I Första Samuelsboken, 2:12 – 4:18, berättas om översteprästen Eli, och hans två söner Hofni och Pinehas, vilka gjorde prästtjänst i tabernaklet. Det var sönerna, som i det här skedet i praktiken skötte Elis jobb, för han var enligt 2:22 mycket gammal – då över åttio år, för när han dog var han nittioåtta, och det kunde inte ha varit mer än högst femton år senare.
Sönerna skötte sig dock illa på alla de sätt, och folket klagade inför Eli.
Då gör han ett lamt försök att förmana dem, men när de ändå fortsätter som förr, gör han inget åt saken, 2:22-25
Sedan sänder Gud ett direkt budskap till honom geom en profet, 2:27-36, med ett klart domsbudskap om orsak och verkan.
Eli gör fortfarande ingenting.
Sedan talar Herren till pojken Samuel om saken: ”Jag har kungjort för Eli att jag ska döma hans hus till evig tid på grund av den synd han kände till, nämligen att hans söner drog förbannelse över sig, utan att han tillrättavisade dem:”
Nu kan man ju tycka , att det här är aningen orättvist – Eli hade ju dock gjort ett försök att tillrättavisa dem, även om de inte hade lyssnat.
Men ser man litet närmare på texten, kommer saken i en annan dager. I 1917 års översättning står det så här: ”…i det han visste hur hans söner drog förbannelse över sig, och dock inte höll dem tillbaka” King James, Amplified, och New International: ”…and did not restrain them”
Till yttermera visso talar den masoretiska texten om att sönerna inte bara drog förbannelse över sig, de hädade Gud genom sitt beteende!
Det var alltså meningen att Eli skulle ha skyddat gudstjänsten genom att avsätta sönerna från prästtjänsten, när de vanskötte dem, faktiskt på riktigt hållit dem tillbaka, hindrat dem!
Gud sätter fingret på den ömma punkten, när han i 2:29 frågar Eli: ”Hur kan du ära dina söner mer än mig?”
När Jesus piskade ut köpmän och penningväxlare ur templet drygt tusen år senare kom han inte med några lama förmaningar, och slog sedan uppgivet ut med händerna – ”jag har gjort vad jag kunde, men de lyssnar ju inte…”
Nej, ut med packet ur Guds hus!
Och det som tempelmånglarna då sysslade med var lindrigt jämfört med det, som Hofni och Pinehas höll på med! Förakt för Guds lag om hur offren skulle utföras, otukt och skörlevnad inför Guds ansikte, hänsynslös maktutövning mot dem, som kom för att offra i rätt ordning….
Men Eli valde att skydda sina söner från följderna av deras brott. Han höll dem om ryggen genom sin tystnad och ovilja att gripa in. Och gjorde dem därmed en björntjänst, i det han lät dem fortsätta att dra förbannelse över sig, fortsätta att hopa synd på synd.
Nu, när den sista varningen kommer genom Samuel, vad säger han då?
”Han är Herren. Han må göra vad som är gott i hans ögon”
Han gråter inte, river inte sönder sina kläder, strör inte aska på sitt huvud, ingenting. Inget tecken på vare sig omvändelse eller ånger, inget förtvivlat rop till Gud om nåd och förbarmande, bara en fatalistisk axelryckning. ”Jaha, då får det väl gå så då”
Vid andra tillfällen i Israels historia kommer Gud med liknande budskap, ord om dom och olycka över ett avfallet folk, men när folket vänder om och ropar till honom om nåd och hjälp, då förbarmar Gud sig över dem!
Eli var säkert bekant med det som hade hänt hundra år tidigare, i Domarbokens tionde kapitel, där Gud först uttalar en hård dom över avfallet och avgudadyrkan, men sedan ändå räddar folket. Han visste att Gud är benägen att benåda dem, som vänder om, och ber honom om nåd! Så, varför gör han inte det, då?
Inte annat än jag kan förstå, var det så, att han fortfarande inte kunde förmå sig att ge folket order om att ta bort hans söner från altaret, med våld om så krävdes, och låta andra, mer trogna leviter ta deras plats. Och han visste, att om ingen vilja till omvändelse finns, då är det lönlöst att be om nåd!
Så är det fortfarande. Budskapet lyder ju: ”Guds Rike är nära, omvänd er, och tro evangelium!”
Något att börja tänka på för både höga och låga i kyrka och församlingar….för det förefaller som om vi nutidskristna har glömt det.