För länge sedan hörde jag en man berätta om en skämtteckning han sett i en tidning. Den föreställde ett par som stod framför sitt hus och diskuterade vilken färg de skulle ha på fasaden, medan resten av huset stod i lågor.
Det här kan väl sägas vara ett skolexempel på felaktiga prioriteringar!
Det är också ett skolexempel på vad det är, som leder till felaktiga prioriteringar, nämligen att man inte har tillräckligt mycket av bilden klar för sig.
Det här har, naturligtvis, tillämpningar i kristenlivet. Den kristna församlingen får hela tiden se upp, så att vi inte kommer fel i viktighetsordningarna, för det slutar i allmänhet med att vi blir de som står till tjänst med önskad färgsättning (läs: vitmålning) på vårt folks fasad, medan nationen i själva verket håller på att antändas av helvetets eld!
I 1 Petr. 4 kan vi läsa följande uppmaning: ”Slutet på allt är nu nära. Var därför förståndiga och nyktra så att ni kan be!”
I all den övriga undervisning, som vi översvämmats av de senaste decennierna, har det också funnits en portion av tal om tidens tecken. Det tycks råda en bred samstämmighet bland bibeltroende kristna om att Jesu tillkommelse inte kan vara alltför långt borta, den åsikten stöter jag mest varje vecka.
Men . Råder det en lika bred samstämmighet bland oss om vad detta innebär – eller åtminstone borde innebära – för de kristnas prioriteringar?
Om vi ska tro på vad Ordet säger – och det ska vi – då är saken solklar. Om slutet på allt är nära, då har bönearbetet högsta prioritet!
Om slutet på allt är nära, då är också laglöshetens hemlighet verksam, då är det stora avfallet redan på gång, då satsar den onde just nu, just här, allt han har på att få till stånd så mycket ont som möjligt på den korta tid han har kvar!
Då så är fallet behövs det väktare på muren, då behövs människor som är beredda att stiga fram som förebedjare till försvar för folket, människor som täpper till bräscherna i de andliga försvarsverken, så att inte Gud, när han kommer, måste konstatera att det inte finns någon tro(fasthet) på jorden längre, och slår allt med tillspillogivning!
Allt detta framgår ju klart från Guds Ord!
Vad gör vi då i våra församlingar?
Skulle vi se och förstå tidstecknen, då skulle det inte finnas några församlingar, som inte har regelrätta, regelbundna och välbesökta bönemöten. Då skulle vi samlas, inte bara olika lokala kotterier var för sig, utan Guds folk skulle komma samman över alla samfundsgränser, till gemensam bön och fasta för vårt land och vårt folk! Inte bara någon gång då och då, pliktskyldigast, utan åter och åter igen, drivna av nöd både för de delar av Kristi kyrka som är på väg bort från den uppriktiga troheten mot Kristus, och för alla ofrälsta i detta land!
Det står var och en fritt att studera församlingarnas annonsering.
Där står det om musikaftnar och konserter, det är vanliga möten och lovsångsmöten, helandemöten och predikomöten, söndagsmöten och vardagsmöten, ungdomsmöten och pensionärssamlingar, israelmöten och missionsmöten, men bönemötena är i regel få, och där de finns är de i allmänhet rätt glest besökta.
Vad vi nu skulle behöva är bönemöten som vore hela församlingens angelägenhet, möten där människor skulle samlas av ingen annan orsak än att de känner behovet, kallelsen, att stå på knä och ropa till himlens Gud, och be för sin stad och sitt land så som Abraham bad för Sodom och Gomorra!
Här är det inte fråga om att samlas för att be för oss själva eller varandra. Sådana möten finns nog både här och var. Nu är det fråga om att be för det Sodom och Gomorra vi bor mitt i!
Det predikas ibland om hur Gud nog skonar staden om bara en på tusen där följer Honom.
Men det är inte det som berättelsen om Sodom säger! Vad den säger är att där i grannskapet fanns en förebedjare, en gudsmänniska som var villig att ta tiden och besväret att lägga sig ut för staden, fast han inte ens bodde där, och därför hade Gud varit villig att skona en stad som levde i en pöl av smuts och liderlighet och själviskhet, om där bara hade funnits tio rättfärdiga.
De rättfärdiga hade räddats i vilket fall, och det var inte dem Abraham bad för! Han bad för staden! Gud räddar alltid sina barn, om inte från den fysiska döden, så i varje fall från den eviga! Staden, det gudlösa samhället, däremot, den behöver förebedjare, om den ska komma till försoning med den Gud, som har makt att både dräpa och kasta i Gehenna!
Tidstecknen talar sitt tydliga språk. Vad Gud har för tilltal och uppdrag åt sitt folk i en tid som denna är lika klart.
Det kommer inte att hjälpa varken Finland eller Sverige om vi ändrar gudstjänstordningar och mötesstil, det hjälper inte heller hur vi än importerar nya metoder och konster från söder och väster och öster.
Det här landet får ingen nådatid av att vi har pastorer med nådegåvor och fantastiska predikningar, inte av att vi har asfalterade parkeringsplatser och nyrenoverade församlingsutrymmen med stoppning på bänkarna, inte ens av att vi prisar Gud så högt att de som sitter närmast högtalarna behöver öronproppar.
Vad som nu behövs är den nykterhet och den besinning som får oss att se att vårt land står i lågor, som får oss att strunta i fasadmåleriet och börja släcka!
Slutet på allt är nära, tack och lov! Nu är det dags att vakna till en rätt besinning, och ändra våra viktighetsordningar så de stämmer med Guds!
Jag läste Jona bok nu idag på morgonen. Den fick mig att undra, igen en gång, är vi mer lika Jona än Abraham? Han ville inte gå till Nineve, han ville inte ge dem som bodde där chansen till omvändelse, för han tyckte att de där syndarna gott kunde fara till helvetet allihop, där passade de! Sen blev han besviken och arg, när de gick och omvände sig, och Gud som resultat av detta inte förstörde staden! Stor väckelsepredikant, men inte mycket till förebedjare, kan man säga….
Vid ett tillfälle frågade ett par av Jesus lärjungar om de skulle be eld komma ner från himlen och bränna upp en hop fientliga samariter. ”Ni vet inte vad för en andes barn ni är!”, svarade Jesus. Jona hade släktingar i lärjungaskaran, tydligen…
Vårt sätt att prioritera i det vi gör eller lämnar ogjort, som enskilda och som församlingar, visar vilken andes barn vi är. Och utgör därmed också i många fall en kallelse till bättring, om Jonas ande är påtagligt närvarande bland oss!