I 2 Kor 10:3-5 talar aposteln om vapen, som vi har fått att strida med, vapen som har makt att bryta ner sådant, som står emot Gud, och som kan hjälpa oss straffa all olydnad, när lydnaden väl har kommit till makten ibland oss själva.
En del av de vapnen har vi redan talat om, som t ex Andens svärd, alltså Guds ord, ödmjukheten inför Gud, Jesu blod, som renar från all synd, att bli kvar i fösamlingsgemenskapen, lydnaden inför Gud, bön och fasta…
I dag ska vi se på det vapen, som är det kanske mest härliga för oss att använda, nämligen lovprisningen, upphöjandet av Gud.
I 2 Krön 20 har vi berättelsen om hur kung Josafat vann en stor seger över sina fiender genom att överlämna striden åt Gud, och låta sin armé lovsjunga och prisa Gud istället för att höja stridsrop. Där fungerade alltså lovprisningen som vapen, även om den primärt bara var ett uttryck för folkets glädje oc h stolthet över sin Gud!
Där finns också en beskrivning av händelseförloppet, som ledde fram till deras beslut att handla på detta sätt.
De sökte Guds hjälp och ledning först av allt.
Med tanke på det vi får veta om Josafats militära styrka i 2 Krön 17, att han kunde mobilisera över en miljon man i sin armé vid behov, är detta synnerligen anmärkningsvärt! Frestelsen att lita till egen styrka måste ju ha varit synnerligen närvarande för honom! Han hade helt uppenbart förstått, att det är genom stillhet och förtröstan, som Guds folk blir starkt, inte genom att spränga fam på egna snabba hästar! Jes 30:15
Sedan var de också lyhörda för det Gud hade att säga.
Ibland har vår bön till Gud en karaktär av att ”nu har vi planerat att göra så här, Gud, och nu vill vi att du ställer upp och välsignar våra planer”. Detta är inte att lyssna till Gud och söka hans väg, det är att begära att Gud ska ställa upp och välsigna våra egna vägar! De här människorna hade ingen egen plan, de sökte Herren för att få en plan! Då är man också öppen för att verkligen lyssna in Guds vilja.
De var beredda att lyda det de hörde, detta för att de litade på sin Gud.
Det är svårt att lyda, om man inte litar på den man ska lyda! Det här var en av de grundläggande orsakerna till att så ofta blev si och så med Israels lydnad, så som Herren med en suck över sitt folk säger i Hosea 10:1-4. Trots allt som Gud hade gjort för dem, förstod de fortfarande inte att han ville hela och hjälpa dem!
Det som sägs i början av Ps 103 är viktigare än vi förstår! Ofta står och faller vår möjlighet att vinna seger i andliga striden med huruvida vi minns allt det goda Herren har gjort för oss eller inte! Gud gav oss Jesus, gav det bästa och dyrbaraste han hade. Allt vi kan komma på att be om eller önska efter det är bara småsaker jämfört med vad han redan har gjort och gett!
Ur den inställning, den fasta förtröstan på Gud, som Josafat och hans folk visade, föddes sedan den övervinnande lovsången!
Lovprisning är alltid en hjärtesak. Kommer den inte inifrån, från en ärlig tro på Gud och tacksamhet över hans godhet, då blir den bara ett tomt buller, och tomma ljud har ingen kraft i den andliga striden.
Vad var då denne Josafat för en person, innan fienderna kom för att invadera Juda?
Det är ju vad vi är, vad vi har för inställning innan prövningen och striden börjar, som ligger till grund för hur vi sedan reagerar inför den.
I 2 Krön 17 får vi en summarisk bild av den saken.
Han sökte Gud och förkastade alla avgudar. Han hade samma attityd till frestelsen att söka framgång och makt, som Jesus visar i frestelseberättelsen. ”Herren din Gud ska du tillbe, honom allena ska du tjäna!” Matt 4:10
Han lydde Guds bud. Detta är alltid trons lackmustest, det som visar om hängivenheten till Gud är äkta, eller om den bara är en läpparnas bekännelse.”Den som håller mina bud, han är den som älskar mig!” Så säger Jesus i Joh 14:21
Han var stolt över att gå Herrens vägar. Jesus säger ”Den som skäms för mig och mina ord, honom ska också jag skämmas för….” Luk 9:26. och i Matt 10:32 ”Var och en som bekänner mig inför människorna, honom ska också jag bekänna inför min Fader i himlen!”
