Idag ska jag bjuda på några mer eller mindre lustiga minnen från den tid när jag predikade på heltid – som pensionär har man ju tid att minnas – så länge man nu minns något….
Midvinterveckan anno 1996 gick av stapeln i Sibbo.
Undertecknad var där. Vad det gäller kristna evenemang i Svenskfinland får jag nog se upp så att jag inte blir lik den legendariske Kilroy – ni vet, han som skrev på varenda vägg i världen ”Kilroy was here” under andra världskriget.
Jag skulle bl. a. finnas till hands som själavårdare där, och blev av den anledningen intervjuad inför de församlade trehundra i början på veckan. Blev bland mycket annat tillfrågad om det var av nyfikenhet som jag ville lyssna på andra människors problem? Och svarade som det var att jag har alldeles tillräckligt med problem själv, så jag behöver inte fråga andra hur det är att ha sådana. Undrar än vad som var roligt med det??
Olle Rosenqvist hette den andre manlige själavårdaren där. Vi blev intervjuade samtidigt i början av mötesdagarna, och stod där bredvid varandra… när vi var på väg fram till mikrofonen avrådde jag med hög röst de närvarande från att säga något om Helan och Halvan. Vad som var roligt med det kunde t o m jag förstå. Det skulle ha rymts två såna som jag i Olles byxor…
John Lidman var också på plats, och stod för en del av undervisningen. Hans inlägg var inte saltade och pepprade – de var salt och peppar. Efteråt sade jag till honom att vi absolut behöver en som dig här i distriktet, men jag är inte säker på hur många till vi skulle klara. Han log….
Det är ändå just av John som jag har ett av de gladare minnena från den midvinterveckan. Han blev nämligen så lycklig under ett av Stojan Gajickis tal att han höll på att skratta sig av stolen.
Stojan hade just berättat om en episod från sin tid som pastor i dåtida Jugoslavien – han hade satsat hårt på en av sina församlingsmedlemmar och på allt sätt försöka hjälpa fram denne.
Så reste han bort en tid, och lånade då ut sin bil åt påläggskalven.
När han kommer hem får han höra att mannen ifråga hade kört runt till alla medlemmar i församlingen – med Stojans bil, dessutom – och förklarat att nu måste vi bli av med den här galningen Stojan innan han förstör hela församlingen!
Ty påläggskalven hade kommit på att det skulle vara grejer att få överta pastorskapet!
Och Stojan berättade vidare på sin oefterhärmliga serbsvenska:
”Och jag tänker, vad ska jag göra med den man. Jesus säger vi ska löna ont med gott, så jag tänker, jag tar honom med till stans finaste restaurang, och jag bjuder honom på mat, och sedan, när han böjer sitt huvud för att äta, jag hugger av hans huvud med kniven…”
Det var då John överfölls av den stora glädjen.
Småningom får han fram mellan skrattanfallen att han hade sett för sin inre syn hur huvudet föll ner på fatet…
Jag måste nog vid tillfälle tala mer med John om det här, är jag rädd…
Kanske jag också ska berätta att Stojan i verkligheten lyckades tygla sin blodtörst och genom att visa kärlek mot sin felande broder fick föra honom till omvändelse.
Annars fick jag uppleva hur människor visade mig och Olle kristlig kärlek där. Vi hade nämligen också hand om ”intressegrupp bön” tillsammans, och det var nog en taktisk miss från ledningens sida. Eller som Olle uttryckte det: Hur har de kunnat sätta de två största galningarna i sällskapet på samma ställe??
Men roligt hade vi. De andra såg litet tveksamma ut i början, men sedan vi hade förklarat att intressegrupp för förbön fanns vägg i vägg, och att de som inte klarade umgänget med oss fick söka sig dit för att få förbön, såg de lugnade ut och gav sig till freds. Och det var ju verkligen att visa kärlek, att de inte gick!
