Vi ska fortsätta litet på temat fördömelse och anklagelser, nu från en annan vinkel.
När det står skrivet att det inte finns någon fördömelse för den, som är i Kristus, tenderar vi ofta att bli halvvägs i vår förståelse av detta. Vi missar halva innebörden!
Den andra halvan är nämligen att det inte finns någon fördömelse åt något håll för den, som är i Kristus. Lika litet som vi behöver ta emot de brinnande pilar, som den ondes anklagelser utgör, lika litet har vi någon rätt att skicka iväg några egna anklagelsepilar mot andra!
Dels går vi djävulens ärenden, när vi sysslar med sådant, och dels blir vi själva sårbara, när vi på detta sätt stiger in på mörkrets område, detta därför att Herren uttryckligen har förbjudit oss att anklaga och fördöma varandra!
Det här har jag varit inne på också tidigare i i höst, när jag tog upp texten om att vi inte ska kämpa mot kött och blod. Då skrev jag så här: ”Vad brukar då motståndarna, de onda andemakterna, ta till i det läget, när Herren har gett sitt folk en klar befallning? Jo, de försöker naturligtvis få oss att göra just det, som Gud har sagt att vi inte ska göra! Taktiken från Edens lustgård har inte förändrats, för demonerna vet, att om de lyckas få oss att göra det, som Gud har sagt att vi ska låta bli, då har de vunnit den ronden!”
Här behöver vi göra en klar skillnad mellan att förmana och att anklaga, och mellan att döma och fördöma. Annars hamnar vi i det andra diket, där man aldrig får säga att något är fel, eller att något är synd, för ”vi ska ju inte döma”.
Jesus uppmanar oss att förmana varandra vid behov, Matt 18:15-18 Här handlar det inte om att någon ska bli anklagad och förödmjukad som straff för dåligt beteende, här handlar det om att ”vinna sin broder”, alltså om att återupprätta gemenskapen. Inte heller handlar det om att bryta all kontakt med en, som för tillfället vägrar att omvända sig, ordet ”ethnikos”, som här är översatt med ”hedning” är inte föraktfullt eller nedsättande på något sätt, det betecknar bara en, som inte för tillfället är en del av församlingsgemenskapen, men som ska behandlas på samma sätt som alla människor, som ännu inte kommit till tro, alltså med kärlek och respekt.
Faktiskt går det som Jesus här säger direkt tillbaka på Mose lag, 3 Mos 19:17, där det står så här: ”Du ska inte hata din broder i ditt hjärta, men du ska tillrättavisa din nästa, så att du inte för hans skull kommer att bära på synd!”
Här ska vi lägga märke till att strax innan Jesus ger de här anvisningarna, har han berättat liknelsen om det förlorade fåret! Tydligare kan det inte bli. Han avser att allt ska göras för att återföra dem, som gått vilse, till gemenskapen! Den här texten är inte en anvisning för hur man kastar ut och tar avstånd från människor, den ska förstås som Herrens uppmaning till oss att söka upp och hämta hem dem!
Att bli visad till rätta, när man har gått fel, det borde ju för övrigt vara en bra och positiv sak, visst? Om vi inte ser det så, när det är vår tur att bli visade tillrätta, då är det ett tecken på att det finns ett litet högmodsfrö någonstans, som har börjat gro….
Jesus säger också mycket klart att vi inte ska döma varandra i avsikt att fördöma, alltså få den andre att känna sig skyldig och dålig och underlägsen och mindervärdig. Luk 6:37
Det är värt att lägga märke till att det grekiska ord, som här är översatt ”förlåt”, apolyo”, inte är något av de vanliga orden för förlåtelse. Det här ordet betyder att man friger någon! När man anklagar och fördömer blir effekten den motsatta, då binder man den andre.
Så hör också detta med visat förakt, uttalade anklagelser, och allmän nedvärdering till kategorin maktmetoder, sådant som tas till i den här världen för att tvinga andra in under sitt inflytande. Så ska det ju inte vara bland de kristna!
Vi får också akta oss för att syssla med förtal och ryktesspridning. Sådant är att sprida anklagelser och fördömelse mot någon medmänniska vidare, vilket är detsamma som att ta anställning vid ”åklagarämbetet”.
Det här med skvaller, förtal, och ryktespridning har varit, och är, en av Guds folks skötesynder. Det är också en av den ondes effektivaste metoder att skapa misstroende och misstänksamhet kristna emellan. När vi talar om andlig krigföring, ska vi minnas att det viktiga är att vara uppmärksamma på vad han försöker få oss att tänka och göra, så att vi inte blir överlistade av honom! 2 Kor 2:5-11
Också ifråga om detta har Mose något att säga oss. Vi har redan tittat på 3 Mos 19:17.
I 3 Mos 19:16 , versen före, står det så här: ”Du ska inte gå med förtal bland ditt folk. Du ska inte stå efter din nästas blod. Jag är Herren.” Att gå med förtal jämställs här med att stå efter en annans liv! Så allvarligt är detta inför Gud.
Förmaning är att man talar med någon om det som gått fel, på ett jämställt plan, och med åtskillnad mellan sak och person. Att anklaga och döma är att komma ovanfrån, och i avsikt att ta avstånd från den andre och trycka ner honom. Att syssla med förtal är att åstadkomma en andlig miljöförstöring, där vi låmgsamt kväver varandra i rökutvecklingen från tungor, som är antända av helvetets eld. Jak 3:6 Ja, vi står efter varandras liv, när vi förtalar varandra!
