I Luk 22:24-27 kan vi läsa om hur lärjungarna faller för en av de värre frestelserna, och hur Jesus låter dem förstå, att detta är just en frestelse, något de har fått om bakfoten, och behöver vända om från.
”Det uppstod en tvist bland dem om vem som kunde anses vara störst”.
Det var nu inte första gången heller. I Luk 9:46 är de inne på samma inbördes dragkamp.
”Bland lärjungarna kom frågan upp, vem som kunde vara störst bland dem”.
Där ställer Jesus fram ett litet barn som exempel för dem hur de ska vara, och säger åt dem att den, som är minst bland dem, är den störste.
I Luk 22 ställer han däremot fram folkens furstar och stormän, och använder dem som exempel på hur hans lärjungar inte ska vara – för nu var det inte längre en akademisk diskussion, nu var de i luven på varandra! Nu stred de om makten!
”Ni ska inte vara som de, utan den störste bland er ska vara som den yngste, och den, som är ledare, ska vara som tjänare!”
Här handlar det alltså om frestelsen att eftersträva och utöva makt, och i förlängningen om den grundläggande skillnaden mellan Guds Rike, och den maktstruktur som är kännetecknande för den här världen – och ytterst då förstås det rike, som står i strid med Guds Rike, alltså Djävulens.
I Guds Rike finns en grundstruktur som består av auktoritet och underordnade.
I den ondes rike motsvaras den av makt och underkastelse.
I Guds Rike får man auktoritet för att tjäna, hjälpa och välsigna, alltså ge kärlek utan motkrav.
Där underordnar man sig den eller de, som genom att ge denna praktiska kärlek utövar ett herdeskap i ens liv, och man underordnar sig frivilligt, för att kunna ta emot det de ger, inte av tvång.
Ingen makt får utövas, inget tvång ska förekomma, för den som utövar makt kan inte förmedla Guds kärlek vidare till andra, och den som tvingas till underkastelse kan inte heller ta emot.
I den ondes system är det däremot makten som är det centrala, som tvingar och manipulerar, och därigenom får andra att underkasta sig och lyda. Där strävar man efter att härska och bestämma, inte efter att tjäna och hjälpa.
När vi ber bönen ”tillkomme ditt Rike”, då ber vi i princip om att att ett sammanhang ska upprättas, där makten är portförbjuden, där människor tjänar varandra genom kärleken.
I domsberättelsen i Matt 25:31-45 ser man konturerna av hur de, som hör till Guds Rike, har gått in under rikets ordning, har tjänat istället för att härska, sett till andras bästa istället för att bara se sig själva till godo, precis det som Jesus uppmanar till i Luk 22, alltså, och där ser man också hur de, som valt att stanna i världens sätt att leva och värdera, har påverkats av det riket…
När man läser evangelierna, kan man inte undgå att lägga märke till hur ofta begreppet ”Guds Rike” kommer upp. Evangeliet är det goda budskapet om Riket! När Jesus undervisar och vägleder sina lärjungar, då är det till Riket, in i Rikets sätt att leva, som han vill leda dem
Det här är något vi behöver en fördjupad förståelse av, annars kommer vi aldrig att göra upp med vare sig maktstrukturerna i kyrka och församling, eller med hur världens tänkande påverkar oss, inleder oss i frestelse, och hindrar oss från att medvetet välja bort det ena riket för att kunna leva i det andra.
Detta är något, som är grundläggande för allt lärjungaskap, åtminstone vill jag mena att det är så!
Och som vi har svårt att ta detta till oss!
När Jesu lärjungar, de som hela tiden var föremål för hans omsorg och vägledning, inte på hela vägen mellan Luk 9, då de ännu befinner sig i Galileen, och Luk 22, som beskriver det tillfälle i Jerusalem då Jesu instiftar nattvarden strax innan han blir fängslad och dödad, hade förstått vad han försökte förklara för dem, då ska vi inte inbilla oss att vi heller kommer att kunna ta det till oss så där alldeles problemfritt!
Hela kyrkohistorien är full av exempel på hur vi kristna har fallit för maktfrestelsen om och om igen, börjat härska över varandra, tvingat varandra till underkastelse, och, istället för att visa Guds Rike i dess enkla skönhet för världen, istället har presenterat en vrångbild, som mera har speglat den här världen än himlen.
