Så var det då dags igen att göra som huvudpersonen i nästa bibelbok, alltså plocka ax…. 
Ruts lilla bok, knappt mer än en novell, skulle inte vara svår att expandera till en hel roman – och det har också gjorts! Bland andra Francine Rivers har tagit sig an den utmaningen…. och jag har också någon gång läst en annan utbrodering av den här berättelsen.
Mitt axplock idag handlar dock inte om Ruts axplockning på Boas´åkrar. Istället har jag stannat inför det, som hennes svärmor Noomi säger vid återkomsten till hemlandet och hemstaden: ”Kalla mig inte Noomi, utan kalla mig Mara, för den Allsmäktige har gjort livet mycket bittert för mig! Rik drog jag härifrån, och tomhänt har jag kommit tillbaka. Varför kallar ni mig då Noomi….” ( Här ska kanske påpekas, att Noomi betyder ”den ljuvliga”, medan Mara betyder ”den bittra”.)
Här finns något av tonen från Jobs bok – en människa., som har mött lidande, motgångar, och personliga förluster, och inte kan förstå annat, än att det ju måste vara Gud, som har slagit henne….
Hon var rik, säger hon, när han drog iväg till Moabs land, öster om Döda havet, därtill tvingad av hungersnöd och missväxt. Hon såg sig som rik, för hon hade man och två söner! Hade de varit materiellt rika, då hade de knappast behövt ge sig på flykt, folk som har pengar på fickan brukar alltid klara sig, även om vanligt folk får dra åt svångremmen! Men hon såg sin familj som en rikedom, som sin rikedom! En inställning, som är värd att både lägga märke till och ta efter!
Det finns en kylskåpsmagnet med texten : ”Jag är inte rik eller berömd, men jag har ovärderliga barnbarn!” Bra så, men nog är den texten aningen ofullständig! Barnen, och hustrun eller mannen är ju också ovärderliga! Så såg Noomi på sin familj, då någon gång för ca 3150 år sedan….
Men rikedomen hade tagits ifrån henne, maken dog tydligen tämligen snabbt efter att de hade kommit till Moab. Sedan, när hon och sönerna hade bott där tio år, dog också pojkarna, antagligen i någon farsot. De hade hunnit bli vuxna och gifta sig, men dött så snart efter giftermålen, att de inte hade hunnit få några barn. Så här har vi en tredubbel familjetragedi, en mor, som mist sina båda unga söner, och de unga kvinnorna, som blivit änkor strax efter bröllopen.
Undra på att hon inte längre ville kallas den ljuvliga, det fanns inte mycket kvar av ljuvlighet i hennes livssituation.
Men, tydligen hade hon ändå kvar något slags hopp, någon liten tro på att det skulle kunna finnas en ljusning, hon lämnade ju Moab, och gav sig på väg hem till Betlehem! Där fanns hennes släkt, där fanns den åkermark, som hennes döde make hade ägt – och där fanns en återlösare, en som hade rätt att lösa in åkern, och därmed ge Noomi något av leva av. När sedan den ena sonhustrun, Rut, envisas med att följa med henne till Israel, då får begreppet återlösare en ny och starkare klang – denne var nämligen inte bara berättigad att lösa in åkern, utan också förpliktad att gifta sig med änkan efter Elimeleks döde son, och skaffa en arvinge åt honom!
Den hopplösa situationen var plötsligt inte så hopplös längre – och Noomi hade förmågan att koppla om från upplevelsen av att vara ett offer för bedrövliga omständigheter och kanske också Guds misshag, till att både se och aktivt gripa tag om de nya möjligheterna!
Och det är det, som är dagens axplock: Vi har en återlösare, Jesus. Han har redan betalt priset för oss. Kanske det ser mörkt ut just nu, men det är inte hopplöst! Kanske din vandring i tiden påminner om Noomis vistelse i Moab, sorger och förluster på rad, men när vi kommer hem till Återlösaren, som blev född i Betlehem, då kommer evig glädje att kröna ditt huvud! Så vi får följa Noomis exempel, inte köra fast i den bittra upplevelsen av ett nattsvart här och nu, utan i stället se framåt mot den gudagivna möjlighet, som ändå finns att gripa tag om!