Det finns naturligtvis mycker mer att säga om den andliga striden, än vad vjag tagit upp i mina inlägg under det här gångna året – hela vårt kristna liv är på ett eller annat sätt relaterat till den kamp vi har att utkämpa – men jag har nu tagit upp de aspekter på saken, som jag ville lyfta fram här, så det här är sista avsnittet i den här följetongen!
Och det avsnittet ska, som utlovat, handla om tacksamhet och tacksägelse.
Här möter vi nu en av viktigaste indikatorerna på hur det egentligen står till med en människas gudsförhållande och andliga liv.
I Fil 4 uppmanar aposteln oss att alltid glädja oss i Herren.
Fröjd i Herren är ju som bekant vår starkhet, Neh 8:10, och den starkheten är något vi behöver när vi möter motstånd från värld och djävul, så det här är en text som i högsta grad har bäring på den andliga striden!
Paulus stakar också ut en väg för att vi ska komma in i detta välsignade sätt att leva: Vi ska inte göra oss några bekymmer, utan istället alltid berätta allt om våra önskningar för Gud, genom åkallan och bön, med tacksägelse!
Vi brukar koppla ihop ordparet ”glad och tacksam”.
Vi säger inte ”sur och tacksam”, eller ”besviken och tacksam”, eller ”arg och tacksam”, vi vet instinktivt att det inte går ihop, men ”glad och tacksam”, det stämmer, det harmonierar!
Tacksamheten, tacksägelsen är alltså nyckeln till och uttrycket för den glädje, som är vår styrka, och då kan vi förvänta oss att fienden gör vad han kan för att tysta den. Hur går då detta till?
Då och då har jag fått frågan hur man egentligen ska leva som kristen idag, i nutiden? I den frågan finns den tanken inbyggd, att det på något sätt skulle vara annorlunda att leva som kristen nu, än det var förr. ”Allt är ju så annorlunda nu!”
Jag vill mena att den här tanken ingalunda har sitt ursprung i himlen. Den här frågan får oss nämligen att börja tänka åt fel håll, börja fundera på vad vi ska ändra på i lära och liv för att komma i takt med omvärlden!
I Apg 11:26 får vi veta att det var lärjungarna, de som följde Jesus, som först började kallas kristna – det här är första stället ordet ”kristen” finns i Bibeln. Några andra sorts kristna än de som har en personlig tro på Jesus finns inte. Frågan ovan gäller alltså hur en Jesu lärjunge ska leva här i tiden.
Ska man leva, behöver man ju leva av något, så vad ska en lärjunge då leva av, för att kunna forsätta att leva och också kämpa den goda kampen? Jesus ger ett första besked i Matt 4, och ett andra besked i Matt 28. Männniskan lever inte bara av bröd, utan av varje ord som utgår från Guds mun, och vi ska ha reda på vad han har befallt oss, och vi ska leva i enlighet med det, och vi ska lära dem som kommer till tro att göra på samma sätt.
”Älska Gud över allt, och din nästa som dig själv”.
”Gör vad rätt är, vinnlägg dig om barmhärtighet, vandra i ödmjukhet inför din Gud!”
Så står det skrivet, och det har inte förändrats.
För att kunna leva i enlighet med Jesu ord behövs det rätt drivkraft. Vad den består i får vi veta i 2 Kor 5:14-15, där aposteln berättar vilken hans drivkraft är: ”Kristi kärlek tvingar mig!”
Den som har den drivkraften kommer att ge Gud äran för allt gott som sker, och tacka Herren för att han får vara med!
Där har heller inget förändrats.
Men hur ska då Kristi kärlek komma in i mig, och bli den drivkraften?
Luk 7:47 ger svaret på den frågan: ”Den som har fått mycket förlåtet visar stor kärlek.” Fortsättningen är också värd att lägga märke till: Den som har fått litet förlåtet kommer också att älska litet, och förlängningen inte heller att vara så värst glad och tacksam.
Vi möter alltså framför allt Guds kärlek i korset, försoningen och förlåtelsen, och när vi tar emot den, då utgjuts Guds kärlek i våra hjärtan genom den helige Ande, som blir oss given. Vad är då skillnaden mellan att få mycket eller litet förlåtet? Behöver inte alla lika mycket förlåtelse?
Själv tänker jag mig att det är när man inser att hela ens liv behöver komma under korset, att man behöver förlåtelse också för det bästa man kan åstadkomma, för inget kan någonsin duga inför Fadern om det inte blir helgat genom Kristus, det är då man tar emot mycket förlåtelse. Så länge man spaltar upp sitt liv i bra saker, som man kan vara belåten med och litet grann berömma sig av å ena sidan, och sen en del dåliga saker, som man behöver förlåtelse för å andra sidan, är man också nöjd med att bara ta emot litet förlåtelse….nivån av tacksamhet blir därefter.
