Idag ska jag alltså börja med att förmedla Jesu varning för såna som mig till er, kära bröder och systrar, som läser det här! Nå, kanske inte så där exakt för varenda en av oss predikanter och prelater, men nog för en del av oss, och jag överlåter till er bedömning om jag ska räknas in i någon av de kategorier han varnar för….
I Luk 20:46 säger Jesus alltså sä här: ”Akta er för de skriftlärda!” Sedan fortsätter han, och specificerar anledningarna till detta drastiska och kanske något oväntade uttalande.
”De njuter av att gå omkring i långa mantlar, de älskar att bli hälsade på torgen, och att sitta på de främsta platserna i synagogorna, och att ha hedersplatsen vid festmåltiderna. Dessutom äter de änkorna ur husen, och ursäktar sitt beteende med sina långa böner…”
Här har vi alltså en beskrivning av människor, som är tämligen självmedvetna, som kräver respekt och VIP-bemötande från sin omgivning, som inte drar sig för att utnyttja andra, när det så passar dem, och som på toppen av detta vitmålar sitt handlingssätt genom att demonstrera sin stora fromhet vid lämpliga tillfällen.
Det var alltså inte skriftlärdheten i sig, som var problemet, det var att de utnyttjade sitt kunnande, och den position det kunnandet hade gett dem, till att skaffa sig fördelar och hög social status.
Jag läste för något decennium sedan ett referat om hur det hade gått, när två så kallat stora internationella talare hade blivit kallade till samma storstad samtidigt.
De hade jämfört hur fin hotellsvit och dyr limousin den andre hade fått till sitt förfogande, och sedan ställt till med ett himla liv med respektive arrangörer, när de båda tyckte att den andre hade fått bättre inkvartering och större bil….
De borde alltså ha blivit avbokade och hemskickade med omedelbar verkan, efter att så eftertryckligt ha demonstrerat att de var av den sorten, som kristna människor enligt Jesu ord ska akta sig för. Men, istället hade arrangörerna slätat över och bockat och bugat, och försökt vara dem till lags på alla sätt – för de förväntades ju dra in väldiga kollekter och samla mycket folk!
Jesu varning klingade för döva öron.
Detta är inte kristet arbete, det är religiös verksamhet med underhållare och publik, och så förstås pengarna, som styr där i bakgrunden.
I Matt 16:6-12 har Jesus en litet annan vinkel på samma varning: ”Akta er för fariseernas och sadduceernas surdeg!”
Det fanns skriftlärda i båda de partierna, och då kan det vara skäl att se litet närmare på vad de hade för läror, egentligen – och vad vi har för motsvarighet i nutid.
Fariseerna var de strängt bibeltrogna, åtminstone var de själva av den åsikten att det var så det var. På hebreiska kallade de sig ”perusim”, ”de avskilda”, vilket ju ger en aning om hur speciella de ansåg sig vara. De trodde på allt det, som sadduceerna förkastade i Skriften, både andevärld, änglar, uppståndelse och evigt liv, en kommande dom, och så vidare. Allt detta var ju gott och väl, men sedan kom det, som utgjorde en del av surdegen.
De höll nämligen visserligen stenhårt fast vid Toran, Mose lag, men de höll lika stenhårt fast vid det som kallades ”de äldstes stadgar”, en muntlig tradition, som de menade Gud hade gett till Mose, och som ansågs lika bindande som den skrivna lagen.
De stadgarna avfärdade Jesus som ”människors bud”, och förklarade att de stod i strid med den skrivna lagen! Matt 15:1-9. De trodde alltså visserligen att Bibeln var Guds Ord, men de hade lagt till en egen teologi, som bitvis stod i direkt strid med det som stod skrivet, och som de höll lika högt som det skrivna Ordet. I praktiken till och med högre, för i det exempel som Jesus nämner fick ju stadgarna köra över Toran! Man kan eventuellt hitta en del exempel på liknande tendenser inom dagens så kallat bibeltrogna partier….
Akta er för sådant, säger Jesus!
Sadduceerna åteer var mer åt det så kallat liberala hållet. De förkastade tanken på liv efter döden, uppståndelse, till och med andevärldens existens. De var ett slags överklassparti, som inte hade desto mer anknytning till vanligt follk, och de var mer ett politiskt än ett religiöst sällskap. Men de hade grepp om tempel och översteprästtjänst, och därmed alldeles för mycket att säga till om.
Orsaken till deras tämligen sekulariserade religion var att de aktivt sökte kontakt med den omgivande romersk-grekiska kulturen, de försökte verka vara både romare och greker, så att säga, och de motverkade allt, som var till hinders för detta – dvs allt, som liknade judisk exklusivitet och därmed förenad isolering. Inte heller vad det gäller detta behöver man leta särskilt länge för att hitta samma slags människor med samma slags agenda i dagens kristenhet.
