Domarboken är i tur idag, och jag axplockar från andra kapitlet, verserna 7-13. Där kan man läsa om vad som hände, när alla från den generation, som varit med om intåget som vuxna, hade dött.
Josua dog vid 11o års ålder, och han var ca 60 när när han övertog ledarskapet efter Mose, strax före intåget i Kanaan. Så när det står att också alla de var borta, som hade sett alla de stora gärningar, som Herren hade gjort för Israel, så innebär det at vi befinner oss typ tjugo år efter Josuas död, sjuttio år efter intåget.
Så kommer vi till tionde versen: ”När också hela det släktet hade samlats till sina fäder, växte ett annat släkte upp efter dem, ett som inte kände Herren, eller de gärningar han hade gjort för Israel.”
Varpå de övergav Herren, sina fäders Gud, och började dyrka de kananeiska avgudarna istället.
Men, vänta nu litet! Hur var det möjligt att de inte visste om vad Herren hade gjort för Israel? Generationen före dem hade ju varit med om, det, berättat om det, fört det vidare! Här gäller det att läsa innantill, tror jag. Det står inte att de inte visste, att de saknade kunskap. Det står att de inte kände, inte kände Herren själv, inte kände hans gärningar.
Det räcker inte med att bara ha hört talas om det! För att lära känna Herren behöver man faktiskt söka honom, inte bara stuva undan honom som en bit information att lagras nånstans i hjärnan, en bit information som sedan ständigt tappar mark i konkurrensen med all annan, färskare information!
För att ha någon reell nytta av att ha en historisk kunskap om Herrens gärningar behöver man känna honom som just historiens Gud, den Gud, som är verksam inte bara någon gång för länge sedan, någon annanstans, utan i varje generation, och som på olika sätt är med och påverkar och styr människors liv, nationers öden, hela världens utveckling fram mot tidens slut och räkenskapens dag.
Jag har skrivit här i tidigare inlägg om vikten av att kunna någon historia, av att lära av historien. I den här texten får vi en bit info till om det här med hur man ska förhålla sig till det, som har varit och hänt före oss.
Gud Är. Hans tempus är presens, inte imperfekt. Av det som har varit kan vi få inspiration att söka och lära känna den Gud, som lever och är verksam inte bara i går, utan också idag och i all evighet, för han förändras inte!
Han, som säger att han gör allting nytt, är alltid densamme – det kan låta en aning paradoxalt, men den som är fullkomlig , och aldrig åldras eller förändras, behöver naturligtvis aldrig förnya sig heller!
Israels misstag var att de såg Guds handlande i historien som något de kunde lämna bakom sig, gå vidare från. De såg de varningar, som både Mose och Josua hade gett, som fanns nedskrivna i den lag, som Mose hade gett dem, som något förlegat, något som de inte längre behövde tillämpa i nuet.
Men Gud kan vi aldrig lämna bakom oss. Honom kan vi inte stänga in någonstans som en fotnot i världshistorien, och tro att det nu är vi själva, som formar fortsättningen. Varje sådant försök leder bara till samma resultat, som Israel fick skörda av sitt missbruk av den historiska kunskap de hade fått sig traderad: Alla, som försöker lämna Gud därhän, kommer att bli, inte gudlösa, men nog avgudadyrkare!