkt att ge oss ett gott samvete, dvs ett samvete som inte ständigt signalerar skuld och skam och fördömelse inför den egena bristfälligheten, utan som istället hela tiden får en att se på Jesu, på nåden, på förlåtelsen, som finns där för var och en som bekänner sig vara i behov av den!
”Hos dig är ju förlåtelse, för att ,man ska frukta dig”.
”Vi ska frukta och älska Gud” är en återkommande uppmaning hos Luther, och där slår han huvudet på spiken.
Vi fruktar Gud, därför att han är helig i sin vrede över ondskan, och vi älskar honom därför att han trots att han hatar synden ändå älskar syndaren, och vill förlåta.
Där balsameringsprocessen har fått stadigt grepp om människor, där varken fruktar eller älskar man Gud längre, där betraktas han mest som något slags kosmisk springpojke, som ska stå till tjänst med välsignelse och allmän välgång, men som ska låta bli att lägga sig i hur vi lever och handlar….