Den ovannämnde Stojan påstod för övrigt i hastigheten i ett av sina tal att anden bor i magen. Efter den förkunnelsen gick jag och petade Olle i mittpartiet och uttryckte min glädje över att få samarbeta med den mest andefyllde mannen på konferensen!
Eftersom jag fortfarande lever och kan skriva måste ju den mannen ha humor…
I början på januari något år senare kommer jag in i prästgården i Pörtom.
Sidu hej, säger kyrkoherde Björkstrand. Jag såg just att du kom på gården, och då gick jag genast och kollade att wc-stolen fungerar!
Jaha, svarar jag. Det visar ju vad du tycker om mina predikningar…
Till saken hör kanske att den WC-stolen var sönder en gång för länge sen när jag kom dit, och jag lyckades då få den att fungera.
Sedan dess har mina aktier som byttfixare varit lika högt i kurs (eller högre) i det huset som mitt anseende som pratmakare…
På kvällen var vi ute i en sidoby och har möte. Jag talar om besvikelse, och har glädjen att ha uppmärksamma åhörare. Mitt i framställningen avbryts jag av en ung dam i publiken som frågar om jag inte får ont i skallen av att slå huvudet på spiken så ofta…. När jag sent omsider blivit botad från den värsta predikosjukan och kan förmå mig att säga amen, reser sig kyrkoherde Lasse och säger: Ja, nu har du fängslat oss i fyrti minuter! Vartill jag spontant replikerar att då har det gått alldeles på tok, jag hade ju hoppats att det skulle bli nån befrielse av detta!
Just i det ögonblicket hade jag velat ha en kamera!
Några gånger har jag haft äran att predika i Kvevlax kyrka. Sista gången jag var där råkade det vara dags för Dopsöndag i kyrkoåret – alltså den söndag som har temat Dopets nåd.
Domsöndagen och dopsöndagen är väl de två söndagar i kyrkoåret när det är lättast att trampa folk på tårna, och väl medveten om detta faktum utlovade jag i början på predikan att den, som kände sig stött, gärna fick komma och ta mig i slipsen efter gudstjänsten.
När jag och broder Tor-Erik stod och hälsade på folk vid utgången efter avslutad tjänst, var det så många som tittade konstigt och nästan längtansfullt på min slips, att jag nästan ångrade vad jag lovat hade.
Men jag kom undan med blotta förskräckelsen den gången också!
Jag har varit på turné i Östra Nyland då och då. Som vanligt har det hänt både roliga och mindre roliga saker. Och, som vanligt är det så att det som var mindre roligt när det hände, det blir roligare ju längre man kommer i tid från det…
Jag minns en söndag morgon i Liljendal då det inte kändes roligt.
Tio minuter innan gudstjänsten skulle börja kom jag nämligen till insikt om att jag förberett mig på fel texter.
Jag hade levt i den trygga tron att det var tredje söndagen efter trettondag, men påsken kom tidigt det året. Så när jag fick pappret med kungörelser i min hand, då stod det Septuagesimasöndagen överst.
Så, alla Liljendalbor till kännedom, som denna söndag var i kapellet, jag var inte oförberedd i största allmänhet!
Bara på just de texter som det gällde.
Som för att fullborda katastrofen var det tvåspråkig gudstjänst, och jag hade lovat att ge ett kort sammandrag av predikan på finska.
Detta ledde dock inte ill något allvarligare avbräck i min och kyrkoherde Håkans vackra vänskap.
Det här var litet grann av dagen efter kvällen före. På lördagkväll hade det nämligen varit gemenskapskväll i församlingshemmet – Mariagården, som det så vackert heter.
Vi började med en ordentlig sångstund, och sedan fick jag ordet.
19.35 tittade jag på klockan, och konstaterade för mig själv att jag tydligen bara hade talat en tio – femton minuter ännu, så jag talade gladeligen vidare. Litet före åtta sade jag amen och satte mig, varpå Håkan ställer sig upp och säger att ”nu får vi väl nog gå och dricka kaffet, jag hade beställt det till 19.15!”