Gud är praktisk, hans Ord är enkelt och klart. Hur bekänner man sig till det? Jag vill mena att det bara kan ske genom att man i praktiken håller sig till det, i sitt liv och sitt handlande. ”Efter deras gärningar ska inte göra, för de säger, men gör inte”, sade Jesus om fariséerna. Matt 23:3
Det duger inte att berömma sig av sin bibeltrohet, om man inte också faktiskt går de vägar, som Bibeln anvisar! Josafat gjorde det, och var stolt över att få göra det.
Han såg också till så att hans folk fick undervisning i Guds lag och vilja .Han följde Jesu befallning redan typ åttahundra år innan den gavs!”Lär dem att hålla allt vad jag har befallt er!” Matt 28:20
Med den livshållningen, den ödmjukheten inför Gud, är det närmast självklart att vända sig till Herren först av allt, när fara och nöd hotar, att söka hans hjälp och ledning, att lita på honom och lyda honom, och att börja lovsjunga honom för hans frälsning redan innan man har sett på vad vis han vill hjälpa den här gången!
Det finns tankebyggnader av tvivel, av ifrågasättanden, av mänskliga föreställningar om andliga ting, som både behöver och kan brytas ner genom att man väljer att prisa Gud i alla livets omständigheter – och bäst av allt är det förstås om de aldrig får tillfälle att börja byggas upp inom en! Tankebyggnader är som getingbon, de är lättast att handskas med när den första getingen just har börjat bygga…..
Ett par varningens ord till sist: Jag hörde en gång ett vittnesbörd av en människa, som hade haft det jobbigt och varit smått deprimerad. Hon hade bestämt sig för att börja tacka och prisa Gud dagligen, oavsett hur hon kände sig, för Gud är ju värd vår lovsång i alla fall!
Och si, det hade hjälpt! Mörkret hade lättat!
Så långt var detta ett fint och uppmuntrande vittnesbörd, men sen kom hon med slutklämmen: ”Och så här ska ni också göra! Börja bara prisa Gud så snart det känns jobbigt, så löser allt sig!”
Hon gjorde det bara alltför vanliga misstaget att göra teologi av sina erfarenheter.
Men, fullt så enkelt är det inte. Tänk nu på David, när han hade ställt till det med mord och äktenskapsbrott, 2 Sam 11, och Herrens hand var tung över honom dag och natt. Ps 32
Hade det hjälpt då att bara prisa Gud och låtsas om inget? Om Guds Ande vill komma till tals med oss om sånt som är på fel spår i våra liv, och det är därför det känns jobbigt, då lär det inte gå att jaga bort honom med att sjunga lovsånger!
Grunden för lovsång måste finnas där, och den kan bara läggas genom att en människa vandrar i ljuset inför sin Herre, så att Jesu blod kan rena från all synd och orättfärdighet!
Den andra varningen gäller frestelsen att förvandla den gemensamma lovprisningen till en växelverkan mellan artist och publik, som drar ner lovsången till något, som påminner om vilken konsert som helst. På samma gång blir det också fara för att vi börjar prisa Gud utan respekt för honom, utan bävan för hans väldighet och helighet!
John White skriver så här i ”Ett steg närmare”:
”Glädje utan vördnad blir andlig pornografi, och den risken finns i vår tid! Vi har skaffat oss våra egna respektlösa sätt att ”glädjas inför Herren”. Vi har kanske ledare, som med breda leenden påminner oss om att det är vår plikt att se glada ut, och uppmanar oss att sjunga så att taket lyfter sig. Vi gillar kanske både text och melodi, så vi sjunger och gör oss glada. Men då behöver vi mer än någonsin bli påminda om att glädje inför Gud alltid måste vara förenad med vördnad!”
Tilläggas kan att den sortens sångövningar knappast vinner några större segrar i andevärlden…
En gammal pingstevangelist sade så här en gång: ”Visst är det märkligt? På femtitalet hade vi bara en ostämd gitarr och en som sjöng falskt, som ledde sången, och ändå var vi mycket saligare och mer vända till Jesus då, än folk tycks vara nu, fast de har så fin musik, skickliga musiker och goda sångare i församlingen….”
Kanske det inte var så märkligt ändå. Den, som de prisade, var bara så mycket verkligare för dem, så mycket mer i centrum för dem då…och så hade de inte så mycket fint utanverk, som distraherade heller!
Så här sjöng en känd lovsångsledare för något tiotal år sedan:
”I´m coming back to the heart of worship, and it´s all about you, Jesus
I´m sorry for the thing I´ve made it, when it´s all about you, all about you, Jesus….”
Han hade giort den viktigaste upptäckten av alla, vad det gäller all lovprisning!