I den här kategorin har jag nu samlat tjugoen inlägg om den andliga strid, som vi alla har att utkämpa som kristna.
Jag har varit inne på det här förr här på sidan, men jag har känt mig manad att ta upp temat igen under det senaste året…
Jag har funderat på vad som är grunden för den andliga krigföringen, hur vi ställer oss på den, och hur vi står kvar där.
Sen ska vi förstås också fundera på vad denna krigföring egentligen består i – och vad som den definitivt inte består i.
Bibeln har faktiskt en hel del vägledning att ge ifråga om de här sakerna, bara vi ser att texterna handlar om just detta!
Om man jämför totalsumman av den undervisning om den andliga striden, som finns tillgänglig i dagens läge, med en trädgård, då talar vi nog om en sällsynt vildvuxen sådan! Där finns förvisso träd med god frukt, men där finns också massor av sånt, som med fördel kunde rensas ut.
Gemensamt för de mer osunda grenarna på krigföringsträdet är, att de alla tenderar att bli mer eller mindre överandliga – den enkla, praktiska tillämpningen av Bibelns anvisningar för det dagliga livets strid förloras i diverse rituella religiösa beteenden av det så kallat karismatiska slaget.
Gemensamt för dem alla är också, att utövarna av dem inte förefaller inse, att man behöver ta på sig sitt kors och säga nej till sig själv, och så följa Jesus på det sätt, som Bibeln anvisar, för att kunna stå i den här striden.
Detta leder då till att man aldrig egentligen tar sig an den den kamp vi på riktigt har att utkämpa, den som utkämpas i det dagliga livet, och då kanske främst av allt i relationerna till våra medmänniskor!
Vi kan som exempel se på Rom 12:17-21, där det står så här:
”Löna inte ont med ont, sträva efter det som är gott inför alla människor. Håll fred med alla människor, så långt det är möjligt och beror på er. Hämnas inte, mina älskade, utan lämna rum för vredesdomen! Ty det står skrivet: Min är hämnden, jag skall utkräva den, säger Herren. Men om din fiende är hungrig, så ge honom att äta, om han är törstig, ge honom att dricka. Gör du det samlar du glödande kol på hans huvud. Låt dig inte besegras av det onda, utan övervinn det onda med det goda!”
Aposteln talar alltså om andlig krigföring här, det framgår tydligt av den kampsituation han hänvisar till i sista meningen.
Det är dock iögonenfallande tydligt, att han inget säger, varken här eller någon annan stans, om att ”binda andefurstar”, inget om att ”tala krigstungor”, inget om att ”bryta ner ockulta fästen”, inget om allt det som så ofta dyker upp i nutida funderingar om andlig strid! Det är väl ändå rätt anmärkningsvärt!
Ännu mer anmärkningsvärt är, att varken Jesus eller någon av hans andra apostlarna heller lär ut några tekniker för sådant!
Hur är det här med andlig strid då tänkt att fungera, egentligen?
Jag tror att det hela är så enkelt, att vi inte lyckas se det. Istället krånglar vi till det av hjärtans lust, som vanligt.
Om vi följer principen om att det ena bibelstället ska tolkas med det andra, kommer vi från Rom 12 vidare till Efesierbrevets sjätte kapitel. Där talas också om andlig kamp.
Där slår den helige Ande fast, att den kamp vi har att utkämpa inte är en strid mot kött och blod, alltså mot andra människor, utan det vi har att brottas med är andemakter av varierande dignitet!
Nå, här har vi nu alltså en tydlig, grundläggande befallning från Herren, vad det gäller den andliga striden: ni ska inte söka konflikt med kött och blod, alltså andra människor!
Att det blir konfrontation ibland är oundvikligt, ljus och mörker försonas aldrig, men nu talar vi om konflikter av det slaget, där det är den egna äran och den egna önskan att vara den som har rätt, och som får de andra att ge sig, som styr ens handlande!
Vi möter alltså precis samma uppmaning här som i Rom 12-texten.
Vad brukar då motståndarna, de onda andemakterna, ta till i det läget, när Herren har gett sitt folk en klar befallning? Jo, de försöker naturligtvis få oss att göra just det, som Gud har sagt att vi inte ska göra! Taktiken från Edens lustgård har inte förändrats, för demonerna vet, att om de lyckas få oss att göra det, som Gud har sagt att vi ska låta bli, då har de vunnit den ronden!
Om vi däremot gör som Gud säger att vi ska göra, avstår från att strida mot kött och blod, och istället väljer att förlåta våra fiender, och ge rum för Guds vrede och dom genom att avstå från att hämnas och ge igen, då har vi, som det står i Ef 6, ”stått fasta och behållit fältet”!
(ordagrant: så att ni kan stå emot på den onda dagen, och stå fasta sedan ni har fullgjort allt)
Då har vi utkämpat den andliga striden på det frontavsnitt, som vi har fått oss tilldelat, och vi har stridit med de vapen, som det var tänkt att vi skulle använda, och gör vi det, då vinner vi!
Att ge sig till att försöka kriga i andevärlden, samtidigt som man har både den ena och den andra konflikten på gång med sina medmänniskor, det är inget annat än ett fromt självbedrägeri.
Den enda seger man kan hoppas på under de omständigheterna, det vore om den onde skulle skratta ihjäl sig åt oss, och så länge som han redan har skrattat åt oss och överlevt, tror jag inte vi ska hoppas alltför mycket på det.
Bibelns anvisningar är enkla, de är begripliga, och de är tillämpbara för var och en. Man behöver inte vara nån slags andlig supermänniska med speciella nådegåvor, för att kunna bli segerrik i den andliga striden!
Han, som är i oss, är större än den som är i världen, 1 Joh 4:4, och om vi i konfliktsituationer är villiga att på anvisat sätt ta ett steg bakåt, och överlämna hämnden åt honom, då lever vi i den tro, som övervinner världen.
Det onda ska övervinnas med det goda, och vill vi inte spela efter den regeln, då kommer vi att bli övervunna av det onda, oavsett vilka kunskaper och gåvor vi i övrigt besitter!
Det är korsets väg, som anvisas i de befallningar Ordet ger.
En andlig krigföring där man inte behöver ta korset på och säga nej till sig själv, och till sin egen lust att hämnas och hävda sig och försvara sig och ge igen, det är ingen andlig krigföring alls.
Det är, i varje fall som jag förstår Guds Ord, bara slöseri med tid och krafter…