Där har inget förändrats.
Ska man leva som kristen i nuet behöver man vara förankrad både i det som har varit och i det som ska komma, i det som Herren har gjort, och i det som han kommer att göra. Åt båda hållen finns det mycket att vara tacksam för!
Där har inte heller något förändrats!
Annars, har du tänkt på att vi blir påminda om det här varenda gång vi firar nattvard? Vi förkunnar ju Herrens död, där är förankringen bakåt, till dess han kommer tillbaka, där är fästpunkten framåt!
Så kommer vi till en sak till, som inte heller har förändats, tyvärr. Djävulen, vår fiende, går fortfarande omkring som ett rytande lejon, och söker efter någon han kan sluka. 1 Petr 5:8
Han är totalt fientlig till allt vad lärjungaskap och liv i Jesu efterföljd heter, så han gör naturligtvis sitt bästa att eliminera grunderna för det – och eftersom detta, om det lyckas honom, också innebär att glädjen kvävs och tacksägelsen dämpas och tystnar bland oss troende, slår han ju flera flugor i en smäll!
Här tycks en av hans favoritmetoder vara att inbilla de kristna att de grunderna har förändrats, att det, som i verkligheten är evigt och tidlöst, i själva verket skulle vara tidsbundet och föränderligt.
Han försöker alltså få oss att tänka att det här med Jesu ord, Guds ord, inte längre gäller, att vi har blivit så mycket klokare och lärt oss så mycket mer, vi människor, att nu är Ordet något gammalt och förlegat, som vi kan lämna därhän, åtminstone på alla punkter där vi tror oss veta bättre.
Tror vi på den lögnen, då kommer vi att gå miste om både kärleken som drivkraft och förlåtelsen som orsak till tacksamhet.
Det är ju genom Guds Ord och befallningar och varningar som vi får kännedom om synden, och där får vi också veta att vi kan få bli förlåtna för den!
Den onde är också smart nog att inte lämna oss utan drivkraft, när den äkta har tagits ifrån oss. Han ersätter bara kärleken med våra egna ambitioner, vår egen önskan att vara något och åstadkomma något. Det är en mäktig drivkraft, och med den har människor åstadkommit stora ting! Så det verkar ju fungera! Problemet är bara att en ambitionsdriven verksamhet åstadkommer konkurrenstänkande, jämförande, kyrkopolitikens vassa armbågar, klickbildningar och maktkamp, och allt möjligt annat ont. Vad den däremot inte producerar, det är ödmjuk tacksamhet inför Gud.
Detta är vad vi får, när vi tar bort synd och nåd ur liv och förkunnelse.
Förlåtelsen och reningen i Jesu blod skyfflas ut i periferin, när synden och försoningen förklaras vara icke behövliga begrepp. Ja, man talar ju fortfarande om nåd, men vad man ska med den till, när synden inte längre får nämnas vid namn, det blir ju tämligen obegripligt – annt än som en tänkt välvillig inställning från Guds sida gentemot allt och alla, då.
Istället för Jesu försoningsverk plockar då den onde in en allmän tolerans i förkunnelse och kyrka, ett budskap om att alla ska få som de vill – utom Gud, då, förstås. Det ser ju bra och kristligt och barmhärtigt ut, men problemet är bara, att inte heller detta producerar någon tacksamhet till Gud och någon fröjd i Herren. Istället blir det bara fler grupper som kräver mer rättigheter och mer att säga till om, och ingen som anser sig ha några skyldigheter…..
Alltså är tacksamheten en tämligen osviklig indikator på hur det står till med oss kristna, både som församlingar och som enskilda. Det är klart att det kan gå upp och ner vartefter livet skiftar, men om förankringen framåt och bakåt finns där, om medvetenheten om att jag behöver daglig nåd, och att Guds nåd och barmhärtighet mot mig också är ny varje dag, och om Guds förlåtelse på det sättet får hålla mig i ständig kontakt med Guds kärlek i Jesus Kristus, då kommer en grundton av tacksamhet ändå att finnas i ens liv!
Med den kommer också den glädje i Herren, som har sin källa i det han är och har gjort, gör, och kommer att göra, inte i hur det går för mig personligen för tillfället…..
Tacksamhetens rötter, det som gör oss till människor, som ”överflödar i tacksägelse”, är alltså något vi behöver både försvara, bevara, och vid behov också återerövra, om vi vill ”stå fasta och behålla fältet”!
Småningom ska jag samla alla tjugo inläggen i det här ämnet i en egen kategori, ”Om den andliga striden”. Det blir när det hinns!