Också ifråga om detta får vi komma ihåg Jesu uppmaning om att vi ska lära oss vad det ordet betyder, att Gud har behag till barmhärtighet, inte till offer!
Fariséerna och de skriftlärda var bra på att kritisera, döma, fördöma, och ta avstånd från andra, som inte levde upp till deras standard. Vi är bra på att kritisera, döma, fördöma, och ta avstånd från fariséerna och de skriftlärda….”vi tackar dig, Gud, för att vi inte är som dessa fariséer….”
Men vad är det då i dem – och oss – som får oss att gå i den här fällan? Skrapar man bort vitmålningen, då kommer en ganska ful sak fram: det här med att få tala illa om andra kan få baktalaren att själv känna sig litet bättre! ”Ja, åtminstone är jag ju inte sån…”
Detta är något som kommer fram i både samhälle och församling i alla tider. Förr fanns så kallade skamstraff, där människor fick sitta i stocken, t ex, medan alla gjorde narr av dem och hånade dem. Vad fick man ut av att spotta på en hjälplös medmänniska? Jo, känslan av att själv vara så mycket bättre.
Nuförtiden är det mediadrev mot den ene och den andre, där hat och avsky och förakt piskas upp både i tidningar och på sociala medier, Fenomenet är det samma. Varför går folk så villigt med i dreven? Jo, det får dem att känna sig själva litet bättre en stund. Också de, som med glädje bekänner sig till att vara i Kristus, och därmed fria från fördömelse, är med och sprider fördömelse till andra, genom att sprida fördömelse mot andra.
Det här är alltså en version av den fallna människans projekt att försöka åstadkomma ens litet egen rättfärdighet, vilket alltid går hand i hand med fördömelse…
En form av den fördömelse, som vi ofta bär på, och skickar vidare till andra, kallas besvikelse.
Vi är så vana att gå omkring och vara besvikna på det ena eller det andra – eller båda – att vi inte ens reagerar på att det skulle vara något ohälsosamt, det känns liksom naturligt att gå omkring med en viss nivå av besvikelse inombords!
Nu är det så, att all besvikelse innehåller en anklagelse mot den eller de, som har gjort oss besvikna. Den anlagelsen tar sig uttryck i ilska, i oförsonlighet, i lust att ge igen – eller, om man är en from och religiös människa, i lessenhet och självömkan. Man mår alltså dåligt själv i varierande grad av sin besvikelse, och om man på olika sätt låter upphovet till sin besvikelse förstå hur besviken man är, då skickar man anklagelsen och fördömelsen vidare.
Detta är förstås ur själafiendens synvinkel sätt en mycket önskvärd utveckling! Det skapar splittring och fiendskap, misstänksamhet och benägenhet att dra sig undan från nära mänskliga relationeer – och, om det är Gud man är besviken på, en benägenhet att också hålla honom på avstånd. Det är svårt att hysa en odelad tillit till någon man är besviken på!
Vad detta gör med vår beredskap och förmåga att stå i den andliga striden behöver jag väl knappast utveckla desto mer… låt mig bara nämna den här märkkliga utvecklingen i Jerusalem den där påsken för snart tvåtusen år sedan. Vad var det som gjorde att de, som hade ropat hosianna när Jesus red in i Jerusalem, tre dagar senare stod och ropade att han skulle korsfästas?
Ja, vad som drev det religiösa ledarskapet vet vi ju, det står skrivet, De var avundsjuka, rätt och slätt. Men de andra?
De var besvikna, besvikna över att Jesus inte hade satt sig på Davids tron, besvikna över att han hade sagt att de skulle fortsätta att betala skatt till kejsaren, besvikna över att den messianska guldåldern inte hade brutit in – och hela denna besvikelse bröt ut i fiendskap mot den, som hade gjort dem besvikna! Besvikelsen, lika väl som förtalet, gör att vi står efter andras blod på något sätt, kanske inte så att vi dödar, men nog så att vi skadar!
Här ser vi också hur förväntningar och besvikelse hör ihop. Orealistiska, för högt ställda förväntningar resulterar ofelbart i besvikelse, så själafienden vill gärna att vi ska ha sådana! Tänk bara på hur det har gått, när överentusiastiska predikanter har stått och utlovat mer än vad Gud lovar…eller när människor har gått in äktenskap med förväntningen att den andra ska göra en evigt lycklig…
Nu har Gud gett oss botemedel mot detta. Jesu blod renar från orättfärdighet och synd, och att gå omkring med anklagelser mot andra, att på detta sätt göra sig till springpojke eller -flicka åt den onde, det är definitivt både orättfärdighet och synd!
Vi får alltså också i fråga om detta både ta emot vår egen befrielse och ge vår motpart fri genom att släppa in Guds nåd och förlåtelse i situationen, alltså genom att be Fadern förlåta både oss själva och den vi är besvikna på. Jag behöver ju också själv Guds förlåtelse för min egen lättstötthet, för min egen anklagelse mot en medmänniska, för att jag, som själv har fått så mycket förlåtet, inte var omedelbart beredd att förlåta och välsigna den andra!
I anklagelserna och de hårda domarna, i avståndstagandet och det rena föraktet finns inte ett uns barmhärtighet.
Vi behöver lära oss från grunden, att utan att man är villig att ödmjuka sig till att vinnlägga sig om barmhärtighet, med allt vad detta i praktiken innebär ifråga om attityd mot medmänniskorna, kan vi inte gå i segertåg i andevärlden! Där går man nämligen bara när man är med och sprider doften av Kristi nåd och kärlek och barmhärtighet! 2 Kor 2:12-17, 2 Kor 5:14-21