I Luk 22:40 säger Jesus så här till sina lärjungar: ”Be att ni inte kommer i frestelse!”
Då hade de just kommit från den sista måltiden ut till Getsemane, och Jesus var på väg in i sin egen sista kamp mot frestelsen att vika av från den väg, som Fadern hade gett honom att gå. Också då hade han tid och omsorg för sina lärjungar, han visste att också de skulle komma att bli frestade den här natten, och kom med den här varningen och uppmaningen. ”Be att ni inte ”kommer i frestelse!”
Att bli frestad är tydligen en sak, att ”komma i frestelse” en annan!
I Jakobs brev, första kapitlet, finns en text, som kan hjälpa oss att förstå det här.
Där sägs att när någon blir frestad, då är det av sin egen begärelse han blir dragen och lockad, och när begärelsen blir havande föder den synd, och när synden är fullmogen föder den död.
Frestelsen kommer utifrån. Begärelsen kommer inifrån. Om de två får gå i säng med varandra, då blir begärelsen gravid, och föder synd.
Frestade blir vi här i världen, det kan vi inte be oss fria från. Det är en del av en kamp, som vi har att utkämpa. Jesus själv blev ju frestad, hela tiden, och i allt!
Vi ska be att vi inte kommer i frestelse, alltså kommer i den situationen, där vi låter vår begärelse bli både uppvaktad av och sedan falla för den där frestelsen, som kommer utifrån!
Litet tidigare i Luk 22 upplyste Jesus lärjungarna, och främst då den storordige Petrus, om att Satan hade begärt att få sålla dem som vete, alltså skaka om dem ordentligt, och visa om det fanns någon verklig substans i deras liv.
Nu skulle alltså sållningen börja, och Jesus säger att nu, pojkar, nu är det dags att på riktigt be att ni inte blir kvar bland skräpet och skalen i sållet, när den äkta säden skiljs från agnarna!
Men, de förstod inte vad det var frågan om, de förstod inte hur allvarlig varningen var, och de förstod inte hur sårbara de var.
De trodde tydligen för gott om sig själva. De trodde inte att de skulle kunna falla för några svåra frestelser, eller begå några värre synder. Och att tro att man är osårbar på det här området, det är att inbjuda till bröllop mellan frestelse och begärelse i sitt liv!
I Odysséen berättas om en gosse som hette Akilles. Han sägs ha varit just osårbar, så när som på en fläck, då. Hans ena häl var lika ömtålig som alla andras.. Därav kommer uttrycket akilleshäl. Och småningom var det ju en som fick in en träff i hälen på honom, med en förgiftad pil till råga på allt. Det brukar gå så, förr eller senare…
Det finns mycket vishet i de gamla sagorna. Och visst får vi ge Homeros rätt i att vi alla har någon svag punkt, hur bepansrade vi än tycker oss vara. Adam hade en svag punkt – önskan att vara Eva till lags. Mose hade en svag punkt – det häftiga humör som fick honom att slå ihjäl egyptiern, och som fortfarande fanns kvar i honom t o m när han hade fostrats till den mest saktmodiga människan på jorden. Saul förblindades av makten och glömde vem som egentligen var Kung i Israel. Salomo i all sin vishet föll för lyx och pengar – och kvinnor. Petrus, som är aktuell i dagens avsnitt av ”Ett steg närmare”, övervanns av sin rädsla för smärta och död.
Nu är det ju så knepigt att det, som är en frestelse för den ene, är inte det minsta lockande för den andre, och tvärtom. Tänk om det går så här: Du är inte intresserad av vin, inte speciellt lockad av kvinnor, och nån sångröst har du aldrig haft. Politiken med dess maktspel vill du helst slippa höra talas om, pengar vill du inte ha mer än vad du behöver, och du är av den meningen att det är fridens man som har en framtid, så en sån vill du vara. Kristen är du, en församling tillhör du, Herren följer du. Och du kan inte begripa dig på folk som super och hoppar över skaklarna, som drömmer om storvinsten osv. Det, som är en frestelse för dem, är ingen frestelse för dig!