Då gick ljuset upp för mig.
Samlingen hade börjat 18.30, inte 19.00 som jag hade trott när jag såg på klockan…
Vissa gånger önskar man bara att golvet ville öppna sig under ens fötter.
Salig broder Stig-Olof Fernström lär vid något tillfälle ha sagt om sig själv att hans predikningar aldrig var långa, de bara kändes långa.
Mina både är och känns.
Publiken omväxlar å det vildaste i det här jobbet. Missionsyföreningar, karismatiska bönegrupper, traditionella kvällsmöten, metodistiska gudstjänster, röster i telefonluren, och snart börjar jag väl höra röster i största allmänhet.
Finns bara ett sätt att ens hjälpligt hänga med, och det är att vara sig själv överallt, för ställa om sig, det hinner man inte!
Ställa om sig, ja. Hur skulle det månntro gå till?
Min hustru Lena kom med ett försiktigt formulerat förslag när jag en gång var på väg för att hålla bibelstudium på SLEF:s Kenyamissionssyförening… hon frågade om jag kommit ihåg att ta med handarbetet! Det hade jag inte, och det hjälpte inte ens att bli påmind!
Eller hur ska man ställa om sig för en strikt söndagsgudstjänst? Slips och kostym, vit skjorta, nysvald eldgaffel och Kanaans tungomål?
Jag delar helt den åsikt som en av mina vänner i H:fors en gång framförde: Inte är det ännu så illa ställt att jag är beredd att lägga snaran om egen hals! Fast emellanåt får man ju i enlighet med skriftens ord försöka vara en grek för grekerna, även om man mest känner sig som något som katten släpat in bland hermelinerna…
Var och en förblive i den ställning han var när han blev kallad, skriver Paulus. Kanske jag som gammal verkstadsarbetare kunde åberopa mig på det ordet och uppträda i overall överallt? Eller är jag den ende som ställer mig så till detta ställe om ställning att jag kunde tänka mig att uppträda i blåställ på ställe som ställe?
Fast när jag en gång medverkade på Ungdomens kyrkodagar kunde det ha räckt med att sätta en ring i örat och färga det begynnandevita i det numera helvita skägget i en ungdomligare nyans.
På det evenemanget utgjorde jag för övrigt yttersta nödlösning. En man ringde nämligen upp mig en vecka före, och sade något i stil med att ”nu har vi försökt ringa åt varenda en vi kunnat tänka oss att ta i stället för Ritva, som har blivit sjuk, och seda,n när ingen annan hade möjlighet att ställa upp, var det nån som kom att tänka på dig…”
Och mycket smickrad tackade jag ja, förstås…och höll masken ända tills jag lagt på luren. Sen skrattade jag tills jag grät – jag kom nämligen ihåg berättelsen om predikanten, som i början på en mötesserie tackar för att just han kommit i åtanke, när talaren blev vald. Han blev något avkyld när en av de ansvariga svarar från första bänk att ”ja, du var nog bara tredje på listan…”
Den nyss nämnda Ritva skulle ha haft en temagrupp om Torontovälsignelsen, som var på tapeten då, och den fick jag överta i flygande fläng. En av de första som kommer in till temagruppsamlingen är Tommy Johansson. Som tittar på mig med rynkad panna. ”E de du som ska ha det här?? Då är det helt onödigt att jag är här. Vad du anser vet jag från förr…”
Det är det man har vänner till! Att de ska komma och uppmuntra en!
Fast sen satt han nog lojalt kvar…
Det är ju på det sättet den kristna församlingen visar kärlek till sina präster och pastorer. Genom att inte resa sig och gå…
Fast i Kristinestads metodistkyrka en söndag för länge sedan var det en som kanske hade haft lust att resa sig och gå. Efter mötet sade han nämligen till mig att han kommit fram till att åtminstone något av det jag hade sagt nog förmodligen blivit mig givet ovanifrån. ”Du skulle nog ha varit snällare om du hade tänkt ut det själv”.
