I 1 Kung 1:5-6 får vi en kort beskrivning av Davids fjärde son i åldersordning, Adonia.
Han hade höga tankar om sig själv, sägs det, han menade att det var han, som skulle bli kung efter David – trots att han hade tre äldre bröder! Och han skaffade sig den tidens statusmotsvarigheter till eget jetplan och Rolls Royce, nämligen vagnar, ryttare, och femtio män, som sprang framför honom, allt för att folket i god tid skulle börja se honom som en kunglighet.
Och sedan kommer förklaringen till detta självupptagna högmod: ”Hans far hade aldrig velat såra honom genom att säga: ”Varför gör du så?” Adonia såg också mycket bra ut….”
Det var det här med att lära av historien, då.
Prästen Eli lät sina söner härja som de ville, utan att sätta några gränser. Det slutade i katastrof för hela hans släkt, som jag skrev om i https://ironn.org/?p=8282
Efter Eli kom Samuel. Han satte sina söner till domare över Israel när han blev gammal, men sönerena sökte orätt vinning, de tog mutor, och de förvrängde lagen. 1 Sam 8:1-5
Det står inget om huruvida Samuel gjorde något försök att omvända pojkarna, vi vet inte ens om han kände till hur de bar sig åt, men det slutade i varje fall med att alla de äldste i Israel kom till Samuel, och ville att han skulle avsätta sönerna, och ge dem en kung i stället.
Själv skulle jag väl anta att Samuel var gammal och trött, och ville njuta av sin pensionärstillvaro, i stället för att resa runt i Israel och kolla hur sönerna skötte sig, och jag tänker så därför att det inte står något om att Gud skulle ha haft några klagomål på Samuel, och det skulle han nog ha haft, om Samuel hade försyndat sig på samma sätt som Eli!
Det här är första gången vi hör talas om att Samuel hade någon familj.
Det vi vet är att han tillbringade sin tid med att dels resa runt till olika platser i Israel varje år, för att lösa rättstvister och undervisa folket, och att han däremellan hade ett fast domarsäte i Rama, där han bodde.
När hade han månne någon tid att uppfostra och vägleda sina söner mitt i allt detta? Själv hade han blivit lämnad i tabernaklet som tempeltjänargosse när han var liten, och hade därmed inte vuxit upp i något som kunde kallas normal familj, så det var inte lätt för honom att veta hurudan en pappa skulle vara, kan man föreställa sig.
Nå, vi kan ju inte programmera våra barn, så att en viss uppfostran alltid ger önskat resultat, men att båda sönerna blev rötägg, inte bara den ene, får mig att misstänka, att kanske de helt enkelt inte hade fått tillräckligt bra underbyggnad under uppväxten för att klara av ett så pass knepigt uppdrag som att vara styresmän för ett helt folk, dessutom ett svagt organiserat sådant.
Israel hade tagit för mycket av Samuel. Det blev inte så mycket kvar åt hans söner. Och han hade låtit det ske. Hade därför inte haft ork och tid att ägna åt dem, när folket väl hade kramat ur honom allt de ville ha.
Nu återgår vi till David och Adonia.
David befannn sig i samma situation som Samuel, med den skillnaden att David var kung, envåldshärskare, med allt det innebar av ansvar och arbetet. Han byggde upp en hel statsapparat, samtidigt som han hade ständiga krig att föra – som överbefälhavare med det yttersta ansvaret för nationens väl och ve.
Han visste hur det hade gått med Eli och hans söner. Han visste hur det hade gått med Samuel och hans söner. Men när han skulle ha behövt tillrättavisa sin egen son, då orkade eller ville han inte ta den sstriden. Istället var han tyst, för att inte göra pojken på dåligt humör, och få en konflikt att tas med i sin egen familj.
Med det resultatet att han fick en oändligt mycket värre konflikt att tas med i stället, en som sedan slutade med att Adonia blev avrättad, när han började stämpla mot Salomo för att göra uppror och ta tronen.
Det här bibelstället i 1 Kung 1 och 2 talar om för oss att den här idén med ”fri uppfostran” är gammal, mycket gammal.
Den talar om för oss att fri uppfostran, eller frihet från uppfostran, som jag hellre kallar det, lätt resulterar i bortskämda, självupptagna vuxna, som ser sig själva som tillvarons centrum, och omgivningen som något man ska dra nytta av och bestämma över.
Och den talar om för oss att det aldrig är någon bra idé att satsa så mycket tid och kraft på karriär och maktpåliggande uppdrag av diverse slag, att allt detta i princip blir en form av flykt från det i vår bakvända värld mindre statushöjande uppdraget att ta hand om och fostra de barn, som man har satt till världen….