I dagens nummer av Vasabladet fanns följande citat av den svenska journalisten Majolin Pierre:
”Har ni tänkt på att om man är tillräckligt många om en galenskap, blir den något helt normalt?”
Jadå, det har jag, och många gånger! Jag har också tänkt, att man behöver inte ens utgöra någon större del av befolkningen, bara man är tillräckligt högljudd och påstridig!
Vad M. P. tänkte på, när hon skrev detta, vet jag förstås inte, men iakttagelsen är allmängiltig. Bara man får tillräckligt många att, om än inte kanske till alla delar omfatta, men i alla fall tyst godta en galenskap, vilken det nu vara må, då är bollen i rullning – eller kanske man ska säga att då har lavinen startat.
Först har man något, som man med vanligt sunt förnuft kan inse, att detta är ju ren galenskap – eller i varje fall att detta inte är någon god lösning på ifrågavarande problem.
Sedan har vi en grupp, som , åtminstone i allmänhet, av personliga orsaker vill sudda ut den allmänna insikten om att detta är galenskap, eller åtminstone inte så bra.
Dessa bedriver en högljudd propaganda för sin sak, och lyckas en bit i taget med hjälp av argument, som än vädjar till någon känsla av överlägsenhet över andra människor, än till människans vinstintresse, dels består av rent känslomässiga påtryckningar, få allt fler med på galenskapen.
Småningom blir dessa så många, att politikerna, som ju alltid är ängsligt måna om sitt väljarstöd, finner för gott att börja tillmötesgå de framställda kraven, och detta sker då vanligtvis lagstiftningsvägen.
Så får man en lagstiftning, som helt plötsligt gör det, som igår uppfattades som galenskap, både lagligt och socialt acceptabelt!
Nå, hur är det? Blev galenskapen normal genom detta?
Nej då, Den började bara uppfattas som normal av majoriteten, vilket är något helt annat!
Detta är den oundvikliga utveckling, som ett samhälle hamnar i, när vi inte längre håller oss till någon absolut norm.
Efter att man har kastat loss från Guds Ord, överskridit den första gränsen, finns det inte längre någon gräns för hur långt ett folk kan gå i galenskap. Varje gräns vi själva försöker åstadkomma är som en linje dragen i vatten. Nästa våg av galenskap som omfattas av tillräckligt många flyttar den en bit till…
Vilken är din norm, det är alltså första frågan.
Den andra är: vem är din förebild?
Om man vill undvika att hamna i den ovanbeskrivna utförsbacken i sitt eget tänkande och egna vägval, då behöver man också en god förebild – en normal förebild!
Det har bara funnits tre normala människor i hela världshistorien, nämligen Adam och Eva före syndafallet, och så Jesus, så utbudet på normala förebilder är inte så stort. Alla vi andra är mer eller mindre sönder och skadade av syndafallets följder, och därför finns det så mycket galenskap i oss och ibland oss.
Men det räcker med Jesus! Att handla som han är nomalt, att tänka som han är normalt, det han säger är rätt och sant, det är normalt. Med den måtttstocken är det åtminstone inte svårt för mig att inse hur mycket av galenskap som finns i mig, och hur mycket av galenskap, som försöker tränga sig in i mina tankar och sinnen från världen runt mig!
”Ni är redan nu rena i kraft av det Ord, som jag har talat till er”, sade Jesus till sina lärjungar den sista kvällen han var hos dem före sin död.
Han hade bit för bit rensat ut en hel del galenskap ur dem under de tre år han hade undervisat dem… och det behöver han få göra med sina nutida lärjungar också! Så, vi behöver låta Jesu ord få rensa i oss, likaväl som vi behöver låta hans livs exempel inspirera oss!
Och, det går åt mycket nåd, när Herren ska förlåta oss för all galenskap vi har gjort, omfattat, och spridit vidare – ofta i bästa välmening, men har du tänkt på hur mycket elände vi ställer till med i bästa välmening?
Det, om något, är bevis på hur styrda av galenskap vi ofta är!
Herreens nåd är det, att det inte är ute med oss, för det är inte slut med hans barmhärtighet! Den är var morgon ny….