Men vi är ju kallade till sällhet, inte till snällhet, så jag tog det som en positiv kommentar. Han tycktes ju i alla fall inte tro att jag gick omkring med elaka tankar…
Någon kanske undrar varifrån jag tog benämningen kringstrykare i rubriken?
Jo, det var en kyrkoherde som en gång, när vi träffades för första gången, tittade misstänksamt på mig, och sade jaså, du är en sån där kringstrykande predikant!
Fast i dessa moderna och teknologiserade tider kanske man kunde börja tala om mobila predikoenheter istället…och då skulle församlingspräster- och pastorer få bli stationära sådana!
Fast nog låter väl ändå ”kyrkoherde” vänligare än ”ledande stationär predikoenhet”. Med risk för att betraktas som reaktionär och konservativ röstar jag för att allt förblir vid det gamla!
Dessutom har jag märkt att jag blir alltmer tankspridd, och att i det läget börja kalla sig för enhet är ju litet sökt.
Bättre då att söka enhet!
I Guds rike är det ju både möjligt och önskvärt att ha enhet mitt i mångfalden, och då är det ju för eländigt om vi är enfaldiga nog att försöka kväva mångfalden för att på den vägen åstadkomma enhet.
Sådant påminner mig alltid om den man som uppfann den perfekta rakapparaten. Man stack bara in haka och kinder i den, tryckte på knappen, och så skalades stubben av jäms med skinnet.
Men, när han skulle patentera den, då skakade tjänstemannen tvivlande på huvudet och sade att det där kan ju aldrig fungera. Apparaten är ju gjord för din egen ansiktsform, och ingen annan har ju exakt lika huvudform som dig!
Det är inget problem, svarar uppfinnaren. De får nog!
Kristna människor kan annars ha många slags fördomar om andra kristna människor. Jag minns t ex en gång för typ trettio år sedan, när jag varit och predikat på ett frikyrkomöte, då en stadig och myndig dam kom fram till mig efter mötet, tittade bistert på mig och sade:” Ja, jag har inte trott att det skulle finnas någon som är frälst i kyrkan, men jag får väl nog börja ändra mig”. (Jag var alltså medlem i lutherska kyrkan på den tiden….)
Den människan hade rätt inställning!
Hon var beredd att ändra sig!
Det öppnar för nya spännande möjligheter, som när den stadgade ungkarlen plötsligt gick och gifte sig och blev tillfrågad hur han nu så där på en gång sadlade om. ”Man är väl inte sämre karl än att man kan ändra sig”, svarade han…
På ett barnläger en sportlovsvecka kom jag underfund med att jag tydligtvis själv skulle behöva ändra mig på något vis. Efter att jag haft första bibelstunden med barnen tyckte jag att de andra ledarna, som suttit med och lyssnat, såg litet avslagna ut. Så jag frågade litet skämtsamt vad de hade att vara trötta för, det var ju jag som talat?
Vartill en av dem genmälde ”Vi var ju tvungna att lyssna på dig! Det är väl lättare för barnen, de har ju inte hunnit höra så många predikningar förr!”
En gång för bra länge sedan fick jag ett brev med saltade synpunkter på den lära och den teologi ,som avsändaren av någon anledning fått för sig att jag omfattade. Jag skulle gärna ha fortsatt samtalet för att undanröja de uppenbara missförstånd som förelåg, men tyvärr hade avsändaren glömt att sätta ut sitt namn, och det fanns ingen avsändare på kuvertet…
Då var det lättare när en broder ringde mig och frågade rakt på sak om jag också hörde till dem som påstår att Gud är död?
Han hade nån bekant som varit nånstans på ett möte där jag hade predikat, och där tyckt sig höra mig påstå att Gud hade dött. Vilket han då återberättat för uppringaren.