Men du har en liten ambition att vara en gudsman. Att vara litet heligare, mer överlåten och andligt mogen än genomsnittet. Din frestelse är av det mer svårupptäckta slaget: frestelsen till fariseism.
De vitmålade frestelserna är de värsta, för de är svårast att känna igen! Ambitioner, hur goda de än är, innebär alltid en frestelse!
Det beror på att ambitionen har alltid den ambitiöse i centrum. Att ha en ambition, det är att vilja bli nånting, att växa, at lyckas, att bli stor och duktig och sedd och uppskattad och berömd och…
Det förefaller mig som att detta var just den frestelse, som var aktuell både för Petrus och för de andra lärjungarna. Men vad händer, när den ambitöse kraschar?
Elva av dem sprang sin väg, när Jesus blev fängslad, och deras målsättning föreföll att gå upp i rök, den tolfte gick till översteprästen, och försökte rädda åtminstone litet pengar ur katastrofen, när inget annat verkade lyckas – Jesus hade ju inte visat sig vara någon jordisk härskare och befrielsehjälte, när allt kom omkring, så Judas´ambition att bli en furste i Israel föll också platt till marken.
Jag minns själv, när jag kom tillbaka till Finland efter bibelskoltiden i Göteborg, vilken ambition jag hade: Jag skulle bli Finlands Sven Reichmann! Med det resultatet, att Gud höll mig på undantag i fem år, tills jag slutligen tvingades inse, att det här var en inställning som i grunden hade Ingmar Rönn i centrum, inte Jesus Kristus. Det kärleksmötet mellan frestelse och begärelse kostade alltså fem år, och det var nu inga behagliga år, precis….
Så länge en människa fungerar utifrån illusionen att vara osårbar, en som inte är en sån där svag och vacklande typ, som faller för frestelser till höger och vänster, är han ofta både beslutsam och handlingskraftig!
Men eftersom han inte anser sig varken ha eller göra några större fel, blir han oemottaglig för förmaning, andligt högmodig, hård, och lägger sig till med en attityd av förakt mot alla , som frestas av sådant, som inte utgör någon frestelse för honom själv.
Vi vet hur det gick i fortsättningen på dagens text. Petrus föll. Och det var just detta, att han först föll för frestelsen att se sig själv som litet bättre än de andra, som blev hans fall ned i förnekelse av Jesusl!
Jesus ger Petrus i uppdrag att styrka sina bröder – sen, när han har omvänt sig! 22:32
Och före det säger han att han har bett för Petrus, att hans tro inte ska bli om intet.
Detta, att Petrus var självupptagen, betydde alltså inte att han saknade tro. Det betydde att han var sårbar för den ondes angrepp, det betydde att han saknade den mognad, som behövs för att verkligen kunna styrka, uppmuntra, och lyfta sina trossyskon, men han trodde på Jesus, han var en lärjunge, och han var en, som Jesus älskade och bad för – även om Herren visste precis var han hade honom!
Vet du med dig att du är bara människa? Att du kan falla? Har den insikten fått göra dig ödmjuk? Eller strävar du till att inför dig själv och andra vara den starke, den osårbare, den som alla andra behöver få hjälp av, men som själv inte behöver hjälp av någon? Då är jag illa rädd för att du är i farozonen, när sållningstiden kommer!
”Den som menar sig stå, ska se till så att han inte faller”, står det.
Det står också skrivet om både svaga och starka, att förutsättningen för att hållas på rätt köl är att Herren håller oss stående, och, som ett verkligt tröstens ord, det står att den rättfärdige faller sju gånger, men stiger upp igen!
I frestelsens stund behövs både sund självkännedom, så att man inte ligger med sin egenrättfärdiga näsa i gruset, och ändå fortfarande inbillar sig att man står, och behovet av sund gudskännedom, så att man inte står i Herrens nåd och rättfärdighet, och ändå fortfarande tror sig ligga fallen i sina frestelser och synder.