När världens människor med förundran sade: ”Se hur de kristna älskar varandra”, då var Riket synligt. Det är tyvärr ett bra tag sen Tertullianus kunde berätta att den hedniska omgivningen sade så om de kristna – så där en 1800 år….
Men hur var det då för Jesus själv? ”Frestad i allt….”
Maktfrestelsen fanns med bland det, som den onde frestade honom med då i öknen. Han erbjöds härskarmakten över hela världen, alla riken på jorden, och tackade nej.
Men det är knepigt, det här med makt. Mn kan ju göra så mycket gott med den! Tänker vi ofta.
Hur många av oss har inte någon gång tänkt tanken: ”Om jag finge bestämma, då skulle det bli nån ordning, då skulle jag fixa till det och detta….”
Och inte vill man ju ha den makten för egen del, för att skaffa sig egna fördelar, nej, inte för allt i världen! Man skulle ju bara göra gott, se till så att andra fick det bättre! För er som läst ”Sagan om ringen”: Det är just makt, som den sagan handlar om, och när Galadriel vägrar ta emot maktringen av Frodo, då är hennes motivation klockren: ”Visst, jag skulle börja med att göra en mängd goda saker, men tro för all del inte att det skulle sluta så!”
Tolkien var en kristen man, och han valde att försöka förmedla sin insikt om maktens förbannelse i sagans form….
Låt mig berätta något för dig, du som tycker att makthavarna sköter sig illa, och att det borde vara du som hade makten: Du kan göra så mycket gott du bara hinner och orkar mot dina medmänniskor, fast du inte har någon makt! Du kan tjäna! Så, det jag ibland frågar mig, och som du kan fråga dig är: Men varför gör jag inte det då, istället för att gnälla på hur dåligt de andra, de som har makten, sköter sig?
Ställd inför den frågan får man bara lov att konstatera, att kanske jag inte är fullt så god som själv jag trodde i mitt övermod – som Fröding skaldar i dikten om den bannlyste munken från Skara…
Tillbaka till Jesus.
Det står ju att den onde vek från honom i väntan på nya tillfällen.
Jesus vandrade runt och såg allt lidande bland folket. Han såg korsen, där romarna spikade upp alla, som satte sig upp mot dem, han såg det ekomomiska förtryck, som både tullindrivare och dåtida skattmasar utsatte folket för, , han såg svälten och sjukdomarna, och detta grep honom så, att det enligt den grekiska grundtexten formligen slog knut på hans inälvor.
Tror du inte att den onde passade på igen? ”Ser du nu, Jesus, hur mycket mera gott du kunde göra, om du bara ville ta emot litet makt?” ”Du kunde förvandla den här jorden till ett paradis igen, bara du tog emot tronen och åstadkom rättning i leden!” ”Allt det här lidandet är egentligen ditt fel, för du kunde avskaffa det om du ville!”
Det där sista är ju den anklagelse, som människorna ofta riktar mot Gud, faktiskt…och ser man det i det här sammanhanget, då ser man ju varifrån den ytterst kommer….
Men, om Jesus hade låtit sig frestas av detta, hur skulle han då ha kunnat frälsa oss?
Visst, han kunde säkert ha avskaffat massor av missförhållanden här på jorden, men grundproblemet hade kvarstått: vi skulle fortfarande ha haft kvar vår synd, vår skuld inför Gud hade stått kvar, och vi hade fortfarande varenda en varit på väg till förtappelsen med en fart av sextio minuter i timmen fram till vår död, och den förskräckliga väntan på dom och eld, som hade kommit efter döden.
Så han avstod från makten för att tjäna istället, blev lydig intill döden på korset – och därför fick han det namn som är över alla namn, därför fick han all makt i himlen och på jorden, därför ska en dag alla knän böjas för honom, och varje tunga bekänna att Jesus Kristus är Herre, Gud Fadern till ära! Bara Han, som kunde helt och hållet avstå från makten, är värdig att ha den!
Alla andra, som kapar åt sig makt, handskas i verkligheten med stöldgods….