Om det är fler som hört samma sak påstås, så ber jag att få meddela att
a) Gud är inte död
b) Jag har aldrig haft för avsikt att påstå något sådant
c) Jesus lever, oberoende av vilka flummigheter jag eller nån annan kan tänkas kläcka ur oss!!
Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta, javisst, men när man inte ens tänkt det, hur kan man då säga det?
Men tack vare att det var en som ringde fick jag chans att förklara mig. Mera sådant!
Jag har också en gång blivit underrättad om att skurkar ber som predikanter.
En broder berättade nämligen i varnande syfte om hur en ulv i fårakläder kommit in i en brödrakrets och verkat hur kristen som helst, och sedan lurat de andra på pengar och försvunnit. Slutkläm: ”Och han bad som en predikant!”
Min slutsats är att om en predikant ber som en skurk, då ber han om pengar, och om en skurk ber som en predikant kommer också pengarna in.
Härpå skall ni igenkänna predikande skurkar och skurkaktiga bedjare…
Jag har också hört om en predikant som lärde en skurk att bedja. Det är en roligare historia!
Skurken höll just på att bryta sig in i predikantens bil när denne kom till platsen. Och som vår predikant var en handfast gosse, tog han skurken i kragen, lyfte honom till väggen, knöt andra näven under näsan på honom och anmodade honom att hålla sig lugn tills milisen anlände.
När polisen väl kom utbrast skurken:”Tack gode Gud att ni kom, den här typen är galen”!
Det finns många aspekter på omvändelsearbetet, men det här kunde väl närmast kallas nävmission?
En längesedan förliden helg var jag i Närpes, inbjuden av frikyrkogemenskapen där för en fyradagars mötesserie.
Bl a blev jag redan första kvällen insatt i de villkor under vilka en resetalare arbetar!
Man kan ju tycka att jag borde ha känt tillden saken vid det laget, men får man höra en gammal sanning med nya ord kan det öppna helt nya perspektiv!
Så också den här gången.
Jag fick nämligen veta, att en resetalare antingen kan resa på fria kallelser eller på – egna begärelser! Som väl var hade jag blivit kallad till platsen i fråga….
Så nu vet ni det, arma medmänniskor.
Om jag mot all förmodan skulle ta mig för att ringa och bjuda ut mig att komma och predika ngonstans, då är det min egen begärelse som talar!
Fascinerande modersmål vi har, som ger möjlighet till såna här dubbeltydigheter…
En broder där på stället synade mig noga, och uttryckte sedan förvåning över sina ögons vittnesbörd:”Är det du som är Rönn? Jag hade väntat mig en stel och högdragen luthersk präst!”
Han kan inte ha så många präster i bekantskapskretsen, för jag tycker nog att stela och högdragna präster är väldigt tunnsådda åtminstone här i trakterna.
Men det här påminde mig om flera liknande händelser i det förgångna…
Första gången jag var till Vörå som predikant kom mötesledaren mot mig, hälsade, och stod sen och tittade stort på mig.”Är det du som…jag hade väntat en gammal gubbe med grått skägg!”
Nå, åren går, och nuförtiden stämmer hans förväntningar bara alltför väl med verkligheten.
Någon gång i slutet på nittiotalet var jag på alliansmöten i Borgå, och på första mötet där stod den ansvarige och mer eller mindre bad om ursäkt för mig: ”Ja, det här är då vår talare den här veckan, fast han ser ju inte ut som någon predikant”.
På sista mötet i den serien sade densamme mötesledaren för övrigt, att han många gånger tycker synd om de här stackars talarna som kväll efter kväll ska försöka komma på något att säga…
Vägd på en våg och befunnen för lätt, som det står i Skriften.
En gång hände det sig att vännen Sven Reichmann skulle komma på besök hit till Österbotten, och i planeringsskedet delgav han mig sin syn på lämpliga vägar till helgelse.