Akta er för den sortens surdeg, säger Jesus!
Nu är det ju så, att surdeg har en tendens att sprida sig, att så att säga genomsyra sin omgivning. Var Jesus immun mot sånt här, så att han aldrig upplevde någon frestelse att knyta an till något av dessa partier? ”Frestad i allt, liksom vi….”
Jag kan tänka mig att sadduceerna utgjorde noll och ingen frestelse för honom. I deras lära och liv fanns inget, som kunde ha tilltalat honom.
Men fariseerna? Där fanns ju ändå något gott att ta vara på, även om det fanns en hel del, som behövde rensas ut! De var ju ändå människor, som tog Guds Ord på allvar, som inte bedrev köpenskap i Guds tempel, som arbetade på att lära människorna Guds lag, och så vidare. Var det nu faktiskt så fördärvat med dem, att Jeus måste konstatera, att de utgjorde en farlig andlig surdeg, så länge de höll fast vid sina läror? Kunde han inte ha hållit sig lite väl med dem i stället, använt dem som bas för sin verksamhet, skaffat sig uppbackning gentemot sadduceerna, som ju var de verkliga bovarna? Kan man misstänka, att någon med svarta vingar försökte lägga sådana tankar i hans huvud vid något tillfälle?
Tänk t ex på Mark 12:28-34, där en skriftlärd, uppenbarligen en farise, eftersom han var belåten med att Jesus hade tvålat till sadduceerna strax innan, får gott omdöme om sig från Jesu mun.
”Se nu, Jesus, de är ju egentligen på samma linje som du, här har du bredare stöd än bara dom här få fattiga lärjungarna, så ta nu vara på det….” Så kan det ha låtit från frestarehållet den gången, kanske?
Jag skrev här ovan att de äldstes stadgar var en del av den fariseiska surdegen. Det fanns nämligen en del till, och den var ännu värre. Fariseerna var nämligen övertygade om att en människa på riktigt kunde bli rättfärdig inför Gud genom att hålla lagen! Och på den punkten stod deras övertygelse i total opposition till Jesu uppdrag här på jorden. Om rätttfärdighet kunde vinnas genom lagen, då hade ju Kristus inte behövt lida döden! Gal 2:21
Hade Jesus på något sätt anslutit sig till dem, tagit emot stöd från dem, då hade han på samma gång gett sitt tysta godkännande till den läran, en lära, som leder till att människor vägrar att underordna sig den Guds rättfärdighet, som kommer genom tro på Jesus och inget annat! Rom 10:1-4
Jesus försökte, istället för att ge godkänt åt deras teologi, få dem att förstå att den var felaktig. Berättelsen om farisèn och publikanen i templet är ett gott exempel på detta – detta var ju enligt inledningsorden i Luk 18:8 en liknelse, som Jesus berättade just för dem, som ansåg att de själva var rättfärdiga, och föraktade andra!
Kanske man kunde ersätta begreppen farisé och publikan med ”bibeltrogen och renlärig”, samt ”kristen och homosexuell”? Vem skulle då i den av Jesus beskrivna situationen gå hem mer rättfärdig(gjord) än den andre?
Ibland undrar jag hur pass ad notam lärjungarna egentligen tog den här varningen för surdegar.. När man läser Apg 21:20 verkar det som om det redan där hade hänt något….och när man ser på hur den kristna kyrkan hade utvecklats inom hundra år från apostlarnas tid, då får man ett intryck av att man på många håll hade kastat sig i famnen på legalismen, läs: fariseismen, för att undvika antinomismen, läs: sadduceernas surdeg.
Och inte kan jag undgå att undra var jag själv står heller. Fariseismen står mig nämligen nära, så nära att jag är rädd att jag inte ska märka ens, när jag tar steget in i den – om jag inte redan har gjort det….
Jag vill ju för allt i världen inte ha något att göra med sadduceernas surdeg, och då är risken att man drar sig så långt åt andra hållet, att man fastnar med fötterna i den surdegen i stället! Så man får pröva sig själv: har jag börjat tycka att jag är bättre än andra, att jag har råd att litet se ned på dem, som inte är på samma ”höga andliga nivå” som jag, alltså på ”syndarna”?
Vet jag med mig, när jag kanske förmanar andra, att jag själv också är i behov av förmaning, och att jag ska ta emot den med ödmjukhet när den kommer? Minns jag, mitt i all min skriftlärdhet, att det står skrivet att det inte finns någon som är rättfärdig, inte en enda? Kommer jag ihåg vad Jesu sade om flisan och bjälken? Sådana frågor behöver man ställa sig som förkunnare och/eller i olika skags herdeuppgifter, , om man inte vill riskera att ta anställning i det fariseiska bageriet, och på den vägen bli en av dem, som Jesus varnar för!