Det förefaller i bibliskt perspektiv också att vara så, att om någon går omkring och berömmer sig av något vara, fast han ingenting är, då kommer Gud att ta hans berömmelse ifrån honom – också genom att låta honom falla för de frestelser, som han trodde sig vara säker för, om så skulle behövas!
Den onde är alltid ute och vill ha tillstånd att sålla oss som vete, och ibland får han det tillståndet!
Utgångspunkten är att vi som Guds barn lever under hans beskydd. Jesus säger ju att han har bevarat lärjungarna och vakat över dem, Joh 17:12
Men ibland kan en del av det beskyddet tillfälligtvis tas bort, den onde kan få tillstånd att sålla oss, t ex när de troende börjar tro att de är bättre än de är, och blir högfärdiga och omöjliga av det, så att de inte längre vare sig vinnlägger sig om kärlek, eller vandrar i ödmjukhet inför sin Gud.
Då kan vi till slut komma till den punkt där beskyddet tas bort, vi får falla och bli förödmjukade, så att vi besinnar vem som är Gud, och vem som bara är människa.
Detta först och främst för att vi inte till slut ska bli fördömda tillsammans med världen, men också för att vi ska växa, inte till vår gamla människa, utan till vår invärtes, alltså den nya skapelsen i Kristus, och på den vägen bli människor, som kan styrka varandra, istället för att bara sträva till att bygga upp oss själva, och ta plats på bekostnad av andra.
När Jesus blev frestad i öknen utgick han som segrare, den onde fick tji med eftertryck. Hans verksamhet började alltså från en utpräglad frestelsesituation. Nu i Luk 22 var han kommen till slutet på sitt jordeliv, och det slutar som det började: med en frestelsesituation.
Nu är det så med oss människor, att när vi har lyckats stå emot en frestelse, vunnit en liten seger, då innebär detta i sig en ny möjlighet för frestaren! Om han kan få oss att tänka, att denna lilla seger innebär att jag är en andens stridsman, som nog minsann kan stå emot den onde, då har han planterat in ett övermod i oss, som sedan kan visa sig ´vara ödesdigert, när nya och mer förödande frestelserr kommer.
Om jag vore den onde, då skulle jag först fresta de kristna med småsaker, och med sådant som är väldigt uppenbara frestelser, låta dem klara det testet, bli litet självsäkra, och sedan komma igen med mer subtila grejer, när de börjat tro för stort om sig själva!
Det den onde kom med då i början till Jesus, alltså ökenfrestelserna, det var ju egentligen ganska uppenbara saker. Jag undrar om han ens hade väntat sig att det skulle lyckas, eller om han där bara lade grunden för fortsättningen, försökte invagga Jesus i någon slags självsäkerhet. Som vi har sett under den här vandringen genom Lukasevangeliet, mötte Jesus ju sedan nya former av frestelser hela tiden!
Men hela tiden, under tre års tid, hade det handlat om frestelsen att på olika sätt få något, att uppnå något, att skaffa sig något. Nu, i Getsemane, kom en ny variant: frestelsen att undgå något obehagligt, att slippa något jobbigt, i detta fall tortyr och död – och den oändligt mycket värre plågan att tvingas dricka in all världens smuts och synd, och det för oss ofattbara, våndan att skiljas från Fadern.
Hade han fallit för frestelsen att gå in i den kampen med tanken att ”jag har besegrat den onde förr, så jag ska nog klara det här också”, då hade han förlorat.
Men han kom inför Fadern i ödmjukhet, han bad, han grät, han svettades blod. Och han lade sin vilja under Guds vilja. Då visade sig en ängel och gav honom kraft!
Och det är på grund av den versen, vers 43, som jag säger att om han hade gått in i kampen med ens en gnutta övermod, med en millimeter av tanken, att det här klarar jag, jag har klarat det förr, då hade han förlorat. För hade han haft resursen att klara det själv, då hade inte ängeln behövt komma och ge honom kraft som svar på bönen!
Den tanken borde stämma oss till stor ödmjukhet inför vetskapen om vår egen obefintliga möjlighet att vara övervinnare på något annat sätt än genom att förbli i Kristus!