Nu skulle alltså femte Mosebok vara i tur! Jag ska dock inte plocka någon vers eller händelse därifrån, istället villl jag dela en tanke om boken som sådan.
Här har vi alltså de tre stora tal, som Mose håller till Israel strax innan han dör, och han gör det i vetskap om att han snart ska dö. Vi har här alltså ett slags testamente, GT:s störste gudsmans sammanfattning av det viktigaste han vill inpränta hos det folk, som han har lett i fyrtio år, innan han ska lämna över rodret till Josua.
Och vad börjar han med? Jo, han påminner dem om vad som har varit, om deras historia som Guds utvalda folk, kort som den ännu då var. Han tar alltså inte för givet att de nog ska minnas vad som har hänt, han tycks i stället utgå från att de kommer att glömma alltsammans på nolltid, om de inte blir aktivt påminda!
Det här med historia har alltid intresserat mig – jag minns att under min skoltid var historia ett av de få ämnnen, som på riktigt intresserade mig, historia, och så geografi, förstås. Geografin kom liksom på köpet, jag ville ju kunna se var nånstans i världen de historiska händelserna, som vi läste om, hade inträffat….Redan när jag gick i folkskolan, som lågstadiet hette på den tiden, lyckades jag t ex läsa genom andra världskrigets historia i fem band två gånger – undra på att mina kamrater ibland uppfattade mig som aningen udda…
Orsaken till att Mose rekapitulerar ökenavndringens öden och äventyr för folket, är naturligtvis att han vill att de ska lära sig av historien, inte upprepa samma misstag på nytt i varje ny generation. Vi kan ju lära oss av historien – förutsatt att vi kan någon historia, då.
Jag har nyligen läst genom Eusebius kyrkohistoria igen, det var ett bra tag sen senast. Som historiskt verk betraktat är den en katastrof, ingen ordning och reda, konstig kronologi, en hel del rent felaktiga uppgifter – men den ger en god bild av vilket kaos den kristna kyrkan både befann sig i och utgjorde under de första seklerna av sin exixtens!
Redan då uppträdde de flesta av de villoläror och vilsevandringar, som sedan har dykt upp på nytt, och fått anhängare på nytt och på nytt under århundradenas gång. Redan då ser man tydliga tenderenser till religiöst maktmissbruk från den kyrkliga överhetens sida, redan då förde de, som ville att evangeliets sanning skulle bevaras, en tämligen ojämn kamp mot alla de olika avarter, som på olika sätt försökte marknadsanpassa budskapet för att det skulle bli lättare att handskas med för både dem själva och deras anhängare
Man ser hur de båda surdegar, som Jesus varnar så eftertryckligt för, alltså fariseernas och sadduceernas läror, får fortsätta att jäsa och sprida sig, eftersom man struntade i, eller var ovetande om de varningar som fanns i det, som redan hade hänt och sagts i gångna tider.
Första gången något koncept kommer upp i Bibeln, finns där oftast fröet till allt, som sedan kommer att sägas om den saken. Här i 5 Mos möter vi för första gången konceptet att genom grundlig historisk tillbakablick med tillhörande varningar försöka ge nya generationer verktyg att handskas med världens och djävulens återkommande angrepp på kristen tro och kristet sätt att leva.
Detta är en hjälp, som Herren fortsättningvis vill ge oss, precis som han har gjort genom hela Guds folks historia. Men, det här är en gåva, som så att säga ligger vid våra fötter. Vi ska själva bekväma oss att böja oss och ta upp den, och den böjningen innebär i praktiken att vi måste ödmjuka oss till att ta oss tid att både lyssna och ta den till oss.
Annars går det för oss, som det sedan gick för Israel. De lyssnade inte, lärde inte, och det slutade i nationell katastrof…