Vi höll nämligen på och gjorde upp arbetsfördelningen mellan oss, och han föreslog på fullt allvar att jag skulle predika i det offentliga mötet på lördagkväll!
Jag försökte förklara för honom att de som kommer kanske långväga ifrån till det mötet kommer för att höra Sven Reichmann, och inte för att lyssna på nån byapredikant från Maxmo, och då svarar han efter någon sekunds tystnad:”Jamen, det vore väl bra för deras helgelse!”
Kanske det, sade jag, men jag ser nog hellre att de blir helgade någon annan gång.
Efter att ha tänkt på saken gick han med på att uppskjuta den österbottniska helgelsen tillsvidare, och sen talade han i kvällsmötet i fråga.
Och det är väl ändå bibliskt att göra så, för den fattige – mig- har ju österbottningarna alltid ibland sig, men Sven kom bara hit vartannat år eller så på den tiden, och nu är han befordrad till härligheten!
Han hade annars haft såna här tankar om helgelsen också tidigare.
För trettiåtta år sedan, när vi hade två barn under två år, och inte sov varken dag eller natt, eller kanske det var så att vi gick i sömnen både dag och natt, då satt han en gång i vårt vardagsrum i Smedsby och såg belåten ut och sade ”Barn är bra för helgelsen”.
Vi försökte förklara hur trötta vi var, varpå han tryggt replikerade ”Man orkar mer än man tror.”
Just då var jag beredd att instämma med den som sade ”Gud, bevara mig från mina vänner, mina fiender klarar jag av själv”
Nu med de nära fyrtio årens perspektiv har jag mer lust att säga att, tack gode Gud som bevarade oss som vänner!
Somliga gånger vägrar tungan att vända sig rätt i mun, om det sedan beror på kortslutning i tankeverksamheten eller fel i finmotoriken får vara osagt. Vill det sig riktigt illa drabbas samtliga medverkande vid samma tillfälle, eller kanske det bara är bra om det går så, för vi ska ju vara bibliska och inte ha något att berömma oss av!
För ett bra tag sedan satt jag i en gudstjänst och väntade på att det skulle bli dags att predika. Liturgin följde jag med så där halvt förstrött i, jag satt och funderade på vad jag skulle säga om en stund. Men plötsligt vaknade jag till, när liturgen med tvekande stämma sade ”Herren vare med eder”, och sedan slog ifrån sig med händerna och fortsatte ”och så vidare”. Sedan stod han och stirrade hjälplöst på oss andra en evighetslång sekund, innan han lyckades pressa fram ett ”låtom oss bedja”, och raskt vände sig mot altaret för att försöka komma underfund med var han var och vad han höll på med.
Och eftersom min helgelse icke är fullbordad, drabbades jag av ett skrattanfall som knappt hade släppt än när jag kom upp i predikstolen. Den komiska effekten var obeskrivlig.
Nåväl, vi åkte vidare till nästa gudstjänst och skrattade tillsammans i bilen. När min broder där läste episteltexten var det dags på nytt.
”Håll fast vid det onda och avsky det goda” förkunnade han med dånande röst för de överraskade församlingsborna. Kanske hade detta också varit ett gott budskap för någon närvarande förhärdad syndare, men glädjen blev kortvarig. ”Nej, nej, tvärtom ska det vara!”, utbrast prästmannen och försökte hålla anletsdragen i styr – med föga framgång.
Så var det då min tur att stiga upp och ställa allt till rätta.
Den söndagen fick sig församlingen en ny och hittills okänd version av en av de mer kända bibelberättelserna till livs, jag hörde nämligen plötsligt mig själv berätta om hur Jesus klättrade upp i trädet för att se Sackeus komma på vägen…
Vissa dagar är det lätt att hålla sig för skratt, andra är det omöjligt. Den där dagen tror jag att vår Herre själv drog på mun!