Min far var en bra karl – jag läste en gång en roman av Axel Hambreus, ”Prästen i Uddarbo”, där en av personerna beskrevs med orden ”redbar, stridbar, manbar”. Tyckte det lät litet som farsgubben, när jag läste det…
Ett av de visdomsord jag fick med mig hemifrån lät så här: ”Säg aldrig ”det går inte”, för säger du det, då går det inte!”
I Josuas bok, sjätte kapitlet, tionde versen, står det så här: ””Men Josua hade sagt till folket: ”Ni ska inte ge upp något härskri, inte låta er röst höras, eller ens säga ett ord, förrän den dag då jag säger till er att ni ska ge upp ett härskri. Då ska ni göra det!”
När jag läser den versen, känner jag igen det som pappa sade till mig, för det var ju just det det handlade om, då när Israel skulle påbörja sin sjudagars vandring runt Jeriko! Om de hade fått prata fritt, hur hade det börjat låta efter femte dagen av dammtuggande och ömma fötter, och fiendens glåpord från de till synes ointagliga murarna?
”Det här är ju rena galenskapen, här bara travar vi i samma cirkel dag efter dag, och inget händer, har nu den där Josua alla koppar i skåpet, det kan väl en barnunge begripa, att ska man erövra en stad, då ska man väl anfalla den, eller ens börja bygga stormstegar och belägringsmaskiner? Så gjorde vi ju när vi erövrade städerna öster om Jordan, och det gick ju bra!” ”Men det här går ju inte!”
Och andra hade sagt emot dem: ”Men Josua är ju den anförare Gud har gett, han vet nog vad han håller på med, vi ska bara göra som han har sagt, så fixar det sig!” Och när käbblet väl hade börjat, då hade positionerna börjat skärpa till sig, och det med fart!
Sjätte dagen hade halva gänget antagligen gjort myteri, och på den sjunde dagen hade Jerikos befolkning suttit på sina murar i godan ro, och beskådat israeliternas inbördeskrig….
Josua var en av de tolv spejarna, som Mose hade sänt ut att utforska landet fyrtio år tidigare .4 Mos, kapitlen 13 och 14.
Han mindes precis vad som hade hänt, när de tio, som sade ”Det går inte” hade fått sprida sin hopplöshetspropaganda fritt. Han hade lärt sig av historien, han!
Så den här gången fick folket order att hålla tyst, inte säga ens ett ord. Josua ville inte gå någon fler fyrtioårsrunda i ödemarkerna, och det här var effektivaste sättet att undvika det!
Vi kan säga: ”Det går, med Guds hjälp går det!” Det är en bekännelse.
Eller vi kan säga: ”Nej, det går inte, det här klarar vi inte” – och glömma att överhuvudtaget tänka på eller nämna Guds hjälp. Det är också en bekännelse.
Sedan är sannolikheten stor att vi får det vi bekänner oss till – inte alltid, för Gud är nådig och tålmodig, men när vi på detta sätt väljer riktining, då kommer vi naturligtvis också att vara på väg åt det håll vi själva valt!
”Säg aldrig ”det går inte”, för säger du det, då går det inte!” Tänk att farsan var så biblisk i sitt tänkande…:)